Att tysta en introvert - Emelie Billman

Han sitter i skolbänken för första gången, sju år gammal och han strålar. Ögonen av nyfikenhet, leendet av upprymdhet och kroppshållningen stolt för att “här är jag och detta är min plats”. Han äger sin stol i klassrummet. Han får lov vara, men han vet ännu inte om att han just bara har fått lov.

Min barndom utspelades på 90-talet. Föddes man i trygga Sverige var det en fin tid att växa upp i, men det var också tiden för en ny samhällsvåg: supermänniskans. Det var i denna som landets företag upphörde att fråga vad de kunde erbjuda för att istället be sina anställda att redogöra vad de hade att tillföra. 90-talet utgjorde startskottet för de lättillgängliga människornas tid. I den var det inte bara önskvärt utan ett krav att besitta en öppen, social och allmänt härlig attityd. Du skulle ha en outtröttlig energi som i det närmaste skulle kunna liknas vid ADHD, fast minus humörsvängningar och övriga symptom då eftersom ADHD i sig absolut inte var acceptabelt. Du skulle vara driven, framåt och framför allt förmögen att visa framfötterna. Då och bara då var du någon.

Men det stannade inte där. När du sen med hjälp av din öppna, sociala och allmänt härliga attityd, hyperaktiva ADHD-energi (minus humörsvängningarna) och framfötter i storlek 47, lyckats få det där jobbet så skulle du också arbeta mer än alla andra. Den som stannade längst i byggnaden vann. Nej förresten, den som jobbade gratis mest, gärna under helger, vann. Eller nej, den som skilde sig från partnern och hoppade över att skaffa barn för att istället viga hela sitt liv åt yrkesvalet utan att gå i pension vid 65 för att sen avlida (gärna i hjärtinfarkt till följd av stress alt. i svält på grund av uteblivna luncher), den vann. Att gå in i väggen blev household, om än med varierande begreppsdefinitioner. Antingen kunde väggen utgöra en medalj för hård och trogen tjänst: “Han jobbade nästan ihjäl sig, vilken kämpe!” Eller ett verktyg för att sålla ut dem som inte riktigt höll måttet: “Han pallade inte trycket, stackarn”.

Men hårdast blev denna tid för en introverterna. En hel personlighetstyp exkluderades i den nya kulturen. Ingen som inte visade sig vara öppen, social och allmänt härlig med en outtröttlig ADHD-energi minus humörsvängningarna, skulle få jobb. Framförallt inte om hen led brist på framfötter. När allmänheten insåg detta uppstod panik. Introverterna tvingades finslipa skådespelartalangerna för att kunna posera som extroverta, medan föräldrar, släktingar, lärare, grannar, ja alla, insåg att barnen “BARNEN måste fostras till öppna, sociala och allmänt härliga människor med både framfötter och ADHD minus humörsvängningar annars får de aldrig ett jobb eller ett drägligt socialt liv!”

Så började det som kanske kan betraktas som vår tids största mobbingfenomen. I skolorna ifrågasattes plötsligt de tysta eleverna, samma elever som tidigare ansetts vara både väluppfostrade och intelligenta. Men det var inte kamraterna som ifrågasatte dem, det var lärarna: “Du måste lära dig prata, ta plats, visa vad du kan!” Även på arbetsplatser råkade de fåordiga illa ut. En tystlåten individ klarade inte många dagar innan den stämplades som både avvikande, säregen, osäker, arrogant, eventuellt psykotisk – garanterat psykopat.

Introvert efter introvert fick smaka på känslan av att vara fel, ända in i märgen, och var och en tvingades till diverse självhjälpskurser: “Du är bara tyst för att du upplevt trauman i barndomen och hatar dig själv. Du är tyst för att du tycker att du är värdelös. Du måste börja TRO PÅ DIG SJÄLV!”

Och SOM vi slet för att tro på oss själva! Vi insåg ju alla att avsaknaden av en öppen, social och allmänt härlig attityd präglad av framfötter och ADHD-energi bara var symptom på självhat. Så parallellt med att man arbetade ihjäl sig med en anställning, stångade man sig också blodig för att lära sig älska sig själv (vilket jag kan meddela inte är helt enkelt när ett helt samhälle just anmärkt på hela ens person). Detta samtidigt som man spelade sin livs roll – helt klart värd en Oscar – för att passa in i mallen för supermänniskan. Jag skulle tippa på att en kvick liten enkätundersökning skulle visa att uppåt 90% av människorna som gick in i väggen under 90- och 00-talet var just skådespelande introverter.

Nu är 10-talet här och supermänniskornas tid är förbi. Folk blev tydligen sjuka av den. Man har insett att “inåtriktad” är ett helt normalt personlighetsdrag hos en tämligen stor del av befolkningen samt att den introverta respektive extroverta personlighetstypen båda utgör nyckelkomponenter i människans utveckling. 2011 års läroplan presenterade en ny värdegrund där lärare inte längre får lov att förändra elevers personligheter. När omgivningen ifrågasätter eller finner en individ avvikande, så ska normen brytas. Inte individen.

… men så fungerar det ju inte i praktiken. För där sitter ju sjuåringen återigen i klassrummet. Ett halvår har gått sen första skoldagen då han med sin nyfikenhet, iver och självklara stolthet ägde sin plats. Idag ser han mer frågande ut. Han kan inte riktigt reglerna. Han vet att han måste räcka upp handen och prata fast att orden flödar enklare i skrift. Han vet att han måste delta i lekar på rasterna för att lärarna inte ska bli oroliga och ringa hem. Han är osäker på om stolen är hans, om han verkligen får plats. Han vet det inte med säkerhet än, men det börjar så smått gå upp för honom att han är fel. Snart kommer inte ens han själv finna något av värde i de få men gyllene ord han en gång hade att säga.

Även om Sverige tagit ett beslut om en allmängiltig acceptans inför olikheter så har invånarna ännu inte riktigt hängt med, vilket är helt naturligt i en förändringsprocess. De som är vuxna idag skolades under 90-talet och vissa av dem saknar förmågan att tänka längre än sin fostran. Därför kommer personligheter fortsätta att sargas en tid framöver. Jag ser på den där pojken en stund. På ljuset som börjat att falna. Det är bekant. Jag tänker att måtte han ha tålamod. Måtte han härda ut. Måtte du ta det lugnt lille vän, för jag lovar dig att din tid kommer. Det är bara det att de vuxna behöver vänja sig lite först. Vid såna som oss. Sen kommer vi, du och jag, äntligen att få vara.

Här, just precis här där du står, är din plats på jorden. Äg den.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.