Se föreläsning

Det eviga krypet i kroppen - Malin Olsson

*malin olsson adhd Ångest

Alla har ni någon gång varit rastlösa, ni vet känslan i kroppen av att man måste vidare, du måste iväg. Det spelar ingen roll hur mycket du än rör på dig eller hur mycket du utmattar dig psykiskt, krypet i kroppen finns kvar. Vissa dagar är det världens bästa tillgång, vissa dagar är det fruktansvärt, det är så otroligt ångestfyllt. Att aldrig riktigt få det helt lugnt i kroppen eller helt tyst, det är ett ständigt surr. Ett brus som aldrig tystnar, ett pirr i kroppen som aldrig stannar.

Sen jag började ta Concerta så har det blivit betydligt lugnare i mig, det är inte helt stilla men det är något helt annat än hur det varit. Det är en underbar känsla som jag är så tacksam att jag får uppleva, men framför allt är jag tacksam att jag inte har inbillat mig alla känslor som jag känt. Att det eviga krypet inte varit något jag inbillat mig, att jag faktiskt haft rätt, det är oslagbart.

För det mesta nu för tiden så är mina ADHD symtom en tillgång, en tillgång jag är så stolt över. Jag älskar verkligen mitt ständiga driv, jag har på kort tid lärt mig hantera drivet på ett helt annat sätt. De månader jag nu har varit sjukskriven har varit en tid jag är så tacksam för att jag fått. Även om jag motvilligt tackade ja till erbjudandet att få börja med en förebyggande sjukskrivning som sen blev en fortsatt sjukskrivning så är jag tacksam. Jag hade inte stått så pass stark som jag ändå själv tycker jag blivit om det inte hade varit för de här månaderna. Kommer givetvis ta en tid att komma tillbaka till den nivån jag haft, men jag är en bit på vägen. Jag har lärt mig att förstå krypet och surret, jag har lärt mig att vända det jobbiga till något bra.

Min ångest ja ni vet Herr Ångest, han är inte lika otäck längre. Han finns där och kommer på besök, men han skrämmer mig inte på samma sätt. Han och jag har lärt oss att hantera varandra, han äter inte upp mig på samma sätt längre. Mycket tror jag har berott på att jag har fått en förklaring på varför jag är som jag är, varför det är ett evigt pirr eller varför det aldrig blir riktigt tyst. Jag är övertygad om att mycket av min ångest berodde på ADHD:n. Att jag inte riktigt förstod varför allt kändes som det gjorde eller varför jag inte kunde sålla ut.  Min ADHD har gett mig möjligheter jag aldrig trodde jag skulle få, det är ändå ADHD:n som drivit mig fram.