Att trivas i sin ensamhet - Emma Bernfort

Att trivas i sin ensamhet - Emma Bernfort

”Ibland tycker du det är skönt att få leka själv en stund.”

Så stod det i en bok mina förskolelärare skrev i för att berätta om min utveckling. När jag börjar grundskolan tar mina lärare ofta mig åt sidan för att fråga om jag blir utfryst eller mobbad. Mitt svar var alltid ”Nej, jag vill vara ensam”.

På varenda utvecklingssamtal var det också samma visa, samma frågor om varför jag ofta var själv på rasterna. Även där svara jag alltid att jag ville va själv och mina föräldrar såg det inte som något problem. ”Är det hon själv som väljer det så är det inget att bekymra sig över”.

Jag ljög aldrig, jag ville hellre va själv på rasterna. På den tiden var det så svårt att förklara. Hur trött jag blev av att vara med klasskamraterna och hur mycket jag kände att jag inte hade något gemensamt med någon av dem. Jag tyckte om att gunga, så det var vad jag gick ut och gjorde. När klasskamraterna ville sitta inne och diskutera saker såsom kändisar, kompisar, m.m, så gick jag hellre ut i friska luften, gungade och var i mina egna tankar.

Även bästa kompisen jag hade då blev jobbig för hon ville ses och leka nästan varje dag, medan jag hellre bara ville få vara hemma och leka själv ibland. Det blev ofta att jag ljög för henne och sa att jag inte kunde, för det var svårt att förklara att jag helt enkelt inte orkade utan att hon tog illa upp.

Det har alltid varit så svårt att förklara varför jag hellre är själv, varför jag inte känner mig hemma i grupper och varför jag aldrig har problem med att vara just i mitt eget sällskap. Andra runtomkring mig har inte kunnat förstå hur mycket jag faktiskt njuter av lugnet i att vara ensam några timmar.

Inte fören i gymnasiet slipper jag äntligen ha att lärarna frågar hela tiden om jag är utanför eller inte. Mentorn frågar mig en gång, jag svara som vanligt att jag hellre är ifred och inte tycker det är jobbigt, sen var det inget mer med det. Den här mentorn förstod mig och förklarade för lärarna att de inte behövde oroa sig. Min klasskamrater var väldigt snälla och välkomnande, så jag visste att jag alltid fick vara med dem om jag ville.

Det verkar vara något som är svårt för andra att förstå. Som högkänslig behöver man inte vara helt antisocial, vi orkar bara inte vara sociala under en längre tid. Jag älskar att sitta och prata med familjen eller träffas och umgås med mina vänner, när det är mitt val att göra det och när jag kan välja att gå ifrån om orken tar slut.

Jag har haft turen som har förstående föräldrar och nu även förstående vänner. Som låter mig gå iväg under sociala sammanhang när jag behöver en paus och som förstår om jag inte alltid orkar träffas. Det är inte att jag inte vill eller att jag är otrevlig, jag behöver bara få ta en paus eller ha mer tid för mig själv.

Medan andra absolut ska gå ut och äta i stan på helgerna, spenderar jag hellre flera timmar i stallet eller i skogen. Det är där jag trivs, där jag får ha lugn och ro och bara vara i mina egna tankar. Jag känner mig aldrig ensam eller övergiven, eftersom det är jag som väljer att vara själv. Det är mitt val och jag trivs med det. Vill jag ha sällskap behöver jag bara fråga eller ”dyka upp” så är jag alltid välkommen.

Under hela min uppväxt var det svårt att förklara och få andra att förstå. Men nu vet jag exakt vad jag ska säga när folk ifrågasätter mitt val att vara ensam så mycket. Jag är högkänslig, vilket innebär för mig att jag behöver få vara ifred mer. Jag behöver inte träffa andra så mycket och jag trivs i mitt eget sällskap. Och att kunna trivas i sin ensamhet, ser jag idag som en styrka med att vara just en högkänslig person.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.