Borderline - Marlene Sjöberg
Hej! Nu kan du boka dina biljetter till mina föreläsningar i maj. Klicka här för mer info! /Eric

Borderline - Marlene Sjöberg

Jag har i mitt liv alltid känt mig lite annorlunda, som att ingen riktigt någonsin förstått sig på mig helt och hållet. Jag har ofta uppfattats som sådär överdrivet positiv och glad, samtidigt som jag haft ångest på kvällarna och gråtit mig till sömns. Men jag har på nått vis alltid tänkt att det är en fas jag går igenom. Att jag nog bara var tonåring, behövde bearbeta min barndom, inte trivdes på jobbet eller kanske var ihop med fel kille. Jag har några gånger sagt att mitt liv svänger så att jag blir åksjuk och att det ibland känns som att jag haft bipolaritet fast på snabb-speed, liksom att jag aldrig är lagom. Men jag har aldrig reflekterat över att det skulle vara något mer något som inte gick att ta bort.

När jag fick presenterat att jag med största sannolikhet har Borderline kunde jag inte säga emot. Jag uppfyller varenda kriterium och fnissade mycket när jag läste närmare och insåg hur mycket som stämde in. Det fanns ingen tvekan på att det är det jag har. Chocken har dock inte riktigt lagt sig, för jag trodde inte att min terapi skulle ge mig en diagnos. Jag var övertygad om att jag bara behövde lite bearbetning och sen skulle jag bli frisk. Hel som alla andra. Jag trodde allvarligt att om jag bara förlät min frånvarande fader och min ostöttande mamma så skulle jag sluta pendla i humöret. Att om jag tränade min självkänsla så skulle jag aldrig mer bli ledsen och känna mig övergiven. Med facit i handen känns det lite löjligt, men jag har nog inte tidigare varit mottaglig för att jag ta emot ett besked om en potentiell diagnos.

Det är mycket tankar som snurrar, och en viss sorg om att jag alltid kommer vara såhär, självklart mer eller mindre mycket, men oavsett mer än bara under en fas. Jag fattar ju såklart att jag inte kommer bli värre eller börja må sämre för att jag får en diagnos, men jag känner inte den där lättnaden som jag upplever att många andra gör. Det svåraste för mig kommer nog vara att acceptera och älska mig själv helt och hållet, att även älska dom delarna som jag trodde jag skulle bli av med. Att på nått vis identifiera sig med sånt man alltid trott man skulle säga farväl till, eller i vissa fall; knöla ihop, stampa ihjäl och slänga ut från balkongen. Inte så att en ska vara bara sin diagnos, men på ett sånt sätt att en ändå accepterar den.

Jag berättade direkt för mina vänner, som är ett fint stöd, men bra reflektioner och snygga pepptalks. Min kära sambo samt min mor och min far är ännu lyckligt omedvetna. Jag vet inte riktigt hur jag ska lägga upp det. Min kära mamma har alltid klankat på min känslighet så det känns skönt att få bekräftat att jag är så och att det faktiskt finns en förklaring. Det känns lite som att få rätt i en utdragen konflikt som man verkligen velat vinna. Min pappa har jag ingen aning om jag ens vill ska veta, så där är det ingen panik, men min älskade sambo däremot, vad säger jag till honom? Sanning självklart, det förstår jag också. Men hur?

Jag vet att jag har många bra sidor, och kan vara en riktigt rolig och grym person, men jag är verkligen inte helt lätt att leva med och min kille har verkligen varit tålmodig med mig.

Problemet är att jag har nästan lovat att det här ska sluta. Att jag kommer bli bra, att det bara är en fas. När jag har gråtit över skitsaker eller ställt orealistiska ultimatum som skapat hemska skuldkänslor har jag efteråt förklarat att det inte är fel på mig, utan att det bara är en fas. Och det här skrämmer skiten ur mig. För helt ärligt vet jag inte om jag själv hade orkat med att leva med någon som pendlar så som jag gör, åtminstone inte för alltid. Det känns på nått vis som att jag ljugit. Att jag har lurat honom. Det stämmer såklart att jag kommer må bättre än just nu, och att jag kommer få ett lyckligt liv. Men jag är rädd för att han inte ska orka nu när jag inte kan säga att det kommer gå över.

Det är som att jag gick in i vårt förhållande som en extremt självständig kvinna till nu behöva mer stöd än vad jag någonsin behövt förut. Jag tänker att det är som när man kryddat cvet lite för mycket och plötsligt inser att man kanske inte var riktigt kvalificerad för jobbet. Det kan gå bra, men kanske kan gissa sig till vad man ska göra eller har turen på sin sida, men det kan också bli lite tokigt, och till och med klassas som falsk marknadsföring. Som försvar står såklart att jag inte hade en aning om detta själv, och troligtvis tar han det lika fantastiskt som han gör med det mesta andra. Om inte får jag väl i alla fall något att skriva om.

Förutsatt att min karl inte lämnar mig känns det helt okej, jag kommer få chansen till medicinering, om det nu skulle kännas rätt och jag får fortsatt terapi, vilket kommer vara guld värt. Mitt huvud är dock lite överfullt just nu så jag kommer helt enkelt lämna er med ett;

To be continued…

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.