Att leva med ojämn funktion - Jenny Tistell

Att leva med ojämn funktion - Jenny Tistell

Det är svårt det där med att leva med psykisk ohälsa och samtidigt vara högfungerande. Eller jag kanske snarare ska säga, ge sken av att vara högfungerande.

Bara för att jag har utbildat mig, fått arbete, bildat familj och har vänner så är jag enligt min egen mening inte alls högfungerande. Det kanske egentligen var väldigt mycket bevis på min lågfungerande sida att göra allt det där. Eftersom jag inte hade någon funktion alls till så många andra basala saker under tiden. Men så tänker man inte inom vården eller i samhället i övrigt.

Jag gillar inte att någon pratar om min funktion som hög eller låg. Det är oerhört provocerande. För det blir så missvisande. I själva verket är jag varken hög- eller lågfungerande. Utan ojämnt fungerande. Jag slits mellan två ytterligheter i funktionen, hela tiden. Den ojämna funktionen hos människor med psykisk ohälsa pratar man sällan om. Det passar liksom inte in i samhällets mallar. Man ska vara antingen eller. Hög eller låg.
Så blir man liksom insorterad i svart- eller vittänkande fast man kämpar i terapi för att hålla sig i gråa skalor för egen del. Det är lite irriterande faktiskt.

Dessutom retar det mig att när man då pga. sin psykiska ohälsa blir sjukskriven, ja då är det så självklart för alla att funktionen sjunkit. Men det betraktas som ett tillfälligt tillstånd. Alla väntar på att man ska återgå till det där högfungerande, lönsamma, högpresterande fullkomligt dödande sättet att vara. Men i en sådan process blir det tydligare och tydligare att det inte är så enkelt. Jag är inte högfungerande. Inte heller kan jag sorteras in i facket för lågfungerande. Jag är ojämnt fungerande. Jag svänger i funktion. Som en funktionskarusell. I en rehabilitering kan en sådan sak bli synlig. Men samhället står handfallna utan verktyg. Var ska man göra av de där ojämna?

Vi kallar de bipolära och ger de medicin, så kan varje ojämnhet översättas till affektiva skov”, kommer någon på. Det är bara det, att om man har kunskap om bipolär sjukdom och affektiva skov så vet man att skoven har vissa kriterier för att betraktas som skov. Om man ändå inte fungerar och ändå mår väldigt dåligt och har många svårigheter men inte har pågående skov, ja då faller ju idén o att endast en sjukdom förklarar karusellen.
jamen då handlar det om samsjuklighet” ropar någon annan. ”Det är flera diagnoser som stör

Ja det kan verkligen ligga något i det, det är bara det att det fortfarande inte tas någon hänsyn till konsekvensen av den ojämna funktionen utan man får ändå sorteras in i de högfungerandes eller lågfungerandes fack. Sedan är det faktiskt så att ingen ser till helheten. Utan varje myndighetsperson ser till sitt uppdrag och var och en arbetar de som isolerade öar. Så den där samsjukligheten splittras upp och det ena ger det andra men ingen vill se över hur det samexisterar och hur man kan motverka och hjälpa i det. ”Det ingår inte i vårat uppdrag” – känns som en välanvänd fras de senaste åren inom vård och samhälle. Gränsdragningarna prioriteras före helhetsbedömningen. Ingen vill äga den ojämnas fråga om funktion och mående.

Kanske måste vi ha en acceptans för att flera variablar samverkar i en persons funktion och det kan ibland innebära att det finns de med ojämn funktion? Kanske måste vi snart kapitulera för det där med ”helhetssyn” att ”ta ett samlat grepp” för att kunna på riktigt möta den psykiska ohälsa som samhällsbefolkningen lider av och som driver de in i ojämn funktion med långa sjukskrivningar, återkommande sjukskrivningar och återkommande kontakter med en trög vårdapparat som står handfallna med piller efter piller utan någon större förändring i den negativa spiralen.
Så kan man rehabilitera på riktigt.

När man som i mitt fall, genomgår 12 månaders rehabilitering, där man försökt omvandla nivå av funktion till arbetsförmåga, kan samtliga inblandade ändå vara rätt så eniga att det behövs livslånga anpassningar oavsett vad man kallar funktionen och oavsett vilket uppdrag som var vems. Någonstans råder det ändå en samsyn i att det ska hålla över tid så klart. Den sjukskrivna ska ju komma ut i arbete som är lämpligt och rätt anpassat så hen inte ska bli sjukskriven mer. Det är bara det att ingen direkt anpassning finns för den med ojämn funktion. Det är antingen eller och klarar jag för mycket åker jag upp i facket som högfungerande och klarar jag för lite så är det in i facket för lågfungerande som gäller. På så viss försämras mitt mående successivt eftersom jag aldrig får utvecklas och rehabiliteras efter mina behov och samhället tappar en arbetsresurs och en kompetens som jag faktiskt har att bidra med här. Och jag vågar nästan inte andas för jag vet inte vilket fack jag ska sorteras in i dag eftersom jag klarade eller inte klarade något.

En del anpassningar som jag har behov av över tid blir jag helt fråntagen rätten till och därmed försvåras hela min situation. Så trots att alla ser mina behov så passar det inte in i samhället och då får jag klara mig bäst jag vill. Varför gjorde vi rehabiliteringen från början undrar jag? Var inte den rätt så dyr för samhället?

Den insats som krävs som en sista åtgärd har jag fått veta, är oerhört svårt att få tillgång till för ”en sån som mig”. Detta trots medicinska och psykologiska men även sociala bedömningar och utlåtanden. Det tar formella och byråkratiska myndighetssverige inte hänsyn till. Samtliga bedömningar ska överprövas. Sparas vad som sparas kan. Avslå vad som avslås kan. Men kom ihåg nu, hur mycket ni har lagt ner de senaste 12 månaderna. Kom ihåg det nu bara. För det blir så enormt kontraproduktivt och så enormt dyrt för skattebetalarna.

Jag inser att den enda räddningen som en ojämnt fungerande är att försöka klara sig utan myndigheterna och hanka sig fram ändå. Jag har på många sätt haft sån enorm tur i det avseendet. Enorm tur. Men jag kan inte låta bli att tänka på alla de som inte haft det. Alla de som inte hittar andra vägar, kan föra talan för sin sak och som står ensam med alla sina svårigheter. Jag kan inte låta bli att tänka på dem. För det samhälle jag var med och byggde skulle inte göra så här mot oss. Inte mot någon av oss.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.