Se föreläsning

Att oroa sig för allt och alla - Jenny Nylén

*jenny nylén gad

Att blotta sig eller älta sina problem när man har GAD är inte lätt. Hjärnan är så inställd på att man ska hjälpa andra och att man själv inte ska orsaka något problem eller ta upp onödigt tid. Så därför känns det bara liksom onödigt att ta upp egna problem, men ser till att man själv inte är så viktig utan gör den andra till viktigast. Andras problem kan man lösa, ge en massa råd och stöttning, men när det kommer till en själv blir det liksom stopp. Varför är det så? Jag har lärt mig under min kognitiva terapi att jag bortser från mig själv. För jag är så upptagen med att andra nära och kära ska ha det bra.

Att det är bättre att jag lider eller mår dåligt en att någon annan i familjen eller i nära vänkretsen gör det. Man tar på sig "offerkoftan" och tar på sig rollen att ta i mot allas lidande så att de andra slipper. Men vad jag att insett är, att de andra lider ju inte mindre bara för att jag också lider. I stället för att en lider så blir det ju två med mig. Till vilken nytta? Snarare tvärt om. Då jag går och bär andras bördor, så blir ju inte jag, den trygga axeln att luta sig emot i längden. Jag kommer istället bli utbränd och deprimerad och då har jag ju orsakat mina nära och kära ändå större lidande.

Jag har numera också accepterat att deras liv har ju upp och nedgångar precis som alla andra har, under sin livscykel. Det är inte kul när det är något som felar, men förhoppningsvis har händelsen, utmynnat i en kunskap, som man kan ha nytta av längre fram. Det känns lättare att tänka, att allt har en mening och meningen är att vi människor ska utvecklas och det gör man både i framgång och motgång. 

Att öppna upp och berätta hur man har det i sitt känsloliv trots att man innerst inne vet att ens tankar och handlingar är överdrivna och okontrollerade, kan kännas pinsamt och lite löjligt. För man vet ju med sig att man är oroligare en de allra flesta man känner, eller till och med den oroligaste. Jag kan lova dig att man har allt att tjäna på att få prata om sig själv. Först känns det jobbigt att man tar upp andras dyrbara tid med sitt dravel men efterhand känns det faktiskt lite lyxigt. Att det är en vän som faktiskt lyssnar och tycker det man säger är viktigt och intressant och kommer med några tankar eller råd som lättar ångesten. Eller att en psykiatriker kan ställa en diagnos och att man då kan förstå, att man inte är ensam om, att vara ängslig utom allt förstånd.

Att man får hjälp och behandling som hjälper en att vara en mycket mer lugn och harmonisk person. Man behöver inte sluta som den mest oroliga i hela världen och vinna den tävlingen. Man kan ta tag i sig själv och sin hjärna och sluta mycket nöjdare och gladare med vad livet har att erbjuda än vad man någonsin förstått tidigare. Det är inte normalt att oroa sig över saker som man inte kan påverka, eller som finns i ens katastroftänkande fantasi. Därför ska man söka hjälp, för hjälp finns att få. Det är inte konstigare än att de som ser dåligt behöver hjälp med glasögon eller de som hör dåligt måste ha hörapparat. Det är inte att vi är sinnessjuka, och borde spärras in, som de sa förr i tiden. Lägg ner den tanken! Vi GAD-människor är bara extra känsliga för allt, på gott och på ont. De många positiva effekterna av att ha GAD ska inte elimineras, bara de negativa tankarna.

 

Jag har gett ut en bok som heter Orimlig onödig oro på Kloster Förlag. Du kan låna den på biblioteket eller köpa den för ca 55 kr på nätet. Den handlar om mitt liv innan och efter jag fick hjälp.

Kanske känner du igen dig eller en anhörig och kan få tips och hjälp av att läsa boken.  

 

 

Stor styrkekram till alla er med ångest!

Fortsättning följer:)

/ Jenny