Se föreläsning

Affirmera och acceptera mera! - Jonas Persson

*jonas persson ocd positiva affirmationer

Alla vi med en ångestproblematik eller depression vet hur enkelt det är att få, och bekräfta, negativa tankar; för det är ju en del av problematiken. Men betänk då det motsatta, att kunna säga det motsatta: ”Vad modig jag var som vågade...” ”Idag var jag glad för att...” ”Tänk vad bra att jag...”

På hösten 2002, när jag var 31 år, ändrades mitt liv ganska rejält. Det var då jag fick veta att det var OCD/tvångssyndrom som gjorde att jag mådde så dåligt. Innan dess hade jag i nästan tio års tid haft en massa ångest och rädslor. Rädslor att jag var eller kunde bli dödligt sjuk på grund av alla virus, bakterier och smuts som jag utsattes för i livet. Allt detta gjorde att jag begränsade mitt liv. Jag våga inte ha några förhållanden eller relationer, jag vågade inte resa någonstans eller göra några förändringar i mitt liv. Jag hade, då som nu, ett jobb och en bostad, men nästan allt var jobbigt i livet. Men när jag, via en sväng in till psykakuten, fick reda på av en psykolog att det var tvångssyndrom jag hade så började den längsta av resor jag gjort. En resa mot ett liv som jag nu kan acceptera och till och med njuta av. Jag har haft psykologer som hjälpt mig under alla dessa år, men jag blev aldrig riktig bra. När jag för ett par år sedan började få hjälp på Ångestenheten på Karolinska sjukhuset i Stockholm, så började en ny period av mitt liv. Ett liv med möjligheter till goda förändringar.

En del av all hjälp är acceptans och goda affirmationer. Det är för mig en liten bit på vägen till att kunna leva med tvångssyndrom och depression. Det är märkligt hur jag tänker ibland, att jag nedvärderar mig själv men aldrig andra på samma sätt. Alltså, jag vill inte nedvärdera andra, jag vill ju kunna värdera mig högre än jag gör. Jag vet inte hur många gånger per dag som tankar om mina ofullkomligheter dyker upp, utan förvarning och utan riktiga skäl. Dessa ofullkomlighetstankar är, om jag får säga det själv, ganska orelevanta. Men ändå ska de in i mitt huvud och rumstera. De tankarna är som bekant inte till någon nytta. I mitt fall göder de mina oförmågor att kämpa emot tvånget och lågheten. Så, vad kan jag göra åt detta? Jo, jag måste använda mig av goda affirmationer och goda bekräftelser. Nu är det som bekant för många, att vi tvångare är bekräftelseberoende vad det gäller de dåliga säkerhetsbekräftelserna. Så det är viktigt att påpeka att det inte är sådana affirmationer jag pratar om här, utan de affirmationer och bekräftelser som visar att jag gör bra saker och att jag är modig i min kamp mot tvånget, ångesten och nedstämdheten.

Min psykolog på Ångestenheten sa till mig att när jag har gått emot mitt tvång så måste jag säga till mig själv att det var bra gjort. Helst av allt ska jag säga det högt också. Pinsamt? Ja! De första gångerna jag gjorde detta, tillsammans med psykologen, var det bara tomma ord som inte betydde det minsta och det kändes bara dumt. Men efter ett tag, när jag verkligen hade jobbat hårt med mina övningar i terapin, så kändes det bra att få säga att ”jag var modig när jag inte tvättade händerna efter att jag tagit på dörrhandtagen”. Det var ju faktiskt så att jag var modig. Nej, inte ur ett generellt perspektiv, men ur ett personligt specifikt perspektiv. Det tog mycket kraft att gå emot den fasansfulla rädsla att till exempel ta i dörrhandtag på psykologmottagningen, besöka deras offentliga toaletter, att använda deras kaffemuggar under fikapausen. De ångest- och osäkerhetskänslor som infann sig vid dessa tillfällen var så kraftiga att jag började kallsvettas, började gråta eller skaka. Om jag då gick emot dessa känslor då var jag faktiskt modig! Det måste jag påminna mig om, för det ger en känsla av kurage och en vilja fortsätta med kämpandet mot tvånget och nedstämdheten. Jag behöver fortfarande säga till mig själv att jag verkligen är modig. Det är enligt mina mått jag mäter min modighet, inte genom andras.

Vidare behöver jag, till viss del, acceptera att min livssituation ser ut som den gör. Jag har kunnat förändra mycket i mitt liv genom terapi och modighet. Men, vissa saker kommer att finnas kvar livet ut: att jag är känslig för stress, att jag inte få ge efter för tvånget (även när jag mår bra), att bakslag kommer att inträffa, att mina exponeringsövningar (en KBT-metod) måste fortsätta även när jag mår bra, och sedan tänka att acceptansen ligger i att ”Jag har tvångssyndrom, men jag kan leva ett gott liv ändå!”

Jag måste fortsätta kämpa, vara modiga utifrån min egen livssituation. Jag måste våga sätta mig emot de negativa tankarna som härjar i mitt huvud. Det är lättare sagt än gjort, men jag måste ta tag i det lilla halmstrå som infinner sig.

Ibland när mitt mod har sjunkit ned till fotknölarna så händer det att jag orkar läsa, och då kan det bli lite ur författaren Barbro Lindgrens barnpoesi.

 

”Jag lovar att jag är

det fulaste som finns

fast mamma kallar mej

sin lille prins

För fötterna är små

men tårna långa

och tänder har jag

alldeles för många

och ögonbrynen

står på snedden

men munnen går

på andra ledden

Ja, jag ser ut så in i norden

och ändå, tänk

är jag ju bäst på jorden!”

 

(Barbro Lindgren ur Goda’ Goda’, 1971)