Se föreläsning

Dagen jag kraschade - Sandra Wagenius

*sandra wagenius utmattningsdepression

Dagen jag kraschade glömmer jag aldrig. Jag hade hört talas om personer som “gått in i väggen” innan och jag förstod inte hur de personerna lät det gå så långt att dom jobbade sig sjuka. “Om du inte trivs på jobbet, byt jobb” tänkte naiva jag. Problemet med de som blir utbrända är ju att man älskar sitt jobb, och man älskar att känna sig behövd. Jag fick en kick varje gång chefen bad mig att göra någonting för då fick jag den bekräftelse jag strävade efter konstant.

Det var på förmiddagen den 2a oktober 2014 som det hände. Det hade varit väldigt stressigt ett längre tag på jobbet och min chef kom med en uppgift till mig som behövde göras, som allt annat, "så fort som möjligt". Mitt naturliga svar som jag alltid svarade när någon gav mig en uppgift var glatt och med ett leende "absolut, inga problem, det fixar jag!". Och sen small det. Jag fick hjärtklappningar, det svartnade för ögonen och det blev totalt tomt i huvudet. - "Vad var det jag skulle göra? Det var något mer jag skulle göra, jag höll på med något också. Vad är mitt jobb egentligen?!".

Jag gick ut för att ta luft och lugna ner mig lite och kom upp efter ca. en kvart. Försökte fortsätta med mina uppgifter men allting bara snurrade och jag hörde bara högt surrande och alla tangenttryckningar, musklickningar, allt, lät tusen gånger högre än vad det brukar göra, man brukar inte ens tänka på de ljuden. Jag tänkte att jag kanske kunde fortsätta i ett tyst och mörkt rum så jag gick iväg till ett av konferensrummen och låste in mig där för resten av dagen, och fick ingenting gjort. Jag bara satt där i ungefär sex timmar och försökte komma på vad tusan mitt jobb egentligen var, vilken av alla uppgifter skulle jag börja med, vad hade jag ens för uppgifter? Allt var fortfarande svart.

På kvällen träffade jag en kompis och berättade om dagen och vad som hade hänt. Reaktionen jag fick var: - "Men Sandra, hör du själv vad du säger? Du måste ju sjukskriva dig? - Neeej, svarade jag. Jag behöver bara en natts sömn och så kan jag ta tag i det jag inte fick gjort idag imorgon. - Nej Sandra, är du dum eller? Lyssna på dig själv, lyssna på vad som har hänt, lyssna på hur din kropp reagerat idag, låter det hälsosamt? Nej, när du kommer hem sen så ringer du och sjukanmäler dig.

När jag kom hem så tänkte jag över dagen och vad min kompis hade sagt och efter många om och men så ringde jag och sjukanmälde mig. Den sjukanmälan varade i sex månader.

De första månaderna var det enda jag orkade göra att flytta mig från sängen till soffan, sedan var jag slut för dagen.. Jag orkade inte borsta tänderna, duscha, laga mat, allt sånt som man borde klara av utan problem men varje liten sak tog sån otrolig energi, energi som jag inte hade. Jag orkade inte träffa någon, inte prata med någon, allting som innebar "att göra" var omöjligt de första månaderna, men ibland tvingade jag mig, och kunde sova en vecka i streck efter det.


Jag hade bekanta som jag då kallade mina vänner som blev irriterad på mig när jag ställde in eller när jag inte svarade. De förstod inte vad problemet var och jag hoppas att kanske någon som läser det här nu, som känner någon som är utbränd, förstår att de personen inte gör det med vilje. Det är så viktigt att visa stöd och det stödet kan vara ett simpelt sms som säger “Jag finns här när du behöver, känn ingen press att du måste svara mig, jag vet att du mår dåligt och jag vill bara att du ska veta att jag finns här när du behöver.” För skuldkänslorna är redan miljontals för någon som är utmattningsdeprimerad.


Jag kom aldrig tillbaka 100% till min dåvarande arbetsplats, det gick bara inte. Idag jobbar jag sedan ett halvår tillbaka heltid på en mindre arbetsplats och trivs som fisken i vattnet. Jag är så stolt över mig själv som har kommit tillbaka, för jag trodde faktiskt inte att det skulle vara möjligt.

Jag vill uppmana andra att vara mer uppmärksamma på sig själva! Jag är uppväxt i generationen "jobbar du inte ihjäl dig kan alltid någon annan ta ditt jobb" men nej, det är inte så. Du är inte skyldig något företag ditt liv för i slutändan kommer företaget i fråga inte ge dig något i gengäld. Sålänge du mår bra, så länge personalen mår bra, så går ett företag bra.

Och till de som känner någon som är påväg att kracha eller redan har kraschat - Ni som aldrig varit i situationen själva kommer aldrig kunna förstå, men ni kan iallafall försöka. Försöka förstå att bara att svara på det där smset, eller träffas på en fika eller vad som helst är otroligt krävande för den som kraschat. Och får man dessutom höra "men hur svårt kan det va?" så känner man sig otroligt värdelös som människa och det ska man inte behöva göra i den situationen man är i. Man behöver allt stöd man kan få. Och slutligen vill jag säga till de personer som sitter i en chefsposition: Snälla, var uppmärksamma på er personal, och våga ta upp frågan om du ser att någon inte mår bra eller gör mer än vad den borde. Det är bådas ansvar att se till att det inte går så långt att man jobbar ihjäl sig.