Bara lite dum i huvudet - Alexandra Lundström

Bara lite dum i huvudet - Alexandra Lundström

Det är alltid lika läskigt att vara ny på en plats, eftersom min hjärna mer än gärna läser av omgivningen i ett negativt sken och påstår sig veta att minsann varenda individ inblandad kommer avsky mig i vilket sammanhang jag än försätter mig i. Så även om jag just nu sitter skyddad bakom en skärm så kommer ändå ögon granska mig, om än på avstånd, och detta faktum skrämmer livet ur mig trots att detta samtidigt är allt jag någonsin önskat – att få nå ut och kanske (med betoning på kanske) inspirera eller till och med hjälpa någon.

Det är något som är så otroligt läskigt med nya sammanhang. Nya möten, nya människor. Nytt allt.

Detta kanske kan kanske verka märkligt då jag jämt fått höra från min omgivning att jag är en pratglad individ utan filter och nära till skratt, och detta är något jag försökt anamma som min profil; min persona, mitt jag. Detta har jag, som ni kanske misstänker, misslyckats grovt med och istället har pressen att alltid vara på topp satt sig på ytan men grävt ett djupt tomt hål i bröstet. Jag är en fruktansvärt rädd och osäker individ. Egentligen.

Jag skulle vilja, min borderline-diagnos till trots, kalla mig hyfsat introvert. Min trasiga uppväxt med oändliga ensamma kvällar framför min lilla tjock-tv gjorde mig till den mest inkompetenta personen ni kan föreställa er när det kom till sociala tillställningar. Jag sa fel saker vid fel tidpunkt, och mobbningen blev ett faktum. Det tystade ner mig, självkänslan var som bortblåst och jag minns hur jag anammade ensamheten med en föreställning om att jag inte var kapabel till att bli älskad av andra individer. Detta har satt djupa sår i mig, och hur många individer jag än lyckats omringa mig med på senare år så har något alltid sagt till mig, långt där bak i huvudet, att jag inte är bra nog. Intressant nog. Rolig nog. Smart nog. Älskad nog.

Borderline diagnosen har fått mig att förstå hur jag fungerar på en helt ny nivå, och tacksamheten över att ha facit i hand att jag faktiskt inte är inkompetent, utan bara lite dum i huvudet, har hjälpt mig långt, men jag är fortfarande rädd. Jag är den som kommer in i ett rum och analyserar varenda individ; hur dem agerar, pratar, vilket tonläge, kroppsposition, ögonkontakt och framförallt vad personen verkar tycka och tänka om mig. Detta gör alla sociala tillställningar till en kamp och jag tröttar lätt ut min stackars hjärna med alla intryck som jag bokstavligen tvingas till att ta in. Och oavsett vad jag ser och tar in, hur positivt det än verkar vara i andras ögon, tycks hjärnan alltid tala om för mig att ingen där tycker om mig. Min diagnos och mitt förflutna vill tvinga in mig i ensamheten igen genom att berätta för mig hur min framtid kommer se ut med hjälp av alla dessa hemska tankar som når mig vid varenda sociala tillfälle.

”Se, ingen skrattar åt dina skämt, de ser att du försöker för mycket”

”Alla här kommer så bra överens, du kommer aldrig bli omtyckt på samma sätt”

”Du ser väl att du är utanför?”

” Det är inte ens lönt att säga någonting, de kommer inte förstå”

”De måste tycka att du är helt inkompetent och dum i huvudet”

” Varför valde du de kläderna förresten? Du passar ju inte in”

Jag trycker ner mig till den punkten att jag skulle vilja påstå att jag inte ens kan prata ordentligt. Stammandet tar plats och jag vill fly från platsen jag står på. Social fobi blir det på papper bredvid mina andra problem och jag går i KBT för att hantera tankarna och känslorna. Inget funkar.

Och det sjuka med detta, är att ingen ser. Samtidigt som det brinner i bröstet av ångest så höjer sig mina mungipor för att utforma ett härligt leende och ut kommer skratt. Skratt! Jag höjer min hand för att hälsa på varenda person, jag höjer rösten i grupper för att få uppmärksamhet och jag höjer huvudet vart jag än går för att utstråla säkerhet, när allt jag känner är ett utanförskap som växer sig allt större i bröstet. Alla tror att jag är så säker och med fötterna på jorden när jag egentligen ligger ner, lamslagen och förstenad utav rädsla för att göra fel. För att inte bli omtyckt. För att vara den ingen tycker om.

Men nu blottar jag mig själv för er, för att det finns fler där ute som tror sig vara den ingen tycker om, som går runt i denna värld och tror sig vara odugliga när de i själva verket bara har en hjärna som ljuger för dem. För tro mig, ni har fel. Vi har fel.

Vi är tyvärr bara lite dumma i huvudet.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.