“Du som är sjukskriven har ju ändå inget för dig” - Lenitha Wedholm

“Du som är sjukskriven har ju ändå inget för dig” - Lenitha Wedholm

Ungefärlig lästid: 5 minuter

Jag minns så väl denna kommentar. Hört den flera gånger men minns speciellt när min dotters förskolelärare sa det till mig. Hon menade att det inte spelade någon roll för mig när jag lämnade henne på förskolan för jag hade ju ändå inget för mig. Tänk om hon vetat hur mycket jag just då hade att göra. Hur utbränd jag var just för att jag hade så mycket att göra och hur svårt det ens var för mig att ta en dusch eller äta en måltid mat.

Att vara sjukskriven kanske för många låter som man ligger på soffan och degar hela dagar. Att man faktiskt inte har något alls att göra om dagarna. Så kanske det är i vissa fall, det vet inte jag, men för mig såg det väldigt annorlunda ut.

Jag var sjukskriven på grund av ångest och depression. Även på grund av medicinnedtappning som minst sagt var en resa in i det smärtsammaste mörker jag skådat. Jag var ensamstående mamma till världens mest fantastiska, vackraste och vildaste bebis. Jag bodde på fem ställen detta år för livet var minst sagt kaotiskt. Jag kände väldigt snabbt att detta var för mycket för mig att ta. Jag var tvungen att vara den bästa möjliga mamman jag kunde vara åt min dotter men jag var oerhört sjuk. Jag gick ner i vikt och vägde tillslut 41 kg. Magen krånglade. Jag fick endometrios på det. Ohyggliga smärtor emellanåt på abstinensen som redan var alldeles för mycket för en person att ta. Jag insåg att jag inte skulle klara detta själv, så jag sökte hjälp hos socialtjänsten. 3 olika enheter kopplades in utöver vården. Detta innebar otaliga utredningar och möten. Men jag skulle göra allt för att kunna vara den bästa mamman jag kunde vara åt min dotter. Jag visste att jag behövde avlastning och hjälp med henne tills jag hade blivit bättre. Det var möte på möte och ett evigt knopande med att få tiden att räcka till och för att få livspusslet att gå ihop. Det var ju inte en uppsjö av barnvakter precis utan några få som kunde ställa upp. Min kalender var varje vecka fullsmockad. Det var social arbetare efter social arbetare, läkare, psykologer, terapeuter, sjuksköterskor, ännu fler läkare, dietister. Kontroll på kontroll. Undersökning på undersökning. Utredning på utredning. De lovade så mycket men mitt rop på hjälp med avlastning tycktes försvinna bland chefernas krav på att dra ner på resurserna. Innan allt detta hade jag ändock energi. Den tog slut likt ett tåg som spårat ur i full hastighet och kört rakt in i en bergsvägg.

Jag kommer hem ännu en dag efter ännu ett påfrestande möte och efter ännu fler ”kanske, vi får se”, från socialtjänsten. Stressnivån och oron var skyhög. Alla krav, alla måsten… Ätit hade jag inte gjort. Stressen gjorde det i det närmaste omöjligt för mig att få ner något så näringsdrycker var i det stora hela vad min kost bestod av.
Min svägerska och bror var hemma. Allt började från ingenstans att snurra något otroligt. Jag orkade inte fortsätta vara ståendes. All kraft jag besuttit förloras och jag faller ned i soffan. Jag får inte fram ett ord. Jag kunde inte prata och jag trodde jag snart skulle dö av utmattning.
Min vän ringede min bror när hon får höra om det och säger åt honom att ge mig vatten och mackor, som med nöd och näppe slank ner. Jag började svamla. Hade svårt att hitta orden.
Jag minns att jag sa att jag inte orkade mer. Jag orkade inte kriga för att få behandling för mina åkommor. Jag orkade inte kriga med myndigheter för att jag skulle få hjälp med min dotter. Jag orkade inte ens längre kriga för att hon skulle ha den bästa versionen av mig som sin mamma.

Därefter var utmattningen ett faktum. Jag kunde inte ens låtsas att jag hade någon energi längre. De vardagliga sakerna var inte längre en kamp utan oftast omöjliga. Att byta blöja på min dotter kändes som att springa ett maratonlopp. Så kändes det länge, i månader. Jag längtade varje dag tills min dotter skulle somna så jag äntligen fick gå och lägga mig igen. Att hålla sig vaken var nästan omöjligt, men nödvändigt.

Sjukskrivningen hade knäckt mig. Mitt rop på hjälp hade stulit all den energi som fanns kvar. Den satte mig på det där tåget som till sist spårade ur i full hastighet rakt in i bergsväggen.
Inte än idag har jag fått tillbaka den energi jag en gång hade och nu är det ett år sedan denna groteskt utmattade resa med myndigheterna tog fart. Och då har jag inte ens kommit till försäkringskassan ännu. Men det tror jag att jag skippar.

Det jag vill få fram med detta är att sjukskrivna inte är några soffpotatisar. När jag blev sjukskriven fick jag mer att göra än jag någonsin haft att göra. Livet var redan en kamp om överlevnad, det var därför jag blev sjukskriven. Men det var sjukskrivningen i sig som tog kol på mig. Jakten och alla rop på hjälp körde helt slut på mig.

Idag kämpar jag på för att återfå min energi igen. Jag äter bra. Tränar för att få energi. Försöker tänka på att vara ute i solen emellanåt. Planerar min sömn noga. Jag är verkligen inte där jag tidigare var energimässigt och jag är ganska övertygad om att jag har någon form av hjärntrötthet då det kan vara oerhört svårt att hänga med emellanåt.

Sjukskrivningen knäckte mig. Men jag ska komma tillbaka. Om jag inte kommer tillbaka helt så får det vara så, bara att acceptera det men jag ska göra allt jag kan för att göra det bästa av det som är.

Förståelse från omgivningen är även den viktig. Kom ihåg att någon som är sjukskriven inte alls behöver vara någon soffpotatis. Dessutom är försäkringskassan vidrigt sparsamma med sjukskrivningar nu för tiden, så är en person sjukskriven är denna troligen det av en jäkligt bra anledning! Dessutom krävs det när man är sjukskriven en hel del saker såsom diverse rehabiliteringsprogram och liknande.

Döm inte varandra, var snälla mot varandra och var snäll mot dig själv och ta inte på dig mer än du klarar. Ingen förtjänar att sitta på det där tåget som kör i full hastighet rakt mot en utmattning.
Vägen tillbaka är lång. Säg nej innan du hamnar där! Du förtjänar att orka, du förtjänar att må bra!

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.