Se föreläsning

”Du är så fin och smal nu!” - Sissela Bremmers

*sissela bremmers ätstörning

För drygt ett år sen startade jag en viktresa. Jag behövde det för att få äta de preventivmedel jag ville plus att jag inte längre kände igen mig i den kropp jag befann mig i.

Under depressionen fick jag höra så mycket om min kropp.

Hur tjock jag var, hur jag borde göra ditt eller datt. Kommentarer som ”Oj, ska du äta allt det där?” eller rakt ut ”Vad tjock du blivit”. Kunde vara från alla möjliga.

Jag har haft vana att få kommentarer om min kropp sen jag var ca 10 år gammal, av både släkt och framförallt mobbarna. Hur killen jag var kär i skrek över skolgården ”Feta kossa!”.

Jag hade lagt på mig en del efter min depression, av både ojämn kost, lite motion och framförallt: Alla olika mediciner och byten av dem.

Vid förra hösten mådde jag bättre än på länge! Jag hade en sund inställning, tog mig tid, prioritera min kost, min motion och hade bra mål. Jag tog kontakt med en dietist för att följa upp mig, för att ha koll och för att se så jag inte skenade iväg och att det skulle bli farligt för mig.

Jag mådde faktiskt väldigt bra i min livsstil och lärde känna min kropp på ett sätt jag aldrig tidigare gjort.

Personer uppmärksammade min resa och flera och fler kommentera hur duktig och bra jag var.

Hur fin jag var nu. För en person med stort bekräftelsebehov som jag sög åt detta som en svamp!

Det gjorde att jag ville bli ÄNNU bättre. Vara den där duktiga flickan som gör rätt, som får uppmuntran. Det fanns de få som faktiskt fråga: Mår du ok? Då det gick väldigt fort.

Jag och dietisten hade avstämningar och planering kring vad steget skulle bli när jag låg på ”Normalvikt” igen.

Dvs hur jag skulle kunna äta någorlunda normalt igen och hålla mig på den vikt jag uppnått.

Jag kände att jag hade koll på läget och mycket tack vare att jag hade henne bakom mig.

Men i januari i år hände något. Jag började må dåligt i min arbetsroll som konsult, jag befann mig ute hos en kund jag mådde så psykiskt dåligt utav att vara hos så jag började försöka hitta sätt att dämpa ångesten i mig: Äta. Äta det som jag ”inte fick”. Det slutade med en ond spiral och ännu mer ångest och sätt att kompensera det genom att äta mindre, röra på mig mer eller andra metoder.

Jag blev så dålig av den miljön att jag blev sjukskriven tre veckor pga stress och utmattning. Jag försökte då få tillbaka en bra rutin igen, den som jag höll på att tappa. Jag visste ju hur viktigt det var med alla måltider och motion för min psykiska hälsa då jag sen liten levt med svår ångest.

Jag visste det ännu mer efter depressionen och självmordsplanerna.

Inför varje ångestfylld situation blev detta ännu mer triggande. Jag började på riktig panik vid middagsbjudningar eller när personer bjöd mig till fester.

Jag ville inte. Jag fick panik av tanken att åka ner till min älskade lillasyster och hennes familj för att vi åt ute eller godis.

Ingen skulle tvinga mig till att äta något jag inte ville, det var att jag började tvivla på min egen kontroll. I huvudet studsade det ”Du är så duktig, du är så fin, du är så snygg nu!”. Jag måste upprätthålla det folk säger.

Nu har det gått 8 månader sen det löstes ut ordentligt. Jag vet att många säger att det är så bra att jag i tidigt skedde märkt av detta, kanske beror det på att mycket terapi har lärt mig se mig själv och mina mönster, men tydligen gick det inte att förhindra denna sjukdom att ta ett hårt grepp om mig.

Förra lördagen ringde jag den som jag fruktat mest för att berätta detta för, min lillasyster. 3 andra närstående vet men att säga till henne kändes mest förjävligt av någon anledning. Hon har tagit hand om mig i flera år när det borde varit jag som tagit hand om henne.

Jag känner skam men inte ensam. Jag känner ilska men inte hat. Jag känner mig ledsen men inte hopplös. Detta är en del av mitt tragiska öde och jag ska ta mig an det som allt annat i mitt liv. Som mobbningen, som pappas självmord, som mitt egna försök, som all ångest jag lever och möter dagligen.

Jag hatar att säga det men, jag trodde inte jag skulle drabbas av en ätstörning.

 

Följ gärna min resa mot friskhet på mitt instagramkonto: Nusnackarvi

--

OM du behöver prata med någon snabbt kan vi rekommendera vår samarbetspartner Mindler. I deras app kan du enkelt prata med en psykolog när du vill för bara 100 kr. Om du har frikort är det till och med gratis. 

Klicka här för att se deras app till Iphone & Android.