Se föreläsning

Allt jag inte minns - Malin Andersson

*malin andersson utmattningssyndrom

Med suddiga ögon tittar jag mig runt i rummet, vart är jag? Klockan visar 03:56 och jag måste kissa. Jag sneglar på personen som ligger på min vänstra sida, men hjärnan kopplar inte vem denna person är. Jag kravlar mig upp ur sängen, går igenom klädkammaren och stannar utanför toaletten. Jag står och stirrar ut genom fönstret som finns i datarummet, utanför finns en byggnad, och jag känner igen den. Jag står kvar, försöker med all minneskapacitet lokalisera vart jag befinner mig. Det tar kanske runt 3-4 minuter av intensivt stirrande och tänkande innan det går upp för mig att jag är i min lägenhet, där jag bor med min sambo sedan 4 år tillbaka. Jag kissar och tassar försiktigt tillbaka i sängen där jag kryper ner och krampaktigt håller om min blivande man.

Minnet sviker mig, jag har svårt att lokalisera vart jag är, vart jag är på väg, och när i mitt liv jag befinner mig. Jag vaknar ofta och kommer inte ihåg om jag befinner mig i min gamla säng i södra Sverige tillsammans med mitt ex eller om jag är i min nya säng i Norrland tillsammans med blivande man.

Tecken på utmattning kom redan när jag var 21 och bodde i södra Sverige. Jag cyklade min vanliga väg, genom stan, till jobbet. Affärerna kändes bekanta, kullerstenensgatan likaså, och jag visste vart jag var på väg, men jag glömde bort hur jag skulle ta mig dit. Jag stannade cykeln, stod och funderade länge tills jag beslutade mig för att jag följer efter den cyklisten som precis svischade förbi mig. Hon vet nog vart hon ska tänkte jag och hakade på. När jag cyklat efter henne ett tag kom minnet om vägen till mitt arbete tillbaka, så jag vände cykeln om trampade i motsatt riktning. Jag var 30 minuter sen till jobbet den dagen, men anade inte att det skulle upprepas fler gånger.

Jag valde att blunda för mina plötsliga minnessvårigheter, det var ju så mycket annat som jag glömt bort så det spelade inte så stor roll. Jag hade ju redan glömt bort vad som jag tyckte var roligt i livet och vad som var bra med mig, därför tedde sig dessa incidenter inte så viktiga.

Min hjärna är så sönderstressad och mitt inre kan gå vilse i den depressiva sörjan att jag kan glömma bort att jag ätit, precis efter jag ställt bort min tallrik i diskon. Jag cyklar in till stan, men glömmer bort vilken väg jag ska svänga av på för att ta mig dit. Ibland glömmer jag bort åt vilket håll jag ska köra i rondellen eller vilken sida av vägen jag ska köra på. Jag sitter i bilkö vid rödljusen, men blir stående och blockerar framfarten för andra bilar när det slår om till grönt, för jag har glömt bort hur jag växlar. Paniken stiger av de ilsket tutande bilisterna, och det höga varvandet av min egen bilmotor när jag försöker ta mig framåt. Tillslut så får jag in en växel och sticker iväg så fort jag kan, svänger av på närmaste parkeringsficka, lutar mig över ratten och gråter för att jag känner mig vilsen i mitt eget minne.