Se föreläsning

Del 1 - Panikattacken - Ida Wi

*ida wi panikångest

Jag heter Ida och jag är 23 år, jag tänkte berätta min historia i 13 delar. Ni kommer att få höra om min resa genom psykisk ohälsa, från första gången jag fick en panikattack till att jag blev frisk. Jag är öppen och ärlig med allt som jag säger och jag hoppas att detta kan bidra till förståelse inom området. Så, detta är då del 1:

1. Panikattacken

Charles de Gaulle är namnet på Europas största flygplats mätt i antal flygplan som landar och lyfter samt när det gäller mängden ankommande gods. Varje år flyger mer än 60 miljoner passagerare till eller från CDG. Jag var en av dem; höstlovet 2011. Jag och min pojkvän Gabriel hade spenderat en underbar vecka i en lägenhet belägen lite utanför Paris. Vi gick in till närmsta småstad för att köpa baguetter och kyckling för att äta en spartansk middag på balkongen. Vi hade utsikt över områdets pool som vi hängde vid en del förutom när vi promenerade till havet och solade på stranden. Vi hade helt enkelt en väldigt lugn semester, bara vi två och jag tror att Gabriel, liksom jag, njöt av varje minut. Veckan gick alldeles för fort och vi var tvungna att åka hem till Sverige, jobb och skola. Flygplatsen var stor och mullrig, människor gick snabbt åt olika håll och vi hittade en automat som vi kunde checka in med. Det här verkar mysigt, eller hur? Ett förälskat par som gör som de flesta förälskade paren gör. Åker på semester och njuter av varandra. Men den här berättelsen handlar inte om oss, den handlar knappt om mig, för jag är osäker på om det ens var mig detta hände. För vem är jag, om jag inte är mig själv?

Jag gick igenom säkerhetskontrollen och det var då det började slå till. Jag började känna av spykänslorna. Jag tog mitt handbagage och satte mig på närmsta bänk. Gabriel satte sig bredvid mig och frågade om jag ville ha någonting att dricka. Jag kunde inte svara honom. Det kändes som att kroppens alla rörelser stod stilla, jag blev varm och kall. Mitt synfält blev rubbat och jag såg knappt mina knän framför mig. Fötterna domnade bort, låren domnade bort, det kändes som att hjärnan domnade bort. Mitt hjärta slog hårdare och hårdare. Jag hade svårt att andas och jag trodde att jag skulle svimma och spy. Mina händer och fötter darrade snabbare och snabbare. Gabriel satte sig på huk framför mig och smekte mig på knäna. Han ryckte fram en plastpåse som jag kunde spy i om jag behövde det. Jag var likblek i ansiktet. Mitt huvud hade tankarna: Var är ambulansen? Jag behöver hjälp. Jag kommer dö. Jag. Kommer. Dö.

 Jag satt på bänken, likblek och darrande i 50 minuter. Sen, POFF, så var alla symptom på sjukdom borta. Som om att ingenting hade hänt. Jag blev helt återställd på mindre än en minut. Jag och Gabriel gick till en butik på flygplatsen och kollade på parfymer. På flygresan hem mådde jag jättebra och vi pratade lite om vad som hade hänt på flygplatsen. Gabriel sa någonting om ångest och panikattack. Varför skulle JAG få en panikattack? Haha, det var löjligt. Jag har allt jag vill ha och lite där till, jag mår bra! Alldeles utmärkt! Men nej, det gjorde jag inte. Panikattacken på Charles de Gaulle var min biljett till tåget som heter depression. Den resan varade i över 3 år.

Läs nästa del här: https://www.angestskolan.se/blog/del-2-akuten-ida-wi