Dags att gå vidare, lilla gumman? - Emelie Billman

Dags att gå vidare, lilla gumman? - Emelie Billman

Jag sitter på vårdcentralen framför en läkare och berättar att jag inte förstår vad som händer i mig. Att allt bara blir tyngre och att jag bara vill vila. Att jag inte ens klarar av att sjukanmäla mig till jobbet längre utan bara ligger kvar i sängen. Hon ser medömkande på mig men stressen lyser igenom: “Max två veckors sjukskrivning kan du få. Kommunen har inte råd med mer”. Alla instinkter i mig skriker efter mer tid men det spelar ingen roll. Det är sommaren 2010 och jag har befunnit mig i en stadigt nedåtgående spiral under 1.5 års tid. Vid det här laget har depressionen kört slut på mig. Tack och lov vet jag ännu inte att den förlorade orken aldrig ska komma igen. Två veckor fick jag vara hemma, därefter låg jag kvar i min säng och levde på sparpengar i ett år. Tills de tog slut.

Jag sitter hos psykologen, inte långt efter det där läkarbesöket. Han frågar om det hänt något jobbigt det senaste, något som kan ha knuffat mig över kanten. Jag säger att det har det men att jag misstänker att orsaken är en annan; en äldre händelse som börjat göra sig påmind på fruktansvärda sätt. Han säger att vi inte ska rota i det som varit. Jag får antidepressiva utskrivet. Reagerar fruktansvärt illa på dem och vägrar därefter konsekvent sådan behandling.

Jag sitter med en sjuksköterska våren 2013. Jag har varit oförmögen att arbeta sen min krasch och har istället studerat för att få inkomst. För första gången ber jag om ångestdämpande medicin eftersom oron i mig vuxit så pass att jag snart inte vågar lämna mitt hem längre. Han ger mig ett recept på lugnande samt ett boktips på “hur man kan tänka sig frisk”, innan han skickar iväg mig.

Jag sitter i ett undersökningsrum en sommardag 2016. Hjärtat slår i panik men till det yttre tycks jag nog fullkomligt stilla. Apatisk. Jag möter inte blicken på kvinnan som står böjd över mig. Jag säger ingenting heller. Det är min sambo som nu får vädja om min sjukskrivning. Då min psykolog har semester är kuratorn på plats. Det enda jag uppfattar under mötet är hur hon klappar mig på axeln och med bebisröst berättar att jag bara lider av “duktiga flickan”-syndromet. Att “den här lilla gumman kommer att må så mycket bättre om hon bara släpper de höga kraven på sig själv”. Det är 2016 och jag har varit deprimerad med allvarlig ångestproblematik i över sju år. Jag har knappt vågat lämna mitt hem under de senaste tre åren, mer än för det allra nödvändigaste; för att “verka normal”. Jag ska snart ut på praktik, som en del av mina distansstudier, och jag är fullkomligt livrädd för världen.

Jag sitter hos överläkaren på vårdcentralen våren 2018. Han har hört talas om mina sömnproblem. Det är tydligen inte bra att ha sådana. För mig är det mitt minsta problem. Jag är avdomnad under mötet. Har suttit så många gånger förr i samma situation. Mumlar bara korta svar. Ingen vits att försöka. Han tycks provocerad av min likgiltighet. “Tränar du?”
“Jag tränar yoga. Korta pass. För att lugna kroppen”.
“Du behöver intervallträna. Ordentligt. Varje kväll”.
“Jag orkar knappt borsta tänderna?”
“Så vad behöver du då?”
“Jag vill ta itu med orsaken, inte prata om veckan som gått eller käka piller”.
“Men ärligt talat, det har gått tio år snart och du vet fortfarande inte orsaken…”
“Jag vet orsaken”.
“Okej. Men du? Är det inte dags att släppa den och gå vidare med ditt liv nu då?”

Detta är ett axplock av bemötanden från sjukvården under mina år med psykisk ohälsa. Inte en enda gång har jag sjukskrivits utöver de två veckorna 2010. Min psykolog har konsekvent vägrat att prata om mitt förflutna men han har förstått allvaret och kämpat för mig. Remiss efter remiss har han skickat till psykiatrin, utan framgång. “Testar du inte antidepressiva först får du inte komma”. Varje gång har jag vägrat detta villkor på grund av min erfarenhet.

I brist på vård har jag fortsatt att gå upp på morgonen, fortsatt plugga, fortsatt jobba, fortsatt träna. Under djup depression och svår ångest. Under ett krig av skräcktankar. Under överdriven vaksamhet och panikattacker. Enbart för att få pengar till tak över huvudet. Idag har jag bara ett äppelskrutt till hjärna kvar. Att göra saker när ingen ork finns tycks äta upp den. Minnet, koncentrationen och tidsuppfattningen är som bortblåsta och till och med mitt tal har försämrats.

Intervall-läkaren som tyckte att jag skulle gå vidare med mitt liv valde ändå att skicka en remiss till psykiatrin innan sommaren. Jag vet inte vilken i ordningen den var men denna gången innehöll den inte ett ord mina stora svårigheter utan omnämnde bara sömnproblemen. Det var denna remiss som skulle gå igenom.

Nu är hösten 2018 här och en sommar av samtal och intervjuer på öppenpsykiatrin är över. För en tid sen fick jag träffa överläkaren som i slutet av vårt möte såg på mig, skakade på huvudet och sa: “Du har PTSD. Du borde ha sjukskrivits för länge sen. Jag förstår inte hur du fortfarande står upp”. Jag förklarade att det slutade jag med för länge sen. Att det är någon annan som lever mitt liv nu för det enda jag upplever är en dimma. Hon sa att det är bra att jag har vägrat antidepressiva. Det ska inte kombineras med PTSD hur som helst.

Nu, med facit i hand, känns det som ett skämt att den här diagnosen inte har upptäckts tidigare. Efter en kartläggning står det klart att mina problem följer en tydlig kurva: Ätstörningarna och självskadebeteendet tog vid när jag nyss fyllt 16, bara månader efter traumat. Panikångesten följde något år senare på grund av något som påminde om traumat. Och när flashbacksen beslutade sig för att sätta fart, hela 5 år efter traumat av förklarliga skäl, då smällde det ordentligt. Det var då jag så sakteliga började falla in i depressionen som jag aldrig skulle komma ur. Det var då jag började isolera mig och blev livrädd för att lämna mitt hem. Och det var då ångesten fick tag om mig ordentligt.

Nu väntar psykoterapi och traumabehandling. Jag vet inte om det kommer att hjälpa eftersom jag gått med detta i femton år men det känns som en sista möjlighet. Ju äldre jag blir desto tröttare blir jag och jag vet inte hur mycket man kan tömma en redan tom energikälla. Även om jag lever mitt liv som om hon fanns så känns det så himla länge sen som Emelie gick på jorden. Jag hoppas innerligt att psykiatrin har resurserna att hjälpa. Att de kommer att bära mig lite nu, en tid framöver, åtminstone tills jag orkar hoppas igen. Fyfan vad sjukt det skulle kännas (in a good way) om man faktiskt blev hjälpt!

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.