Det som hände för ganska exakt ett år sen - Linda Kjellberg
Hej! Nu kan du boka dina biljetter till mina föreläsningar i maj. Klicka här för mer info! /Eric

Det som hände för ganska exakt ett år sen - Linda Kjellberg

 

“Jag ska berätta, jag ska berätta vad som hände i fredags, eller snarare natten till lördagen. Från att gå från en grymt rolig kväll och natt med några av de bästa personerna i mitt liv, så blev det helt plötsligt en av min familjs värsta mardrömmar. Hade det super trevligt som sagt i fredags, fixade mig och så hemma, tog sedan bussen till Jessica tillsammans med Anna, på vägen mötte vi också Becka. Sen satt vi och pratade och drack hos Jessica, innan vi gick till Frans och hans kompisar som hade en lokalfest där vi fortsatte att förfesta vidare. Runt lite över 23.00 kom våran taxi och vi åkte ner till stan.  Vi gick en snabb runda på stan och sedan åkte jag, Becka och Jessica Virvelvinden. Var så jävla kul! Innan vi senare gick in på Grace. Hade så jäkla kul på Grace också. Var dock lite väl mycket folk tyvärr. Men var skönt att vara tillbaka på gamla hederliga Grace. Träffade många goa gamla som nya vänner. Trots att det var brandlarm på Grace och jag blev svinorolig för alla jag kände. Plus alla djupa deeptalks med tårar som tillexempel med Thilda.

 Sen kommer vi till när allt hände. Helt plötsligt stod jag själv utanför grace och missade bussen med någon minut och visste inte hur jag skulle ta mig hem. Känner hur jag börjar få panik, att jag börjar tänka på att jag är själv igen, att allt som hände helgen innan skulle kunna hända mig igen. Jag börjar gråta och blir rädd. Men vill inte gråta vid en massa folk, så jag går. Jag går till busshållsplatsen vid Linnéparken/gamla strykjärnet. Jag ser en massa taxis passerar mig och jag försöker stoppa dom i panik men ingen stannar. Till slut ser jag att en taxi komma, fast från motsatt håll med ingen i så jag går ut mitt i vägen så den stannar. Jag hoppar in och han frågar hur det var med mig osv, jag berättar då allt jag varit med om helgen innan och även lite andra saker som var orsaken till att jag var rädd och att jag grät. Sedan berättar han ungefär halvvägs hem till mig, vad taxiresan skulle kosta. Jag letar igenom min väska och hittar inte mitt kort och säger att tyvärr jag hittar inte mitt kort, antingen har jag tappat det eller så har någon av mina kompisar kortet. Då tvärstannade han och skriker i princip "hoppa ur horunge". Då flippar jag, jag skriker att han är en jävla idiot som lämnar en tjej ensam mitt i natten som redan är rädd. Men han bara kör. Då börjar jag storlipa, jag känner paniken, hur arg och ledsen jag blev. Gick sedan en bit, hade precis gått över Willys parkering så jag kom upp mot vägen igen när en taxichaufför stannar och frågar om jag ska ha skjuts, jag gråter fortfarande och berättar allt som hände mig med den andra taxichauffören och det som hände hänt tidigare i mitt liv. Han kör hem mig, jag slipper betala. Det fanns en godhjärtat människa ändå. Jag går upp och hem till lägenheten, min syster öppnar åt mig, jag gråter som fan. Jag berättar vad som hänt, hur mycket jag hatar mig själv, mitt liv och hur mycket jag vill dö, att jag ska ta självmord. Jag ser hur upprörd min syster blir. Hon ringer pappa i panik, och ber han komma hem. (Då han var hemma hos sin tjej). Till slut lyckades jag lugna mig lite och går in på mitt rum, låser in mig. Tar av mig kläderna och lägger mig i sängen och bara gråter. Jag har självmordstankar under hela kvällen sen det där med taxichauffören hände. Det var faktiskt jätte nära jag försökte hoppa från mitt fönster från tredje våningen, jag var på väg ut. Jag satt nästan på räcket med benen utanför. Hade inte min syster och pappa varit hemma. Alltså att jag varit hemma själv den kvällen, då kan jag lova att jag hade hoppat. Då hade jag nog inte levt idag, eller varit handikappad kanske livet ut, eller legat i koma.  Till slut började jag tänka på allt igen, och min sorg och min ilska kommer upp igen. Jag börjar kasta saker i mitt rum. Glas och speglar går sönder. Kläder och skor ligger överallt. Min klädställning ligger på golvet. Tillslut får jag sådan panik/ångest att jag inte kan andas. Jag måste ha luft. Försöker öppna mitt fönster men då är min persienn ivägen och jag får ju sådan panik så tar sönder hela den och lyckas även ta sönder fönstret. Men lyckas till slut få upp fönstret och kan andas. Men jag hörde hur min syster får panik från sitt rum och skriker på pappa "hon kommer hoppa, pappa hon kommer hoppa". Jag vägrar öppna när de knackar på min dörr då jag vill va ifred. Men de var ju så rädd att jag ska göra mig själv illa så de ringer polisen. Jag vägrar öppna när polisen kommer, skriker även dumma saker när jag är arg och kastar saker. De försöker även bryta sig in i mitt rum och lyckas till slut låsa upp min dörr på något sätt. Jag skriker och de vill prata men jag vill verkligen inte. De försöker ta tag i mig och jag vill bara att de ska gå så jag börjar sparka mot dom. Då sätter dom handfängsel på mig, det gjorde så jävla ont. Skrek då aj hela tiden, då kunde inte lugna ner mig så de bestämde sig för att skjutsa mig till psykakuten. Jag var i endast trosor, de tog endast mitt täcke över mig, och sen fick jag ta på mig ett par flipflops. Jag vägrade gå med dom, så de bar mig, och de gjorde så jävla ont i handlederna när de gjorde de. I alla fall så börjar jag lugna ner mig i bilen, men då börjar polisen som sitter nära mig att kalla mig Emelie hela tiden, sa till han hela tiden men han sa Emelie hela tiden ändå, då flippade jag igen. De ska liksom göra ett jobb och de kan inte ens komma ihåg namnet om den person de tar hand om. Oj vad speciell man kände sig, oj vad lugn man blev. Nej blev skitförbannad. Dessutom såg jag att han var ny som polis och berättade att jag såg de och han bara tystnade. Han borde skämts. Nej han var skit dålig på sitt jobb och istället för att försöka lugna mig så gjorde han mig bara argare.

Väl på psykakuten fick jag sitta i väntrummet med en av poliserna medans den andra pratar med en massa läkare osv. Till slut kommer en tjej ut, hon var inte läkare. Vet inte vad hon jobbade som riktigt. Men hon berättade att de bara hade en doktor på plats och att det var en kille och efter allt som hänt de senaste veckorna, med män så litar jag inte på någon. Jag kände bara nog pratat med killar, så jag vägrade. Jag sa att jag tänker inte prata med en kille. Aldrig i livet. Killar har tappat min tillit helt enkelt. Så de lät mig vara en stund, till slut hade jag lyckats lugna mig i alla fall så poliserna tog bort handfängslet.

Efter ett tag gick jag in och började prata i enrum med tjejen. Vi tog bland annat alkoholkontroll. Sen pratade vi om kvällen och om hela min depression och vad som hänt i mitt liv osv. Till slut kommer doktorn som va en kille in. Då kände jag helt ärligt att jag inte orkade bry mig att han var där. Sitter och pratar med de i några timmar i alla fall. Det enda vi egentligen bestämmer är att han ska stärka min medicin, min depressionsmedicin. Till slut säger de till mig att jag får åka hem. Jag ringer pappa som kommer och möter mig och vi pratar hela vägen hem. När jag kommer hem så är mitt rum fullt med glas på golvet, trots att pappa rensat ur rummet. Jag får som tur är sova i pappas säng denna natten.

 På lördagskvällen jobbade jag, när jag kom hem hade pappa städat mitt rum. Är bara kläder som fortfarande i princip ska hängas upp på klädställningen. Dock hatar jag att vara i mitt rum just nu, trivs inte alls. Hela min dörr är trasig, känns tomt i rummet då en massa saker gått sönder, möbler är trasiga, min persienn och fönster i trasigt. Hänger massa filtar över fönstret så jag kan sova och inte få in ljus i rummet. Nej jag vill bara göra en helt room makeover just nu. Som ni förstår mår jag skit just nu. Det enda jag i princip vill göra är att sova mig bort. Nya törnrosa. Sova i 100 år. “

 Det här hände mig helgen innan:

“Tänker inte gå in närmare på vad som hände natten mellan lördag och söndag. Det ni behöver veta står där uppe. I det inlägget jag skrev på fb. Detta är hemskt, på något sätt tar jag inte detta så hårt, då jag i princip varit med om det här tidigare + att jag egentligen känner att jag förtjänar det. Eller ingen förtjänar detta, men jag tänker hela tiden att det är bra att det hände mig så jag sparar någon annans elände. Igår var jag mest i chock. Så mådde inte så dåligt av det. Idag är det verkligen ingen bra dag, idag mår jag skit. Varit hemma från jobbet av bland annat det som hände, jag känner mig så äcklig osv. Inte nog med att jag mår dåligt över det som hänt, så får jag ångest över att jag är hemma från jobbet. Sen kommer även pappa som skäller ut mig jämt när jag är hemma från jobbet, det han inte förstår är hur illa sådana saker som jag var med om härom natten gör med en. Ibland önskar jag att han och alla andra som inte varit med om något inom psykisk ohälsa borde få det så de någon gång förstår och slutar klandra ner på mig. Är så trött på er som inte förstår, förstår ni inte, öppna då inte era munnar. För ni har då ingen rätt att ens säga något om depression. Tjejer, lär er av det här. Gå ALDRIG ensamma på nätterna.”

 De här är texter jag har skrivit på in egna blogg för ganska exakt ett år sen. Två händelse med en vecka i mellan och är bland den värsta tiden i mitt liv. Men kollar jag hur jag står idag jämfört med hur jag stod för ett år sen, så är jag så förbannat stolt över mig själv. Jag har mognat, jag har lärt mig att hantera mig, mina känslor och mina diagnoser så mycket mer. Har lång väg kvar att gå, men jag är en god bit på vägen.
Vill att trots alla hemska saker vi alla har varit med om, måste vi tänka på saker vi gör/har gjort som vi är otroligt stolta för. Min resa under detta året har inte varit lätt kan jag lova. Men jag är på god väg uppåt. Det tar bara tid, håll ut.

 

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.