Ditt brott, Mitt straff - Malin Andersson

Ditt brott, Mitt straff - Malin Andersson

Vi är många som har delat våra historier under #MeToo. Det kommer fler, för vi kan aldrig sluta lyfta fram verkligheten i ljuset. För många kanske de kommer som en chock om hur utbrett problemet med sexuellt utnyttjande eller trakasserier faktiskt är. Vissa försvarar gärningsmän som hängts ut och menar att den som utsatts borde anmält för länge sen och inte nu, så många år efteråt. Men vi som varit med om det, vi som levt i det och med det, är även dom som fått ta efterföljden av brottet som begåtts, livet ut.

Jag var så ung, så osäker och ville bara passa in. Jag ville att någon skulle tycka om mig, ge mig uppmärksamhet och älska mig. Jag blev lurad, utsatt och utnyttjad, sedan kastad åt sidan som skräp.

Ja, skärp…för det var så jag kände mig efteråt. Jag hade inte längre något värde eller respekt för mig själv. Ja, skräp…för det var så jag blev behandlad efteråt. Falska rykten spreds, jag blev kallad hora av folk jag inte kände och nu var jag ”lovligt byte” för alla pojkar. Och jag lät dom, jag hade ändå inget egenvärde och uppenbarligen blev jag omtyckt när min kropp var för allmänt bruk.

Han tog ifrån mig allt! Min sexuella utveckling stannade av redan innan den hade börjat. Jag kunde efter detta inte ändra min syn på vad sex var. Jag använde sex för bekräftelse, sex som aldrig var njutningsfullt, bara en sak man gjorde med den man var tillsammans med och det man gav till någon man ville bli omtyckt av.

Idag, 16 år efter händelsen, lever jag med oerhörda komplex och skräck för att hamna i en utsatt situation. En situation där jag inte har något val. Framför allt visar den sig när jag måste gå till gynekologen. När jag berättar detta för folk säger de att ”ingen tycker om att gå till gynekologen”. Jag tror er, men när jag får min kallelse till cellprov så avlöser panikattackerna varandra och jag har konstant nära till gråt. Jag måste gå, för cancern finns i släkten. När jag ligger där, i den kalla stolen med benen fast i vädret, känns det som övergrepp om och om igen. Jag känner mig fast och förnedrad och jag äcklas av mig själv.

Men värst av allt är att han tog ifrån mig en längtan efter en framtid, en familj. Jag lever med en oerhörd förlossningsskräck, som fått mig att hellre avstå barn, än att utsätta mig för ytterligare en situation där jag inte kan kontrollera vem som befinner sig mellan mina ben, tittar eller tar på mig. Kejsarsnitt var länge för mig det enda alternativet, tills jag fick veta att de sätter en kateter, vilket återigen fick min framtida familj att suddas ut.

Så, tala gärna om för mig vem det är mest synd om? Gärningsmän som hängs ut eller offret som fått ett ”livstidsstraff”?

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.