Se föreläsning

Del 12 - Medicin - Ida Wi

*ida wi ekg sjukhus

När man börjar med antidepressiva läkemedel så ligger det till så här: under ca två veckor så mår man sämre, sen börjar det bli bättre. Läkemedel är otroligt individuellt, vilka som fungerar och inte. När jag blev inlagd var det ett krav att äta medicin eftersom det var en del av deras behandling. Jag är inte emot läkemedel så för mig var det enbart positivt.

Den första medicinen fungerade inte för mig. Jag hade varit på toa och kollade mig i spegeln, jag var knallröd i ansiktet och då gick jag till sjuksystern som bad mig sätta mig ner. Under fem minuter så hade jag däckat, jag förlorade medvetandet men utav någon anledning så fungerade hörseln fortfarande. De ringde akuten och det tog inte lång tid innan ambulansen kom farande. Jag hade pösat ihop ordentligt när tre män kom och la mig på en bår. Det jag minns från den stunden var att jag var arg eftersom ambulansmännen lät snygga, men jag kunde inte se dem. Jag var inte tvångsinlagd, vilket betydde att ingen personal från avdelning följde med mig till akuten. Det var inte smart. När jag rullades in i väntrummet på SÖS så fick jag minst fem panikattacker. Jag skakade på bårsängen och sparkade mig omkring, jag skrek om att jag hade ont i hjärtat så de gjorde ett EKG. EKG är en metod för att mäta hjärtats elektriska aktivitet, det går att upptäcka hjärtsjukdomar och störningar i hjärtats rytm. Jag hade inga hjärtfel utan panikattackerna gjorde att nerverna runt hjärtat på något sätt gjorde att jag upplevde att det gjorde ont i hjärtat. Efter den kontrollen blev jag inrullad i ett nytt väntrum och där låg jag i fyra timmar. Detta var mitt i natten och mina panikattacker gjorde att jag letade efter saker som jag kunde använda för att ta livet av mig. Det hängde slangar och sladdar på väggen vid mig och jag försökte ta ner dem. Jag var så himla svag, jag vägde knappt någonting och jag var utmattad av alla attacker så jag fick aldrig tag i något. Jag försökte sätta mig upp, det tog mig kanske en halvtimme. Jag försökte få kontakt med personalen för jag behövde använda toaletten, tillslut var det någon som pekade lite slappt vägen till toan. Jag hasade mig fram, stödde mig mot väggarna och kom tillslut in till toaletten. Det var mörkt, lamporna fungerade inte och inte heller låset. Jag var väldigt kissnödig men det kom ingenting. När jag försökte gå tillbaka ramlade jag och en man ville hjälpa mig upp. Dum som jag var sa jag nej. Till och med då ville jag vara självständig, jag hade inte ens ringt mina föräldrar. Jag var ensam mitt i natten på SÖSakuten halvt vid medvetandet. Klockan var halv fem på morgonen när jag äntligen fick prata med en läkare och hon sa att jag hade fått en allergisk reaktion. Det var allt. Sen skulle jag åka tillbaka till psyket. De fixade en taxi till mig och jag åkte tillbaka.

Det där var första försöket till att hitta rätt medicin, så ni kan förstå hur fel det kan bli. Andra gången tog det tre veckor utan att någonting blev bättre så då fick jag börja om på ännu en ny medicin. Den tredje och sista medicinen fungerade, tack och lov. Jag äter den fortfarande och tänker göra det resten av mitt liv. Två veckor gick och jag började äntligen känna en förbättring. Medicinen gjorde att jag inte kände någon mättnadskänsla, vilket var bra då. Jag vägde 38 kg när jag blev inlagd och jag gick upp 25 kg på bara en månad. Jag åt hela tiden.

Om vi räknar på det så tog det alltså… 5-6 veckor från att jag blev inlagd till att det började bli bättre. Biverkningarna av medicinen jag äter ger torra slemhinnor och försämrad mättnadskänsla. Jag kan leva med det och jag väljer det alla gånger framför att vara sjuk.

Läkemedel är ett av alla alternativ och jag vet att det inte fungerar för alla, men för min del var det min räddning och jag ser det som en självklarhet. Jag brukar jämföra det med diabetes, de som lider av den sjukdomen måste ta insulin varje dag för att hålla sig friska. Jag måste ta min medicin varje dag för att inte bli sjuk igen.

Läs nästa del här: https://www.angestskolan.se/blog/del-13-lat-inte-sjukdomen-definiera-dig-eller-gor-det-ida-wi