Ångestbloggen

Ångestbloggen

GÄSTINLÄGG #357: "HUR KUNDE HAN GÖRA SÅ MOT MIG?"

Av Anonym
Ämnen: Våldtäkt

Varför just mig? Hur kunde han göra så mot mig?
Det har gått två månader sen jag gjorde slut med honom. Jag trodde allt skulle bli bättre men fan vad fel jag hade. Jag går ständigt runt och är rädd. Det är så sorgligt att jag blir en helt annan person när jag närmar mig staden eller är i staden han bor i. Svetten från handflatorna blir värre, mina hjärtslag hörs högt och ögonen kollar runt överallt. Hörseln funkar inte alls, jag hör bara mina egna hjärtslag och andetag. Det är så idiotiskt hur jag måste gå och vara rädd hela tiden när jag vet att det är han som gjort fel, inte jag. Och då kanske ni tänker "ja men varför åker du till staden han bor i då?" Jag har inget annat val då min mamma bor där. Jag är snart bara 15...

Läs vidare...

Vem är Simone? - Simone Lagerqvist

När jag pratar och skriver använder jag mig själv som utgångspunkt och känner därför att jag vill berätta mer om mig än de få ord som står i presentationen. Och jag, precis som rubriken, undrar vem Simone är. I detta inlägg är jag Simone utifrån mina erfarenheter och upplevelser men man får inte glömma att jag (och alla andra som väljer att prata öppet om liknande) är mer än det ”tragiska” och jobbiga vi pratar och skriver om. Jag är en 26 årig tjej som arbetat med ungdomar, har hus, hund och sambo och lever ett enkelt vanligt liv. MEN jag bär med mig en ryggsäck jag inte önskar någon människa och det är just denna ryggsäck jag nu ska berätta om.

Jag är född i Göteborg och uppfostrad av en ensamstående mamma, pappa kom in i mitt liv först vid 3 års ålder av olika...

Läs vidare...

Nattfilmer - Luna Testudo

Ibland vaknar jag av dem
nattfilmerna
och jag behöver blinka så jag vaknar
Jag behöver se mig omkring för att veta var jag är,
för att veta att det inte längre är på riktigt,
att han inte längre är här

Ibland väcker de mig inte
Jag kan gå upp, ovetandes
Och sen slår det mig i magen från ingenstans
när jag minns vad jag drömt
och jag dör

Jag vet inte vad jag föredrar

Läs vidare...

Min kropp är mitt tempel - Malin Andersson

Jag har hela mitt liv jämför mig med andra, tyckt att de är snyggare eller smalare. Jag försöker hela tiden att inte lägga värde i mitt utseende eller min kropp och att den inte symboliserar vem jag är som person. Men det är svårt när hela mitt liv baserats på hur jag ser ut och vad jag väger.

Redan som 8-åring började jag nedvärdera min kropp och tyckte jag såg alldeles för tjock ut i de årliga baddräkterna jag och min syster fick i födelsedagspresent.  Jag hatade dom men försökte så gott jag kunde sträcka på mig för att se smalare ut, för det var det rådet jag fick.

Jag började kräkas upp maten tidigt, de sades att jag hade fel på min magmun som gjorde att om jag rörde mig direkt efter maten så kom den helt enkelt upp. Det utnyttjade jag genom att springa uppför trappan och kräkas på...

Läs vidare...

Titta inte på mig - Fanny Vinsavaara

Jag är inte blyg, jag är bara livrädd för att bli bedömd. Redan i väldigt tidig ålder förstod jag att jag aldrig skulle vara en av dom  som fick de bästa betygen. För då måste man kunna prata för sig och förklara vad man menar. Jag kan förklara vad jag menar, är faktiskt riktigt duktig på att ge utvecklade svar. Men inte när någon lyssnar eller ännu mindre när någon tittar på mig. Det spelar ingen roll att du ber mig förklara vad som skrämmer mig i den grad att jag får panikattacker, för det finns inga svar. Du gör det bara svårare för mig när du ställer frågor och lägger huvudet på sne och suckar lidande. Jag vill inte ha ditt medlidande. Men jag vill att du ska förstå några saker om mig.

Jag är inte tyst med flit och jag är inte ignorant. För dig är det en...

Läs vidare...

Att acceptera sig själv - Malin Holmberg

Sommaren ska ju i sig självt vara en zon helt fri från ångest. Den ska liksom uppföra sig och veta hut. Fast det gör den ju aldrig. Ändå känns denna sommar som rena befrielsen i jämförelse med förra. Det då ständiga antiruset; dimman av att inte bry sig om, känns så nära att jag nästan kan ta på det. Det känns så bekant. Men ändå så distanserat. Klarheten, medvetenheten är besvärlig. Den tvingar successivt på mig mer ansvar. Härlighet och skräck hand i hand bakom samma fasad av lugn. Jag vägrar ge mig till likgiltigheten igen. Det är inte där jag hör hemma. Den klär mig inte. Samtidigt är det läskigt att vara med. Att ta besluten, att leva med konsekvenserna och att agera utefter hur det kanske ska råka bli. Men det känns närmast som ett mirakel varje gång jag gör precis det...

Läs vidare...

Att känna känslor - Simone Lagerqvist

Det är lätt att dra alla känslor över en kant har jag lärt mig. En fin person och ett grymt samtalsstöd frågar alltid mig “men vad är det för känsla bakom ångesten?” Jag förstod inte riktigt vad hon menade med det. Är inte ångest en känsla? Faktum är att den inte är det och ingår inte i våra grundkänslor. Det finns inget vetenskapligt bevis på våra grundkänslor och det finns många olika teorier på vilka dem är. Jag brukar förhålla mig till följande: glädje, intresse, förvåning, avsmak, ilska, ledsnad, rädsla och skam.

Varför jag väljer att ta upp våra grundkänslor när vi pratar om ångest är för att jag liksom min samtalskontakt försöker se bakom ångesten. Jag resonerar kring att ångesten är en klump av känslor som är...

Läs vidare...

GÄSTINLÄGG #356: "JAG VÄLJER ÅTERIGEN DET TYSTA MÖRKRET"

av Fanny

Ämnen: Social ångest, panikångest, GAD & Tvångssyndrom

I hela mitt liv har jag varit rädd. Så jävla rädd för allt. Rädd för att bli sedd, rädd för att ta för mycket plats, rädd för att finnas. När jag var liten gick jag och gömde mig bakom soffan när mina föräldrar fick besök och i skolan fick jag skäll av mina lärare för att jag aldrig sa ett ljud. Jag kunde såklart prata, det visste dom men problemet var att jag kunde inte göra det när många såg på. Och många i det här fallet var fler än 3 stycken. Inte förrän jag gick på gymnasiet vågade jag ta lite mera plats. Jag hamnade i en liten klass och fick mina första riktiga vänner. Jag trodde att nu när jag bytt skola, kommit bort från mina gamla klasskamrater och fått nya lärare så...

Läs vidare...

GÄSTINLÄGG #355: ”RÄDD"

(av K)
Ämnen: Social fobi/ångest

Rädd för allt, alltid rädd. Rädd för ensamheten, men vågar inte lyfta telefonen och ringa dem jag känner och tycker om. Rädd för att bli utestängd, bortsorterad, bortglömd, men vågar inte öppna munnen och visa att här är jag. Rädd att möta din blick så jag tittar ner. Har fruktansvärt dålig självkänsla, vågar inte tro på dem som säger att jag är bra och duger precis som jag är. Har hela livet dömt mig utefter min prestation och väldigt sällan nått upp till min egen måttstock.

Vill vara en del av en social gemenskap, men blir kvar hemma på soffan och gråter när mina vänner går ut och umgås. Tror aldrig riktigt på att de vill ha mig med. Inte mig, jag är ju jätte tråkig och jätte konstig, varför skulle de vilja...

Läs vidare...

Till dig som inte har ADHD - Malin Olsson

Att ha diagnosen ADHD är en superkraft om du får rätt hjälp och stöd. Kanske känner du någon med ADHD, din syster, din bror, din förälder eller din pojkvän/flickvän. Jag vill med den här texten ge mina tips på hur du kan göra för att underlätta för den personen. Jag vill dock poängtera att all ADHD inte är samma, allas ADHD är olika, det finns lika många typer av diagnosen som det finns människor. Så denna text kommer beskriva hur jag får min diagnos blir en tillgång istället för en börda. Kanske passar hela listan de personer du känner eller så passar bara lite utav mina punkter, det viktigaste är att du tar del av inlägget och känner att du kan prata med personen i din närhet med ADHD. Det är genom samtal och diskussion ni kommer någonstans i vardagen. Våga fråga så får...

Läs vidare...
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.