Del 2 - Akuten - Ida Wi

Del 2 - Akuten - Ida Wi

Det var många panikattacker ett tag och ångesten låg alltid över mig som en osynlig slöja. Jag ville bara glömma det som hade hänt och hoppade på att ångesten skulle gå över. Det gjorde den inte, panikattackerna gav mig fler fysiska symptom. När en attack kom började jag att spy, kroppen vek sig och jag fick så ont i hjärtat att jag ville gräva ut det. Ibland kändes det som att det var någon som stack en kniv i det, andra gånger att det ville ut ur bröstet och en gång var det som att det skulle implodera. All mat jag åt kom direkt upp igen och jag började förlora vikt. Jag har alltid varit väldigt smal så att gå ner i vikt för mig är inte bra alls. Min pappa var min hjälte, inte bara då utan under hela resan. Vi åkte till akuten två gånger, sista gången fick jag sova över flera nätter. Jag fick prova flera olika tabletter, men jag svimmade eller blev bara trött. Jag sov mest under sjukhusvistelsen på grund av medicinen jag fick. Hela besöket har färgat mig en hel del och jag tänker på det ofta.

Det som gick igenom mitt huvud under sjukhusvistelsen:

Är jag en lämplig mamma?
Hur ska jag ta livet av mig?
Människan har ingen själ, bara en hjärna.
Mamma och pappa kommer aldrig att förlåta mig.
Jag måste bli någon.

Den största frågan var den om att bli förälder i framtiden. Hur ska en ångestdrabbad person kunna ge en stadig grund till ett liv? Jag vill bli mamma, någon gång. Jag är bara rädd att jag kommer göra fel, att jag kommer få panikattacker och ångestdagar då jag inte kan gå upp ur sängen. Mitt ansvar som förälder skulle jag ta på största allvar och det är därför jag, fortfarande idag, är tveksam om jag kommer bli en bra mamma. Jag menar, mina psykiskt störda gener vill jag inte ens ge till min största fiende.

Min sköterska kommer jag inte ihåg namnet på men jag kommer ihåg att hon var född den 1 april. Hon var ett alltså ett aprilskämt och jag tänkte bara på hur många gånger hon har sagt det och till hur många. Hon sa att min själ behövde lugn. Jag blev arg, jag blev så förbannad på henne. Jag har aldrig trott på det folk kallar själen. Jag sa till henne att det inte finns någon själ, det hon kallar själ är ett annat namn för hjärnan, ingenting annat är jag än min hjärna och kropp. Det finns inte plats för något andligt eller spirituellt. Det är min hjärna det är fel på, helt jävla kaputt, fattar du inte det? Hon tog mig inte på allvar, smekte mig på handen och sa “så ja gumman”. Jag blev oerhört nedvärderad av en gammal tant och det har jag inte kunnat släppa. Hon var så snäll och trevlig men inte förstående.

Läs nästa del här: https://www.angestskolan.se/blog/del-3-bup-ida-wi

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.