En dag som tonåring med social fobi - Eric Bergström
Hej! Nu kan du boka biljetter till mina kommande föreläsningar. Kicka här för mer info! /Eric

En dag som tonåring med social fobi - Eric Bergström

 

Jag går uppför trappan till skolan med en klump i magen, eftersom jag vet vad som väntar.

Jag har inga vänner på den här skolan, så det är bara en lång dag av ensamhet. Jag kommer alltid tidigt till lektionen för att inte riskera att vara sen. Jag skulle inte klara av allas blickar när jag knackar på dörren för att komma in efter att lektionen har börjat.

Eftersom jag är tidig går ofta läraren förbi mig på väg mot salen. Jag tittar ner i marken så att vi inte behöver säga hej till varandra och uppleva den pinsamheten det skulle innebära.

Jag vet vad de tänker.

Vad är det för fel på honom?

Varför har han ingen att prata med?

Jag kommer till första lektionen och hör allt snack runt om mig. Alla pratar om deras helg. Jag tittar ner i marken och försöker att undvika ögonkontakt.

Under lektionen gör jag samma sak med läraren i hopp om att han ska undvika att ge mig en fråga.

Ibland fungerar det och ibland inte. Om jag får en fråga mumlar jag snabbt ut ett svar medan jag känner hur ansiktet blir illrött och att alla kollar på mig.

Under lunchen sitter jag vanligtvis själv eller med en grupp av elever jag brukade känna, men inte längre har något gemensamt med. Jag vet att de undrar varför jag sitter med dem när jag ändå inte säger något.

Ibland frågar de mig någon fråga. Som vanligt får jag panik, känner hur hjärtat slår fortare och att orden fastnar i min hals.

Jag säger så lite som möjligt.

Jag är säker på att alla undra vad som är fel på mig.

Jag har planerat mina lektioner så mycket som möjligt för att undvika presentationer. Tyvärr kan de inte undvikas helt.

När jag har en presentation i skolan oroar jag mig i månader i förväg. Natten innan får jag väldigt lite eller ingen sömn alls och på dagen är jag ett nervöst vrak.

Om det är sista lektionen kan jag inte koncentrera mig på hela dagen. När jag tillslut ska tala slår mitt hjärta så högt att jag är säker på att alla kan höra det. Mina händer skakar och det gör även min röst. Jag har problem att hämta andan. Jag är säker på att alla tror att jag är galen eller att det är något väldigt fel med mig.

Utanför skolan är jag inte riktigt involverad i några aktiviteter. Jag har inte ett timjobb som många andra eftersom jag är rädd för att söka eller gå på en intervju. Jag spenderar de mesta kvällarna och helgerna med att kolla på film och spela tv-spel i ensamhet.

Jag har inte pratat om hur jag känner för någon eftersom jag

1) skäms för mycket, och

2) är orolig över att de ska tycka att jag gör en höna över en fjäder.

Jag borde kunna göra de här sakerna, eller hur? Det är personlighetsfel att jag har så svårt i sociala situationer. Om jag bara försöker borde jag kunna bli mer social och klara av det bättre.

Min musiklärare försökte prata med mig om min ångest en gång. Hon kunde se hur ångestfylld jag blev och frågade vad som var fel, men jag bara skämtade bort det.

Jag var för generad för att prata om hur jag kände, som om hon skulle tro att jag var galen eller något. Det är ganska ironiskt att anledningen att jag inte kan prata med någon om att jag är rädd för människor är att jag är rädd för människor!

Ibland blir jag väldigt nere pga hur jag har det. Jag tror till och med att jag är lite deprimerad ibland. Det tär bara på en när ångesten hela tiden ligger på.

Jag är både ångestfull och hoppfull inför framtiden. Jag hoppas att saker kommer bli lättare när jag har gått ut gymnasiet.

Förhoppningsvis kan jag börja om från början där ingen känner mig och där jag kan jobba på mina rädslor. Kanske kan jag till och med nå en punkt där jag är modig nog att söka den hjälp jag förmodligen verkligen behöver.

Kanske kommer en universitetslärare tycka synd om mig och fråga vad som är fel. Kanske finns det en studentkurator på mitt universitet som kan hjälpa mig.

Jag har hört att både medicin och terapi är effektiva i att behandla social fobi. Jag tror att det är det jag lever med, så kanske kommer jag kunna få hjälp någon gång.

Vi vet åtminstone mer om ångestsyndrom nu än för 20 år sedan. Jag tycker synd om de som levde med dessa problem innan det var en erkänd diagnos. För mig finns det åtminstone alternativ för att bli bättre om jag söker hjälp.

Under tiden fortsätter jag att kämpa igenom dagarna.

Jag läser historier om andra tonåringar med samma problem som mig och deltar ibland i onlineforum om social fobi. 

Jag vet att vissa personer har det värre än mig och jag är tacksam för att jag klarar mig så bra som jag gör.

Jag önskar bara att någon skulle ta sig tiden och fråga mig vad som är fel. Om jag bara hade någon att prata med, kanske jag skulle kunna bli fri från det här problemet som tär på var enda ögonblick av mitt liv.

--

Texten är inspirerad från: https://www.verywellmind.com/social-anxiety-disorder-teenager-3024738

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.