Se föreläsning

Du är aldrig ensam - Linn Bjällstål

*linn bjällstål panikångest psykisk ohälsa

Hela två veckor har gått och jag har såhär långt överlevt de första dagarna på universitetet och allt som hör därtill. Jag ska även tillägga att jag gått till skolan med fjärilar i magen och kommit hem med ett leende på läpparna. Jag känner mig som en vinnare, jag har för stunden lyckats knuffa ner den lille djäveln som satt på min axel och som sa att jag inte skulle klara det. Ta dig i brasan säger jag bara…

Första dagen, hade jag sådan ångest och så stor klump i magen att jag tänkte ge vika redan då, jag ville ge upp direkt. Du kommer aldrig klara detta sa ångesten, du kommer stå där ensam i ett hörn medan alla andra hittar någon att prata med och du kommer stå där osynlig utan att någon ens hälsar eller ler åt dig. En känsla av ensamhet kröp sig på redan innan jag ens kommit ut ur lägenheten. Jag satt där i soffan, i mitt trygga hörn under en filt och oroade mig över scenarion som överhuvudtaget inte ens var rimliga skulle uppstå. Det var knappt så morgonkaffet gick ner, klumpen i halsen växte och jag ville helst av allt bara krypa ner under täcket igen och gråta. Jag ville ge vika, orkade inte slåss mot de elaka hjärnspökena, men jag fick inte ge upp, så mycket som jag kämpat för detta, hjärnspökena fick bara inte vinna, inte idag.

Jag kom iväg till slut. Tuffast var att komma dit, vägen från hallen till entrén utanför skolan var jobbig. Ångesten bytte plats med förväntan, glädje, upprymdhet och nyfikenhet och vice versa ett antal gånger innan jag var framme…

Vet ni vad, jag stod själv ett i hörn, men jag var inte ensam, det stod flera ensamma personer i egna hörn och just den känslan att veta att man aldrig är ensam är lugnande. Det finns fler som känner som jag, såklart är det superläskigt och jättejobbigt. Men är det inte lite så det ska vara första dagen man påbörjar något nytt som man aldrig upplevt förut? Det ska vara läskigt, jobbigt, spännande och en massa annat, men man ska också ha i åtanke att man aldrig är ensam, vilket jag återkommer om. Dessutom så var alla jättetrevliga, folk hälsade och log mot mig, så fel man kan ha till en början.

Om vi nu spolar fram två veckor så kommer vi till idag, fredagen den 31 och jag har nu klarat av de 2 första veckorna på de (förhoppningsvis) 3 åren. Mycket har hänt och mycket har förändrats. För det första så är jag absolut inte ensam vilket jag var så otroligt rädd över, jag har knutit an och hittat förtroendet hos några personer som jag verkligen uppskattar. Jag har vänner, som jag skrattar, pratar, diskuterar, skämtar och umgås med. Jag känner en trygghet hos dom och jag uppskattar deras närvaro något fruktansvärt.

På två veckor känner jag att jag har förändrats, absolut till det bättre. Jag känner mig modig, stark, klok och stolt. Jag är så förbannat stolt över mig själv, stolt över att jag VÅGADE ta mig iväg den där första morgonen som kändes så hemsk, då jag absolut inte ville lämna min trygga hamn. Hur hade egentligen dessa två veckor sett ut om jag inte tog mig iväg? Vad hade jag gjort idag? Hade jag sett ner på mig själv och insett att istället för att ta ett steg fram hade jag tagit två steg tillbaka? Vilken förlust det hade varit.

Sammanfattningsvis vill jag bara påminna alla där ute som känner som jag, glöm aldrig bort att våga, våga ta steget ut i det okända, våga prova något nytt som du är lite skrajsen inför. Även om du vaknar en morgon och allt känns skit, pröva i alla fall att sätta dig upp, klä på dig och ät en god frukost. Oavsett om du kommer utanför dörren den dagen eller inte så har du i alla fall försökt, det kommer en ny dag i morgon, men ge aldrig upp. En vacker dag kommer den där lille djäveln vara nerknuffad från din axel och du kommer flyga upp från sängen för att tackla allt som livet kastar på dig. Men om vi aldrig vågar eller prövar något nytt så kommer kanske inte den dagen komma….

Men du som läser detta, glöm ALDRIG bort att du ALDRIG är ensam, det finns flera därute som känner precis som du! Kram Linn