Attraktionslagen – när hela världen fick tvångstankar - Emelie Billman

Attraktionslagen – när hela världen fick tvångstankar - Emelie Billman

Ungefärlig lästid: 6 minuter

Ofrivilliga tankar: En form av tvångssyndrom där tankar, ofta skrämmande sådana, produceras okontrollerat. Det kan vara medfött eller uppstå senare i livet.

Orsak: En teori är att vissa människor saknar det filter i hjärnan som normalt sorterar bort majoriteten av tankar. Resultatet blir att fler bilder, idéer och scenarier når medvetandet än hos människor som har ett filter.

Det är inte alla som har förmånen att veta orsaken till sin OCD men jag har det och hoppas att denna återblick åtminstone kan hindra någon från att få det på grund av ett visst modenyck. För mig började det för tio år sen, då jag för första gången hade landat i livet. Jag hade lärt mig älska mig själv och se ljuset i andra. Jag var hjälpsam, förlåtande och empatisk. Jag bejakade mina känslor och den jag var. Överlag kände jag mig helt enkelt tillfreds. Tills en bok kom in i mitt liv.

Det var en andlig bok, förstås, för andlighet har alltid varit viktigt för mig. Den beskrev hur allt i världen utgörs av en enad kraft, ofta kallad Gud, Universum eller Världssjälen. Denna kraft är vi alla en del av, vilket i praktiken innebär att vi är Gud förkroppsligade. Och som vi alla vet är Gud en skapare, det räckte med en idé för att världar skulle uppstå, så i förlängningen är också vi, Guds små avbilder, själva skapare. Attraktionslagen, kallades tron. Allt du önskar kan du få. Allt du rör vid blir guld. Detta var en handbok i hur vi hanterar denna superkraft.

Författarna frågade sig varför livet är så svårt, om vi nu har denna förmåga? Jo, för att Gud skapar genom visioner. Det innebär att om du, lill-Gud, tänker negativa tankar så är det just det du får tillbaka. DU är skaparen. DU orsakar skiten i ditt liv. Attraktionslagen: lika attraherar lika. Är du en mörk och sorglig individ får du ett mörkt och sorgligt liv. “Jaha”, tänkte jag, “det förklarar ju allting! Det är tankarna som är boven, man måste bara tänka positivt!”

Så jag gjorde det. Jag tänkte så in i helvete positivt. Det var enkelt för jag mådde ju redan kanon. Och visst blev livet om möjligt ännu bättre. Jag fick jobbet jag ville ha, kärleken, hemmet … jag hann inte vara en glad skit länge innan precis allt gick som det skulle. Och ju mer jag insåg potentialen i tankens kraft desto mer förstod jag vikten av tankekontroll. Ingen av de där destruktiva jäklarna skulle få chans att slinka förbi och störa flowet. Hela jag blev ett filter: de fina föreställningarna lyftes fram och de fula byttes ut. Livet lekte mer än någonsin.

… tills det inte gjorde det. Ett år på rosa moln hann gå innan det tvärvände. Och när allt gick åt helvete fanns förstås bara en person att skylla på. “JAG måste ha släppt igenom en negativ tanke nånstans, annars hade farmor aldrig dött”. “JAG måste ha tänkt fel, annars hade jag behållit jobbet”. Jag kunde inte komma på när eller var dessa felaktiga idéer tagit sig igenom, jag hade ju varit så noggrann, men det stod klart att det var det som skett. Farmor dog inte av sjukdom och företaget där jag var anställd konkade inte till följd av finanskrisen. Det var jag.

Detta blev startskottet för mina ofrivilliga tankar. Det dröjde förstås innan de blev just ofrivilliga men där och då såddes fröet; i skräcken över att ännu en negativ idé skulle orsaka kaos. Allt fokus kom att läggas på att sortera i tankeverksamheten, vilket med tiden ledde till det oundvikliga: jag förlorade kontrollen över den. Detta är inget konstigt om man vet hur hjärnan fungerar:

  1. Den konstanta oron för att tänka fel resulterar i att du vaktar dina tankar varenda en måste kontrolleras. “Bara positiva tankar, bara positiva tankar ...”.
    2. “Positiv” har en motsats, precis som allt annat. Hjärnan associerar alltid till både likheter och motsatser, således också till sådant som den inte får tänka på. Försök själv att inte tänka på något specifikt, går det bra?
    3. Reaktionen? Total panik:  “Nej! Byt ut den, byt ut den!”
    4. Du frammanar en mental bild av något fint för att släta över det otäcka …
    5. … samtidigt som hjärnan inte bara kan släppa den gamla bilden.

Snart stod jag där och hann inte annat än att sortera tankar och släta över. Rädslan för felaktiga formuleringar födde bara fler sådana och efter några år forsade bilderna otyglat. Varenda en avgjorde mitt öde. Det handlade inte längre om att skapa ett liv där allt jag tar i blir till guld, utan om att undvika katastrofen. Det undermedvetna vräkte ur sig mörker medan det medvetna kastade ljus tillbaka. Båda lika rädda för sig själva och sina krafter. Huvudet blev ett slagfält.

Med tiden blev jag så uppslukad av det att jag knappt kunde uppfatta vad folk sa till mig. Mina närstående började märka hur jag zonade ut från samtal och när någon mådde dåligt var jag oförmögen att ta in det. “Vill inte höra. Vill inte känna det du känner … för då drabbar det mig”. Det stod ju i boken. Jag blev en dålig vän och livrädd människa. Jag slutade läsa. Slutade se på skräckfilmer, sorgliga filmer, komiska filmer (man vet aldrig). Jag slutade till och med att skriva, för det fanns en risk att minsta felformulering skulle förgöra mig eller någon annan.

Är det något som fått mig att vilja avbryta livet så är det skräcken för tankarna. Känslan av att inte kunna ta sig ur sitt eget huvud är genomvidrig; du kan inte fly när hotet är du. Detta arbetar jag med än idag. Än vågar jag inte delge mina skräcktankar, av rädsla för att de ska förverkligas. Men jag jobbar på det och har kommit en bit på väg. För två år sen hade jag t.ex. aldrig vågat skriva ord som “död” och “rädsla”, vilket jag gör i det här inlägget.

Det är en kamp utöver det vanliga att slåss mot sitt eget psyke. Motståndaren är minst sagt jämbördig och man faller lätt tillbaka. Som den där gången när min psykolog fick mig att formulera en “mild” skräcktanke (den första någonsin) och jag drog till med att “jag är rädd för att köra i diket”. För att en vecka senare faktiskt köra i diket. Are you fucking kidding me?! Jag blev så arg! Och rädd. Det som inte fick ske hände och det är ett under att jag inte gav upp där och då.

Men hur är det då, kan tankar bokstavligen skapa? Attraktionslagen, även kallad magical thinking, är en uråldrig troslära och synonymt med tvångstankar. Den föds ur människans rädsla för den egna hjälplösheten, där hon intalar sig att livet visst kan kontrolleras med hjärnan som verktyg. När hon sen får bevis för att det fungerar förstärks tron. Men dessa bevis är i själva verket inga bevis människan är bara mästare på att se mönster där inga mönster finns. “Jag tänkte på den där låten och så kom den på radion jag måste ha skapat det!” Nej. Det är din hjärna som lägger pussel. Idag är magical thinking åter trendigt. En av böckerna på temat har sålts i över 20 miljoner exemplar. Varje gång du hör en kändis prata om att “tänka positivt” eller “visualisera” så kan du ana vad det handlar om. Och det går helt okej för utövarna faktiskt. Tills det en dag inte gör det. Då är risken för självklander stor. Rädslan tar vid och det är åt helvete.

Jag skyr attraktionslagen. Det är inte den Gud, det universum, som jag försöker tro på. Vi föddes alla med en uppsättning känslor för att vi ska känna dem, inte förtrycka dem. Vi föddes alla med ljus och mörker inom oss för att vi, likt universum, är en helhet som ska bejakas. Vi ska inte undfly dessa egenskaper, vi ska omfamna dem. Om inte finns en mycket påtaglig risk att vi förgör oss själva.

Om du lever med tvångssyndrom såsom tvångshandlingar, tvångstankar och/eller ofrivilliga tankar så är den här sidan faktiskt helt okej. Besök den:

https://ocdforbundet.se/sjalvhjalpsmanual-enkel

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.