Det odelbara - Malin Holmberg

Det odelbara - Malin Holmberg

Tvåsamheten. Denna konstanta motsvarighet till atomen i vårt samhälle. Denna minimala beståndsdel i all materia som antikens vetenskapsmän var så övertygade om inte hade något mindre syskon att de till och med döpte den till odelbar. Idag vet vi dock att den inte var det, odelbar alltså. Det är detsamma med tvåsamheten.

Jag fattar att alla inte är introverta som jag. Jag förstår också att alla inte har samma behov av ensamhet. Jag förstår att människor vill dela sina liv med någon. Den där personen som vi så väl vet inte kan vara lika perfekt som i alla sagor, böcker, filmer eller youtube-klipp men som väl får livet att kännas bättre. Åtminstone stundtals. Det jag inte förstår är hur mycket alla är beredda att offra för just det där "stundtals". För jag kan föreställa mig er längtan, klart jag kan, jag är inte helt jävla känslokall. Men jag förstår inte att ni är beredda att betala ett så högt pris för det.

För det finns någonting ruttnande under det där skära täcket. En struktur som säger att den som väljer att leva tillsammans inte bara kan se till sig själv sedan. Att den enas vilja nästan alltid väger tyngre än den andres. Att det nästan alltid finns den som oftare får som hen vill. Det som i mina ögon ser ut som om den ena är konstant och den andre är föränderlig till den förstes förmån. Det vi valt att kalla kompromiss. Eller när den ena ofrivilligt blir projektledare i det gemensamma livet och sedan får leva med att bli kallad för regeringen. Båda dessa ”ena” och ”andra” kan vara kvinnor och män. Men vi vet nog alla vilka som strukturellt sett brukar vara vilka. Det finns också gott om individer som lever såhär och det utan att vantrivas. Jag har inga åsikter om det. Jag vill bara inte bli tvingad in däri för att ni andra verkar tycka att det är nice. Kanske är det just det som är problemet att jag under väldigt lång tid känt mig tvingad.

Många har sagt till mig att jag har för höga krav. Att jag måste lära mig att just kompromissa. Att jag liksom bara måste lära mig att jag inte alltid kan få som jag vill. Fast det aldrig handlat om det. Att få som jag vill. Jag har nämligen bara velat få vara jag. Det vill jag inte kompromissa med.

Jag fick liksom aldrig uppleva den känslan eftersom jag hela tiden hamnade i en sits där jag skulle förvanska mig själv till förmån för den andre, som i mitt fall var en man. Antingen en man som jag skulle tuppa mig med eller en som jag skulle lyfta upp. Hans issues i sin mansroll blev alltid mitt problem. Precis som både hans och mina issues till min roll som kvinna. För mig blev det alltid orimligt. Därför att jag antingen var en för självständig kvinna som inte behövde någon och därtill den som tryckte ner honom och gjorde honom mindre manlig. Eller den som inte var kvinnlig nog bredvid en väldigt machomanlig man. Jag kunde liksom inte vara jag och samtidigt vara rätt. Oavsett vem han var. Istället fann jag mig bara bli mindre och mindre jag.

Så jag valde bort den känslan. När jag äntligen förstod att jag inte var tvingad. Att jag faktiskt kunde välja helt själv. Då valde jag att göra det enkelt för mig själv. Jag tog bort möjligheten till friktion. Jag tog bort möjligheten för mig själv och andra att tala om för mig att jag var fel.

All den ångest som förut funnits inför det här. Ett val jag egentligen gjort för längesedan. Den ångesten är äntligen bortskalad.  För det är ju ett aktivt val. Varför ska jag sätta mina känslor, min trygghet, min säkerhet, min tid och energi på spel för att eventuellt ändra på någonting som aldrig varit ett problem, enbart för att det är avvikande från det de allra flesta andra väljer? Det verkar bara fruktansvärt onödigt. Som att laga någonting som inte är trasigt.

1897 upptäckte J.J Thomson elektronen och därmed också att atomen inte egentligen var odelbar. På samma sätt vet vi nog innerst inne att tvåsamheten inte är samhällets minsta beståndsdel och att den inte heller är odelbar. Det mesta går att klyva och skärskåda för den som orkar. Därmed inte sagt att en måste göra det. Men att du ser din tvåsamhet som en helhet innebär inte per automatik att jag är halv eller ofullständig.

MipH

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.