Det är dags att prata om självskadebeteende - Malin Olsson

Det är dags att prata om självskadebeteende - Malin Olsson

Den här texten kan för en del vara oerhört provocerande och kanske triggande till ett beteende som leder till en mycket ond spiral. Men som allt annat som tynger oss så är jag av den åsikten att pratar vi om det jobbiga så blir det lättare att hantera och mindre skrämmande.

Jag känner att vi måste prata om självskadebeteende. Det första som många tänker när de hör ordet självskadebeteende är att skära sig. Men självskadebeteende kan yttra sig på en mängd olika sätt, så som alkohol, droger, sex, skada sig själv samt ätstörningar. Så självskadebeteende är ett stort och brett problem.

Mitt självskadebeteende yttrade sig genom alkohol men främst genom ätstörning. Jag har skrivit mycket om alkoholen förut så i det här inlägget kommer jag prata om min ätstörning Bulimi.

För mig handlade inte min bulimi om att jag hatade min kropp. För mig var det en bestraffning, att jag inte var värd bättre. När jag var som sjukast så var hunger en helt fantastisk känsla, ni hör hur sjukt det låter. Bulimi var en bestraffning men hunger var en kick.

Jag hetsåt eller så svalt jag mig. Jag kunde leva på kaffe, cigaretter och knäckebröd eller så åt jag allt som kom i min väg och sen kräktes jag upp allt för att bestraffa mig själv. Jag kunde i perioder bli så otroligt äcklad utav mat och av att tugga. Det var en pina. Jag lärde mig att kräkas tyst, för jag vågade inte ha kranen på för att skapa misstankar. Detta pågick i många år hos mig, egentligen blev jag inte symtomfri förrän jag var runt 20 år.

Det som är det mest skrämmande med ätstörningar tycker jag är att du kan vara symtomfri i många många år, men det finns alltid en liten röst som säger du är inte värd att må bra, det enda du är värd är smärta. Brukar säga att frisk från ätstörningar blir du aldrig utan bara symtomfri. Det ligger alltid där i bakgrunden och sticker.

De skador min kropp fått utav mitt beteende är att jag har skadat min kräkreflex så pass mycket att jag kan kräkas när jag hostar eller tuggar för mycket ( tuggummi går inte alls ). Så fort det kommer en liten liten irritation mot kräkreflexen så börjar jag harkla mig som jag skulle kräkas. Då förstår ni hur förstörd min kräkreflex är.

Så som slutord vill jag bara säga! Våga prata om hur du mår, det kan bara bli bättre. Det är inte svaghet att be om hjälp, det är en styrka. Och framförallt du ska inte känna skam eller ensamhet, för du är aldrig aldrig ensam.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.