Se föreläsning

Att vakna upp efter ett självmordsförsök - Mathilda Gustavsson

*mathilda gustavsson självmordsförsök

Jag vaknar upp snurrig och har ingen aning om var jag är. Det känns konstigt i kroppen och huvudet och inget känns verkligt.

Det första jag ser är mina armar, blodiga, fulla med blåmärken och med slangar inkopplade till apparater och dropp. Sedan ser jag mina föräldrar, mina fina föräldrar. De ser både oerhört bekymrade och ledsna ut men även hoppfulla och lättade.

Min pappa berättar för mig att vi är på medicinska akuten för att jag försökte ta livet av mig i måndags. Han sa att vi har varit här i tre dygn eftersom jag har legat i koma på grund av alla tabletter jag tog.

Jag minns hur min mamma tittade på mig som att hon ville skrika av frustration och glädje över att jag levde men att hon var i chocktillstånd och inte fick fram ett ord.

När en läkare ser att jag vaknat säger hon att hon ska hjälpa mig gå på toaletten. Hon får nästan bära mig dit för mina ben skakar och är så svaga att de inte kan bära min kropp. Väl inne på toaletten får jag fortfarande inte vara själv då de är oroliga att jag ska skada mig själv.

När jag är klar går vi tillbaka till mina föräldrar och jag förklaras nu som levande.

Några sjuksköterskor kommer till mig och mina föräldrar och säger att jag behöver bli inlagd, igen, trots att det knappt var en vecka sedan jag blev utsläppt från den slutna psykvården.

Mina föräldrar blir mot kvällen tvungna att lämna mig, ensam på mitt rum. Kvar var jag nu, ensam och rädd, tillbaka på ruta 1.