Att minnas allt det som andra glömmer - Malin Holmberg

Att minnas allt det som andra glömmer - Malin Holmberg

Ungefärlig lästid: 7 minuter

”När det är stängt, då är det stängt. När det är släckt, då är det släckt.” Så sa Mia Skäringer på sin spexigt breda värmländska i sin föreställning ”Dyngkåt och hur helig som helst”.  Hon pratade om sin hemort. Jag vet inte hur många gånger jag har sett inspelningen av den föreställningen under de åtta år som förlupit sedan den hade premiär. Hundratals gånger kanske. Jag och min syster kunde titta på den om och om igen. Det fanns ständigt en replik som passade in i alla givna situationer och uttrycket från Robin Hood som hon lånade ”Hodiladi hodiladi hoppsan en sån dag” använder jag fortfarande om inte dagligen så åtminstone varannan dag.

Jag och min syster citerade alltid någonting. Disney och Astrid Lindgren. Jönssonligan och Sällskapsresan. Lorrygänget, Galenskaparna, Killinggänget och Hasse och Tage. Det finns ingen situation som inte redan av någon annan beskrivits på ett dråpligt roande, träffsäkert och/eller cyniskt vis. Det finns en textrad för alla situationer. Det här ligger i släkten. Mina mostrar, min mamma, min farbror, åtminstone några av mina kusiner. Vi är likadana fast med lite skilda referenser. Och alla med olika grad av sjuklig förmåga att komma ihåg saker utantill. Det min pappa kallade för klisterhjärna.

Men Mia Skäringer, hon var min och syrrans, hon var den vi hade väntat på. En kvinna som för oss tedde sig lika opassande i det vackert möblerade finrummet som vi själva. Hon som sa exakt det vi tänkte. Hon pratade om hur filmen om hennes liv skulle vara om hon helt fick bestämma och om hur det egentligen blev i den fula verkligheten. Det var exakt vad vi behövde. Exakt vad vi kunde relatera till. Hur min syster så ofta fått höra att hon var överkänslig precis som Mia. Jag skulle först långt senare förstå att jag var precis lika känslig jag med. Men då för åtta år sedan hade jag fortfarande det intryckt inuti eftersom jag tidigt lärt mig att det var ett icke önskvärt drag när jag försökte behaga den patriarkala världen omkring mig.

När Mia raljant och med betoning på varje stavelse frågade sig varför ingen av de män som sagt att hon var överkänslig, någon gång funderat på om det var de som var lite underkänsliga, då gapskrattade vi så saliven flög igenom rummet och lade sig som små droppar på tv-rutan. Vi visste exakt vad hon menade.

Min syster bar allting utanpå. Det såg jag. Hon försökte vara hård och lyckades nog lura många. Hon precis som jag visste att det är bättre att vara den som folk är rädd för än att vara den som folk trampar på. Men jag såg.

Precis som jag ser nu. Jag ser att precis som i Mias hemstad är jag i mitt inre. Stängd, när jag är stängd och släckt när jag är släckt. Jag gör precis som då. Trär på mig ett pansarskal. Idag tar jag dock av mig det förr eller senare. Men jag släcker ner, spelar död.

Det finns så många saker jag hade velat säga Johanna. Så många saker jag hade velat dela med henne. Mia ska göra en föreställning till och jag har lyckats få biljetter. Jag lyssnar på Mia och Annas podd (Skäringer & Mannheimer) som om det vore ett religiöst påpud. Jag känner igen mig, jag skrattar högt rakt ut. Jag kan liksom inte hålla mig även om jag sitter på spårvagnen. Ibland gråter jag för att Johanna inte får lyssna på det här. För att hon aldrig fick vara med om hur vi kvinnor gemensamt nu tar stora kliv framåt. Hur vi med Mia och massa andra fantastiska kvinnor i spetsen står med våra ärrade kroppar och själar till allmän beskådan. Jag ser det för mitt inre som en sargad armé med en stor röd neonskylt blinkandes över oss; No more fucks to give. Fan, Johanna, du skulle ju varit med om det här.

Det kommer associationspunkter i livet som en inte väntar sig. Jag hade ju inte tänkt då när vi låg bakfulla i min lappade, roströda plyschsoffa och rabblade repliker till en Mia i bikini med streckade linjer över kroppen att jag skulle se exakt den scenen igen så många år senare och med gråten i halsen bara stänga av. Jag hade aldrig kunnat gissa det. För sådana detaljer kan en inte förutse. En kan inte lagra allt. Inte ens med min klisterhjärna.

Jag hade aldrig kunnat gissa att scenen då Mia berättar om hur hon skar sig i armarna och hennes pappa tvingade henne att linda upp bandagen att jag en dag skulle känna igen mig så i både Mia och hennes pappa. Hur jag skulle bli den som tvingade Johanna att linda upp bandagen kring hennes hjärta som hon snörat åt så hårt för att ingen som skulle märka. Hur jag långsamt skulle tvingas inse att jag själv också hade egna rakblad i form av mat, svält, träning och hundra andra saker för att döva smärtan som jag lindat in minst lika hårt.

Det är så mycket en inte vet om den fula verkligheten. Så mycket som en aldrig kunnat gissa. Och när en vänder blicken tillbaka till till synes triviala minnen kan en ändå skönja hur viktig varje liten detalj i nutiden skulle kunna komma att bli. Det är så jag blev rädd för att leva. Rädd att ta fasta på fel detaljer och glömma andra.

Men som när Mia berättar om hur livet efter separationen delas in i jämna och ojämna veckor.  De jämna barnveckorna blir fruktansvärt jämna med pärlplattor, bakning och perfektion. Medan de ojämna veckorna med utkramande av silverpungar ur bag in box-lådor blir fruktansvärt ojämna.

Mitt liv blir likadant fast utan barn som flyttar in och ut.

Det är omänskliga krav jag ställer på mig själv. Ingen kan minnas allt. Ingen hade kunnat förutse den sjukdom som skulle drabba Johanna. Ingen hade kunnat förutse att hon skulle komma till en punkt av desperation där hon inte såg någon annan smärtlindring än döden. Men det är sådant jag tänker på under mina ojämna veckor.

MipH

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.