Det friska livet - Jenny Tistell

Jag är så tacksam att jag får skriva om mina erfarenheter och tankar och känslor kring psykisk ohälsa. Jag är så tacksam att någon läser. Någon hör min historia. När jag mådde som sämst och det var som allra rörigast i mitt liv så var det andras berättelser som blev min kraft. Jag knarkade bloggar och inlägg och Ångestskolan har haft en viktig roll eftersom de inläggen som spreds blev pusselbitar för mig och min läkning. Det blir en slags upprättelse och kraft i att känna att man inte alltid är ensam.

Så tack Ångestskolan, tack alla ni! Ni gör skillnad. Tack för att jag får chansen att ge tillbaka genom att dela med mig av min berättelse.
Det är lite som terapi att skriva och sen läsa sina egna texter. När jag läser mina egna inlägg så här efter att de publicerats, eller när jag läser min bok, så slås jag av verkligheten på något vis. Det går liksom rakt in i mig hur fruktansvärt hemskt de senaste åren har varit. Det har varit så hemskt! Jag har mått så fruktansvärt dåligt och jag var så himla ensam. Jag levde i ensamhetstortyr. Jag led fruktansvärt mycket.

Få förstod hur illa det var. Inte ens jag själv. En anhörig till mig har sagt att i efterhand förstod de att de var värre än som syntes, men om man känner mig så kan man förstå att jag klarade av att dölja det.  För om man känner mig så vet man att jag alltid är så extremt högpresterande och mån om min fasad. Vad jag önskar att det inte hade varit så. Vad jag önskar att jag hade fått mer professionell stöd och hjälp den här tiden. Det gör jag verkligen.

Det värsta har lagt sig nu. När fasaden sprack, muren rämnade och jag tvingades möta min psykiska ohälsa på riktigt så kom också en form av vändning. Jag blev tvungen att acceptera mina svårigheter, mina begränsningar, mitt lidande och alla mina symtom fick en förklaringsmodell. Med det följde en öppenhet. En förståelse. Lite mer stöd till sig själv. Så börjar resan mot ett liv där man ska acceptera, ta hand om och lära sig leva med sina svårigheter och sårbarheter. Mitt liv med psykisk ohälsa.

I min omgivning är man så glad: ”du ser så fräsch ut nu” eller ”vad härligt att du kommer i gång med jobb snart” etc.  Det är snälla omtänksamma kommentarer och på riktigt tror jag alla är glad för min skull och samtidigt andas ut litegrand.  Jag är tacksam, det är jag verkligen.

Men jag är inte glad. Jag känner ingen frihet eller livsglädje. Jag är tom och jag sörjer.
Jag har liksom ett hål rakt in i mig av sorg. Jag sörjer det liv jag en gång hade. Det liv jag kämpat så för att klara av att bygga upp och leva. Det var en strid. För jag mådde nästan alltid dåligt. Jag hade svåra psykiska problem mellan varven. Men jag bet ihop. Jag stred en dag till och en till och en till. Bakom min fasad. Min mur.  Det var tufft så klart. De olika symtomen och svårigheterna avlöste varandra eller samspelade med varandra. Jag hade flashbacks, mardrömmar, ångest, depressioner och självdestruktivitet…mm. Allt detta medförde återkommande utmattningar. Det tar kraft att vara sjuk och samtidigt låtsas vara frisk. Det var inte lätt. Inte på något sätt. Men jag skapade mig ett liv. Jag flyttade, jag utbildade mig och jag fick jobb och jag blev förälder. Jag skapade ett liv trots min psykiska ohälsa. Det är klart att det inte alltid var bra. Det är klart att det fanns massor av saker som kunde varit annorlunda och bättre. Det är klart att jag led. Massor faktiskt.

Men ändå så hade jag ett liv. Det liv jag hade innehöll dessutom inte bara psykisk ohälsa. Det innehöll massor med andra saker. Det fanns många goda stunder där mellan allt det svåra. Ibland kunde jag få kraft och energi och de gångerna kunde jag också bygga lite mer kvalité i det där livet jag hade.  Det fanns saker som jag tyckte var roligt och som jag längtade efter. Ibland hade jag ett riktigt uppsving och fick massor gjort och blev väldigt kreativ. Så här i efterhand har jag funderat på många gånger på om de stunderna där jag hade som mest drivkraft egentligen också bara var symtom. Någon form av hypomani. Det kan mycket väl vara en del av förklaringen. Men det spelar egentligen ingen roll. Jag skulle gärna ha tillbaka de stunderna oavsett vad de kallas.

Där hade jag i alla fall mitt liv. En kamp, en strid men också ett liv. Mitt liv. Där jag fanns. Jag hade roller, platser, sammanhang som alla fyllde en plats i min identitet. Trots min mur och trots min psykiska ohälsa. Jag jobbade och jag älskade mitt jobb. Jag klarade av mitt jobb trots mina svårigheter även om jag inte jobbade på heltid. Det har alltid varit en stor del av mig, att hjälpa andra, finnas för andra och vara engagerad i andra. Kuratorsjobbet var på så sätt bra och dessutom ibland en livboj. Jag kunde helt kliva ur min egen situation och i stället in i en yrkesroll där jag inte hade plats för mina tankar utan i stället fick fokusera på den som satt framför mig. Jag tror också att det var lätt för mig att förstå andra och se andras behov just för att jag själv hade det svårt. Men det höll inte. Först bytte jag jobb några gånger hela tiden med känslan av att snart krascha helt. Jag kände att det närmade sig. Sen blev det en krasch och det höll inte. Jag blev sjukskriven.

I dag är muren raserad och mitt liv som jag byggt upp med sådan möda föll med den.

Det är väldigt svårt att acceptera att allt det som en gång var är borta. Det försvann ganska fort faktiskt. För inom loppet av några få månader hann jag bli sjuk psykiskt och fysiskt, samtidigt skilja mig och flytta, jag förlorade min ekonomi och jag blev sjukskriven och förlorade därmed även ett sammanhang, en plats, en roll – min yrkesroll, men också min roll som partner och jag förlorade en del nära vänner och jag levde inte som familj utan som ensamstående och helt plötsligt var ingenting alls längre ett liv. Jag förstod inte vad som hände. Jag förstod inte heller att jag sannolikt i samband med det hade haft ett av mina första maniska skov utan allt var bara konstigt. Jag hade bara gjort konstiga saker, betett mig konstigt och allt var kaotiskt, rörigt och svårt att förstå. När jag stod där skild, i min nya lägenhet med massa möbler som jag inte ens valt ut själv, så var depressionen så klart ett faktum. Den blev dessutom bara värre.  När den sedan klingade av ett tag så kom den snart tillbaka med större kraft. Jag hade också så kallade blandepisoder och det gjorde min tillvaro ännu rörigare och omgivningen hängde inte med och inte jag heller.

Man kan tro att medicin för att bryta skov borde vara stor hjälp. Det är svårt för andra att förstå att jag inte känner så. För visst blev det ett stopp på många sätt. Jag klev upp från hallgolvet där jag legat i fosterställning och planerat för min egen död. Jag slutade planera för min död även om livslusten inte direkt anföll mig. Så visst blev det ett stopp. Inga fler galna upptåg och lite försiktigare med pengarna. Medicin har en del bra saker med sig. Men det är verkligen inte svaret på allt. Inte nog med allt trasigt som fanns innan skoven, när skoven är förbi har man lyckats få trasigheten ännu mera trasig. Det är inte en självklarhet att man får hjälp att reda ut, sortera, bearbeta och förstå det. Den psykiatriska vården är bara intresserad av att medicinera bort skoven. Det trasiga som följer med det får man klara själv. I alla fall fick jag det. Jag hade ingen att vända mig till.

Där kommer sorgen. Sorgen av allt som inte blev och allt som gick sönder. Sorgen över livet jag byggde som rasade. Sorgen över att stå helt ensam i skärvorna och trampa sönder sig. Sorgen över ensamheten. Nu har jag varit sjukskriven i tre år och har ägnat många månader till rehabilitering. Men trots det så finns det ingen plan, ingen visshet, inget klart.  Jag vet inte om jag nånsin kommer kunna arbeta med det som jag betalade dyra pengar för att utbilda mig till. Jag vet inte hur många procent jag kommer klara av att arbeta och hur jag ska ha råd att leva ett bra liv med mina barn på den ekonomi som så klart kommer vara sämre än den varit. Jag vet inte heller om jag nånsin kommer läka från min historia, bli av med mina bilder i huvudet och mina katastroftankar som plågar mig. Jag har gett upp hoppet att jag skulle få tillbaka någon form av livslust. Det är som en helt egen diagnos: Kroniskt avsaknad av livslust. Jag vet inte om jag någonsin kommer läka fullt ut. Kommer jag någonsin sluta vara så trött hela tiden? Hjärntrött, kroppstrött, själstrött. Så outhärdligt trött och utmattad. Hela tiden.

Jag har fått många bra saker med mig i allt elände.  Jag fick mycket stöd, hjälp och behandling eftersom att jag hade en psykolog under en period när allt rämnade. En insats som jag själv betalade.  Jag fick mycket hjälp av honom. Det är en stor del till att jag ens skriver här idag. Det stöd och den hjälp jag fick där var livsavgörande faktiskt. Det jobb jag gjorde där har medfört mycket läkning. Men det är ett arbete som inte är klart.  Kanske måste man ta det i etapper? I alla fall när man hela tiden blir sjuk. Eller så kanske man får låta tiden göra sitt ett tag. Jag vet inte

En sak vet jag dock. Inom psykiatrin har det aldrig varit intressant att försöka förstå hela min bild Det var bara intressant att medicinera skov. Där, var jag ingenting värd. Jag var bara en patient, en statistik, ett symtom, en journal. Aldrig en människa.

Så sitter jag här idag. Några år senare efter murens fall. Jag sitter här och sörjer. Idag finns ingenting kvar av det som en gång var jag. Min höga funktion är sänkt – den är väldigt ojämn, min hjärna är trög, jag orkar inte med mitt liv så som jag brukade och jag har ingen livslust. Ingenting är som det brukar i mitt hem. Ingenting är som det brukar med mitt jobb. Jag har ju inget längre. Jag firar inte längre kollegornas födelsedagar eller avtackningar. Inte åker vi på kurser tillsammans längre heller och jag sitter inte i fikarummet och dricker kaffe och förbannar nya flexsystemet.

Men alla andra runt omkring mig är så nöjda och glada för min skull. För att jag ser så fräsch ut nu, för att jag inte ligger där i fosterställning på hallgolvet. För att jag har en rehabiliteringsplan.  Ingen undrar över utfallet, de är bara glada att den finns. De är så nöjda alla där ute för att jag har medicin. HALLELUJA! De uttalar sig om hur länge jag varit sjukskriven och om forskning som säger att den måste brytas snart. Alla ser så positivt på min utveckling. Den som syns.

Men jag har sorg.  Djup sorg.
Hela tiden är jag rädd, att det inte kommer bli bättre än så här.
Jag vill kunna längta, drömma och känna som jag en gång gjorde. Jag vill ha mina inre nyanser tillbaka. Jag vill ha ett riktigt meningsfullt jobb igen.
Kanske har allt det som en gång var jag egentligen bara bestått av en massa symtom och sjukdom? Kanske är det så här det friska livet är? Jag vet inte, men om det skulle stämma så vill jag gärna vara sjuk igen. Vad är egentligen sjukt och vad är egentligen friskt kan man undra? Ibland är det friskt att bli sjuk faktiskt.

-----
Vill du kontakta Jenny? Gör det på 
-----
 
Har Ångestskolan hjälpt dig på något sätt och du vill hjälpa tillbaka? Då kan du Swisha valfri summa till 123 666 14 82 för att stödja arbetet och hålla sidan vid liv. Varje krona hjälper oss att fortsätta vara annonsfria!
 
Ta hand om dig
Eric 

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.