Del 10 - Självskadebeteendet - Ida Wi
Hej! Nu kan du boka dina biljetter till mina föreläsningar i maj. Klicka här för mer info! /Eric

Del 10 - Självskadebeteendet - Ida Wi

Jag kanske har nämnt att jag aldrig har skurit mig i handlederna. Det är ett vanligt förekommande självskadebeteende bland psykisk sjuka, speciellt för de unga. Jag kan förstå varför man väljer att göra det teoretiskt men jag har aldrig förstått det konkret. I teorin så förklaras det som en befrielse från sin egna psykiska sjukdom. I och med att det blir synliga ärr så kanske omvärlden kan förstå hur det känns inuti. Det finns också en förklaring om att man vill ha någon form av fysisk smärta eftersom man har gått med en psykisk smärta så länge och/eller att man vill se efter om man överhuvudtaget kan känna någon sorts fysisk smärta. Det kan också vara ett väldigt högt rop på hjälp. Jag är glad att jag inte skar mig i armarna men jag förstår mig på de som gjorde det.

Sen jag var ett litet barn har jag alltid haft problem med nagelbitande. Jag biter tills det blöder och sen suger jag upp blodet tills det slutar att blöda. Det gör inte ont under tiden men efteråt så svider det, så klart. Det är en dum vana som jag har försökt att sluta med ett flertal gånger. Mina naglar på händerna är i riskzoonen varje dag men det folk inte ser är mina tånaglar och det är där jag går lös. Jag river, klöser, skär och klipper bort dem. På avdelningen fick vi inte ha saxar men jag hade smugglat in en pincett. Jag satt nästan varje kväll med min pincett och ryckte bort mina tånaglar. Varför gjorde jag det undrar ni säkert, svaret är att jag tycker att det är skönt. Det är så otroligt skönt och jag kräver inte att någon ska förstå sig på det här, det är konstigt och det är äckligt, jag vet om det. Men för mig är det en lättnad när mina tår känns renade.

Det blev värre på psyket. Jag hade inte alltid papper i närheten av min säng så jag gick på det kalla linoliumgolvet hela korridorsvägen till sjuksysters rum. Blodet från mina tår gjorde märkbara fotsteg på vägen dit. Personalen torkade upp mitt blod från golvet och plåstrade om mina tår. Jag blev utskälld ett antal gånger eftersom de inte ville att jag skulle visa upp att jag hade skadat mig för mina medpatienter. Jag förstår varför eftersom det kan trigga igång vissa beteenden som de ville bota. Jag fick så klart prata om mina nagelbesvär med personalen men det stoppade mig inte från att fortsätta. Som en knarkare.

Jag har tagit bort mina tånaglar i flera år men jag har aldrig fått en infektion och eftersom de är så misshandlade växer de aldrig upp friska. Mina tånaglar är tjocka och hårda. Jag visste inte att det var ett självskadebeteende innan jag blev inlagd. Jag trodde att det enbart var en dålig vana men läkarna sa att det klassas, precis som att skära sig i handlederna, som ett självskadebeteende.

När jag pillar på naglar går jag in som i en trans. Jag kan sätta mig med pincett, nagelsax och en bunt hushållspapper och pilla tills varenda tå gapar ett rött hål. Jag får en känsla av lättnad och befrielse. Men jag önskar att jag hade bättre självkontroll och en dag ska jag ta tag i problemet och försöka att sluta för evigt. Det är ju inte nyttigt.

Läs nästa del här: https://www.angestskolan.se/blog/del-11-vaggloss-ida-wi

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.