Ångestbloggen
När ni tar på er mask, tar jag av min - Pernilla Olsen
Jag älskar Halloween. Varje år spökar jag ut mig med blod, smink och allt som hör till, utklädnaderna skrämmer mig aldrig. Förutom den jag gjorde i år. Jag bestämde mig för att klä ut mig till något jag faktiskt är rädd för. Min ångest. När alla andra tog på sig sina masker, tog jag av min.
Jag sminkade mig så som min ångest får mig att känna. Blek, förkrossad, nedbruten och orkeslös. För första gången ger min halloweensminkning mig rysningar. Så här hade jag sett ut om min ångest hade varit synlig på utsidan. Om det hade varit synligt på det här viset, hade man då ifrågasatt min sjukskrivning? Hade man ifrågasatt att jag lider av ångest för att jag alltid verkar vara så glad? Hade man bett mig att rycka upp mig? Hade man sagt det är bara i mitt huvud?
Jag vill inte att...
Fotbollskillarna - David Enarsson
Senast jag spelade fotboll var kanske 5 år sedan. För en vecka sedan var jag tillbaka. Skrev upp mig på ett pass för att spela fotboll tillsammans med 20 personer jag aldrig träffat. Först och främst. Fan vad kul det var! Att förutsättningslöst spela fotboll kan vara så kul.
Men något jag helt hade glömt bort var hur stelt det kan vara i situationer som denna. När killar som inte träffats tidigare ses för att spela fotboll. Plötsligt är det som att alla har tagit en tidsmaskin tillbaka till högstadiet. Och i luften lurar en tyst överenskommelse om att vi alla är där av en anledning. Att spela fotboll och vara tysta. Att vi inte under några omständigheter säger eller gör något som kan visa oss sårbara. Spelet blir det enda viktiga.
Förstå mig rätt. Jag kan uppskatta när allt fokus ligger på en aktivitet och...
Döende sorg och levande lycka - Sofie Thorson
Jag har nyligen drabbats av tung sorg i form av förlust av nära anhöriga, ett krossat hjärta och samtidigt har jag fått uppleva sprudlande kärlek. Ett lyckorus och en tomhet.
När både lycka och sorg drar över en på samma gång för mig som är högkänslig och har borderline och så blir allt så övermäktigt. En total krock av allt de fina och fula.
Jag försöker andas mellan känslostormarna, men det är svårt och en mörkare kraft vill ta över och en depression kryper närmare. Jag känner mig ensam och det är svårt att sätta ”rätt” ord på varje känsla och tanke. Jag skuldbelägger mig för att jag inte ger sorgen de utrymme den förtjänar, jag intalar mig om och om igen att jag inte är värd att känna de fina känslorna av lycka och livslust. En livslust som gör...
Med risk för upprepning - Jenny Tistell
Kanske upprepar jag mig nu? Kanske har ni läst mina självömkande beklagelser tidigare? Ja i så fall är det en bra spegling av hur det är i mitt liv. Som ett endaste upprepande av elände. Som för Sisyfos och hans stenblock. Ja just så; det är för mig som för Sisyfos. Jag är dömd att rulla det där förbannade stenblocket uppför berget men når bara nästan nästan toppen innan det rullar ner igen och jag måste börja om. Aldrig blir jag fri. Aldrig når jag toppen och blir fri.
Hur många gånger ska jag orka rulla det där från avgrundens början egentligen?
Antingen så är man sjuk, eller så är man frisk men helt utslagen av utmattning. Eller så är man för skör, för ensam. Eller så händer något. Sen händer något igen. Och igen. Och igen Och igen. Det tar aldrig slut på...
Ett ätstört liv - Frida Åsare
Jag vill börja med att utfärda en stor triggervarning för detta inlägg. Det är viktigt att vara ärlig, och jag vill visa på hur ätstörningar på olika vis kan påverka den drabbade och hur outhärdligt livet med denna sjukdom kan vara, samt ge stöd åt dem som själva befinner sig i denna misär just nu. Men, jag hoppas innerligt att mina ord inte bidrar till att spä på någon annans ätstörning. Därför varnar jag nu för känsligt innehåll.
*
Han sitter och äter pizza. Jag säger ”nej tack” och trycker naglarna hårt in i huden på mina lår när han inte ser. Undrar om han hade velat ha mig även om mina lår skavt mot varandra eller om magen varit mätt och utputande. För jag är så beroende av hans bekräftelse av att jag duger, och av hans lust till min kropp.
Jag har sedan min...
Skogens sanningar - Malin Holmberg
En retning av kyla, fast solen syns väl,
i kulissen som blott jorden kan färga
Mitt i ett skogshav, med doft av dess själ,
finns mitt hjärta fast jag från det vill värja.
Nog var det enkelt bland rå, grå betong,
det var enkelt att ljuga gång efter gång.
Det var enkelt när jag inte hörde,
det var enkelt tills skogen kom och störde.
Längs utdömda vägar gick jag hit av egen kraft,
ingen där har tvingat mig att vandra.
Jag dränkte mina tankar, varje undran som jag haft,
men en syndabock vill alla ha att klandra.
Sanning kan eka såsom rop på hjälp bland bergen.
Sanningen kan svida, den ska bränna in i märgen.
Min sanning den ska blöda ut i havet,
för sanningen i mig blev själva navet.
En grubblare jag föddes, en grubblare jag är,
jag kan aldrig bli till någon annan.
Det finns ingen lag som kräver mig att...
När tankarna försöker vinna - Anina Hietala
Hej fina, i detta inlägg skriver jag om ätstörningar och om du känner dig känslig för sånt skulle jag inte rekommendera dig att fortsätta läsa. Känner du att du själv har en ätstörning eller är på väg att utveckla en så rekommenderar jag dig att gå in här istället:
https://www.friskfri.se/fa-hjalp/vard/
Vi hörs i nästa inlägg, Kram.
Jag är inne i en period där jag har jättesvårt med min kropp. Jag är verkligen inte vän med min kropp. Försöker undvika tighta kläder och att titta på mig själv i spegeln.
Jag är väldigt självmedveten, jag vet att detta kommer gå över också och jag klarar alla motgångar men tanken skrämmer mig.
För det finns så få saker som skrämmer mig så mycket som att få ett återfall till min...
Tack till mina antidepressiva - Amanda Edring
Tack till mina antidepressiva, ni har räddat mitt liv!
Jag har varit diagnostiserad med generaliserad ångestsyndrom nu i nästan exakt ett år. Jag har dock levt med sjukdomen betydligt längre än så. Det tog väldigt lång tid för mig att söka vård. En anledning till detta var att jag inte förstod att jag var sjuk. Jag trodde det var normalt. Jag har hatat mig själv så länge, allt har alltid varit jobbigt, det är helt normalt, sånt är livet. Men det ska inte vara så. Det är inte normalt att ångesten håller en vaken i över tre dygn. Det är inte normalt att sjukanmäla sig från skolan för att man tycker att man är för ful för att visa sig bland folk. Det är inte normalt att säga ”bara jag tränar och blir smal så kommer ångesten försvinna direkt!” Min bästa vän...
Om att känna sig fel - Jenny Tistell
Jag är så fel.
Jag kan inte säga direkt att jag gör fel, för jag gör faktiskt som jag blir tillsagd många gångar. De flesta gånger faktiskt. Utan jag ÄR fel.
Jag är fel i alla sammanhang. Jag är fel person på fel plats vid helt fel tillfälle.
Men jag gör som alla säger till mig. Söndersliten av allas råd och instruktioner och ordinationer.
Ändå så är jag hela tiden fel.
Jag är fel patient inom vården, för jag vill inte äta medicin- särskilt inte den som inte hjälper. Inte heller vill jag att någon annan ska tala om för mig hur jag mår, tänker och känner utan jag vill göra det själv och berätta det själv. Det är helt fel inom psykvården. Jag passar inte deras patientmall, för jag är så fel. Jag har ord och begrepp också. Det är fel. Man ska tiga...
Till er som mobbar - Anina Hietala
Det här är till er där ute, till er som kanske ibland kommer på er själva med att kläcka en elak kommentar till den där eleven i parallell klassen, till er som av någon anledning har så jobbiga känslor inom er att ni måste ta ut det på någon ni tror är svagare än er.
Det här är till er.
Till dig som sa att jag var ful och tjock.
Till er som blötte ner mina kläder så jag inte kunde byta om efter idrottslektionen.
Till dig som en gång gav mig en rak smäll över kinden.
Till dig som knuffade mig så att jag ramlade och sedan gav mig en lätt spark.
Till er som skrattade åt mig när jag hade svårt att få på mig min nya bh i omklädningsrummet efter idrottslektionen.
Och till dig som gjorde mig så rädd för att gå till skolan så att min mentor smsade mig varje morgon och kväll för...