Att acceptera sig själv - Malin Holmberg

Att acceptera sig själv - Malin Holmberg

Sommaren ska ju i sig självt vara en zon helt fri från ångest. Den ska liksom uppföra sig och veta hut. Fast det gör den ju aldrig. Ändå känns denna sommar som rena befrielsen i jämförelse med förra. Det då ständiga antiruset; dimman av att inte bry sig om, känns så nära att jag nästan kan ta på det. Det känns så bekant. Men ändå så distanserat. Klarheten, medvetenheten är besvärlig. Den tvingar successivt på mig mer ansvar. Härlighet och skräck hand i hand bakom samma fasad av lugn. Jag vägrar ge mig till likgiltigheten igen. Det är inte där jag hör hemma. Den klär mig inte. Samtidigt är det läskigt att vara med. Att ta besluten, att leva med konsekvenserna och att agera utefter hur det kanske ska råka bli. Men det känns närmast som ett mirakel varje gång jag gör precis det utan att vilja sjunka genom marken. Utan att fly.

Jag är förvisso fortfarande en bekväm fegis som skapar livet på ett sätt som passar mig. Ett liv där friktion kommer i små koncentrerade doser. Och säg mig, den som vet, är det så fel? Är det så fel att nöja sig med att vara precis så som en är och om inte vår största strävan i mänsklighetens lilla rum bör vara just det. Att lära sig att  leva med den en var, är och ska bli. Jag menar inte utan strävan efter självutveckling, men jag menar utan självhat. Med en ödmjuk blick inför sig själv som ser fel och brister men låter de finnas där och med ett anpassat agerande därefter. Utan bestraffningar och svidande kritik. En vänlig gammal dam som kanske suckar lite och säger: ”Håhå, jaja.” Men som också låter det vila där och aldrig låter det bli någonting större än ett konstaterande.  


MipH

 

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.