Se föreläsning

Att vara anhörig - Linn Andersson

*linn andersson anhörig självmordsförsök

Att endast kunna titta på medan den andra personen kvävs. Så känns det att vara anhörig till någon med psykisk ohälsa. Man känner sig totalt hjälplös.

För några år sen var en familjemedlem med om en olycka och fick diagnosen depression efter det. Jag var rätt så ung, knappt tonåring men jag förstod vad det innebar och vad det värsta scenariot var. Jag kunde inte göra så mycket åt saken och kände mig hjälplös, jag ville bara att allt skulle bli normalt igen. Detta påverkade mig mer än vad jag själv trodde. Jag var konstant orolig att komma hem och hitta hen död.

Något år efter det blev jag tillsammans med en kille som var deprimerad och det var verkligen inte det lättaste. Jag gick in i det förhållandet med inställningen att jag skulle göra honom lycklig och det lyckades jag med. Tyvärr gick han in med samma inställning, han slutade med sina mediciner och jag blev som hans medicin, ett lyckopiller. Detta innebar ett rätt så kontrollerande förhållande, jag kände mig otillräcklig när han mådde skit och han kunde också bli väldigt arg och ibland var jag riktigt rädd även fast det inte hände något. Jag som var blind av kärleken förstod inte hur påfrestande det här var för mig, det gjorde dock min familj men jag nekade det. Det förhållandet skadade båda oss, men det märkte jag långt efter att vi hade gjort slut och jag kunde se på hur förhållandet egentligen hade vart utan att vara blind av kärleken. Men när vi gjorde slut var jag helt förstörd, hela min värld rasade samman och det är väll så när ens första seriösa förhållande tar slut. När mina sår hade läkt kunde jag som sagt se att det hade skadat mig.

Ett par år senare kom depressionen tillbaka till vår familj men drabbade en annan familjemedlem och jag tänkte verkligen ”inte en gång till”. Den här gången var betydligt tuffare då jag var äldre (runt 16) och förstod mycket mer, fick hjälpa till mer. Jag var den här gången riktigt rädd, drömde mardrömmar hela sommaren och var alltid beredd på att få höra det värsta. Ännu en gång kände jag mig totalt hjälplös men även maktlös. Jag hade ingen makt att kunna förändra situationen, det var bara bita ihop och ta sig igenom det.

Ett halvår senare försökte min kompis ta livet av sig. Jag kommer ihåg exakt vart jag var, vad jag gjorde när hen skrev till mig. Jag var på en restaurang, jag stod vid salladsbordet och öppnade meddelandet, en bild med massa tabletter. Jag fick panik och insåg att jag måste agera snabbt, jag ringde min kompis och bad hen spy upp tabletterna, ringa till sin mamma eller gå hem. Min kompis befann sig vid en tågstation. Men hen ville inte göra något utav det jag bad hen om, vägrade. Tillslut kunde jag inte hålla ihop mer, jag var tvungen att avsluta samtalet och gråta ut en stund. Jag kunde inte göra ett skit då vi befann oss flera mil ifrån varandra och jag hade heller inte något nummer till någon utav min kompis anhöriga så jag ringde 112. Det var väldigt kaos resten av den dagen, jag fick samtal ifrån min kompis mamma och fick förklara situationen och även för mina föräldrar. Tillslut fick jag veta att dom hade hittat min kompis och att allt hade gått bra. Den dagen räddade jag antagligen livet på min kompis och jag är så tacksam för de beslut jag tog. Men den händelsen tog väldigt hårt på mig, jag trodde att jag skulle förlora min kompis den dagen.

Att vara anhörig till någon som mår psykiskt dåligt är riktigt jobbigt, man vill göra allt i sin makt och det gör man också, men det förändrar ingenting. Allt känns hopplöst och man känner sig värdelös som inte kan förändra något. Man vill ta personens plats om så bara för en dag så att de kan få känna lycka. Det är viktigt att förstå som anhörig att bara av att visa sig hjälper, visa att man finns där hjälper, underlätta i vardagen hjälper, skicka sms trots att man inte får något svar hjälper. Ingen blir frisk över en natt och det märks inte alltid att det man gör, gör skillnad och även om personen i fråga inte visar det så betyder det GULD att veta att någon bryr sig. Det räcker med att fråga hur dagen har vart trots att man egentligen kan räkna ut att den var antagligen som alla andra dagar: ett helvete.


(alla som jag har berättat om lever idag och vissa mår bättre andra inte, men ingen mår sämre)