Det som inte sägs högt existerar inte! - Simone Lagerqvist

För er som läst mina inlägg tidigare vet om delar av min bakgrund. Ni har hört om min pappa och de han utsatte mig för. Ni har fått ta del av de övergrepp som jag alltid pratat högt om i hopp om att någon annan ska känna sig mindre ensam eller att någon ska våga ta steget ut ur mörkret. Jag pratar öppet om detta för att jag tror att det kan göra skillnad. Men det finns saker som är svårt att säga högt, saker som hänt som jag aldrig säger högt för då får dem inte existera.

Jag vill prata om mitt andra övergrepp jag var med om. Den skolpersonalen på högstadiet som tog sig frihet att bryta ner mig ännu mer, att ta på min kropp. Han som visste om vad pappa hade gjort mot mig, att vi var mitt uppe i rättegång och hur allt detta påverkat. Han som var en trygghet.

Det var vår ute, jag och min syster var ute hos honom och passade hans dotter. Vi skulle sova tillsammans i huset då han var ute med våra föräldrar och drack. En mysig tjejkväll med allt vad de kan innebär.

Efter alla bravader med mina föräldrar kan jag inte sova förens alla är i huset som ska vara där, så jag låg alltså vaken större delen av natten för att vänta på att dörren öppnades så jag kunde sova räv. Tillslut öppnades den och jag kunde få sova någon timme innan småtjejerna vaknade. Då vaknade även han, frågade om jag var trött och ville sova. Jag svara ja på den fråga utan att veta vad det skulle innebära. Han sa att jag fick sova i hans rum, inte visste jag att även han skulle göra det. En stor säng och jag låg så långt ut på kanten som jag kunde, jag var rädd samtidigt som jag ändå kände en trygghet och ett förtroende för honom. Något som ändrades drastiskt efter bara någon minut. Han närmade sig, han la sig bredvid, sen tog han på mig. Rörde mig där man inte får röra någon utan samtycke och speciellt inte en minderårig. Han som visste allt om vad som hänt utsätter mig igen.

Jag kunde inte sluta tro att allt var mitt fel, först pappa och nu han. Vad gjorde jag för att förtjäna detta? Vad var det för fel på mig….

Jag hade ju redan berättat om pappa för min kurator så det var lika bra att försöka berätta om detta med. Händelsen hade skett på något lov och när vi kom tillbaka till skolan så var vår lärare sjuk vilket inte var några konstigheter. Men det satte skräck i mig när jag såg att han skulle vikariera för läraren. När jag såg han i klassrummet sprang jag där ifrån med en vän hack i hälarna. Vad skulle jag göra? Hur skulle jag bemöta detta? Världen rasade ännu en gång.

Vi gick till kuratorn och berättade, krismöte med rektor, lärare och mina föräldrar blev av direkt. Även han blev kallad till rektorn, sen tror jag han var sjukskriven/avstängd/något liknande i någon månad.. sen gick han där igen som om inget hade hänt. Jag fick välja hur vi skulle gå vidare med händelsen och Simone 15 år ville inte göra något åt det. Rättegången mot pappa var i full gång så hur skulle det se ut? Nu har jäntan vart utsatt ännu en gång så hon har ingen trovärdighet. Så vi tystade ner det, jag ville inte stoppa det som redan var i rullning. Jag ville vara trovärdig, eller jag hoppades på att jag kunde vara det. Så vi sopade det under mattan, pratade aldrig mer om det. Och det sopades under mattan i säkert 8 år innan jag grävde fram det. Innan jag vågade berätta på nytt.. Det var inte bara pappa, det var han också...

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.