Ångestbloggen

Ångestbloggen

Vem är jag? - Anina Hietala

Ja vem är jag egentligen. Det känns lite som om det är en sån där återkommande fråga jag alltid ställer mig själv. Vem är jag, vad vill jag, vad gör jag? Jag pendlar ofta mellan mina känslor och tankar, vad vill jag göra, och vad borde jag göra?
Men jag heter Anina Hietala och jag bor uppe i västerdalarna men i hjärtat är jag är stadstjej som vill flytta så snart som möjligt.
Jag drömmer om att plugga till socionom men egentligen vill jag också plugga musikal och bli musikalartist.

Jag vill flytta ut mitt i smeten i en storstad, antingen Stockholm eller Göteborg, men samtidigt vill jag bo i ett stort hus och ha höns och kanske till och med en häst.

Jag har säkert 20 par kjolar och klänningar (som jag älskar) men jag har dom aldrig på mig för att jag inte vågar.

Jag vågar inte gå till gymmet och träna...

Läs vidare...

Varför jag gör vad jag gör - Magdalena Fredriksson

Idag tänkte jag berätta lite om hur min resa till beteendevetare och steg 1-terapeut började, och hur jag nått en hel del av mina mål i livet trots att jag nästan alltid tvivlat på mig själv och dessutom haft perioder av nedstämdhet.

Jag är född och uppvuxen i en liten stad i Sverige, där jante alltid varit närvarande och bevakande av varje steg man tar. Där får ingen vara bättre än någon annan, på något. Detta har nog präglat långt fler än bara mig, men mig har det satt ganska djupa spår i. Och jag har inte förstått det förrän på senare år, efter en flytt till en annan stad och sedan tillbaka till hemstaden. Än idag skäms jag för de få framsteg jag gjort och den framgång jag nått, fast den inte är någonting jämfört med vad vissa andra åstadkommit. Men det konstiga...

Läs vidare...

Fredrica 8 år - Fredrica Eriksson

Igenom mitt liv har jag gått igenom en hel del. Mobbning, utfrysning och inte fått det stödet jag har behövt av människor som funnits nära mig. Det har varit så svårt för mig att acceptera.

Att acceptera att jag har varit ett offer och att ingen någonsin har trott på mig eller stått upp för mig. Att jag har behövt acceptera att jag inte är lika bra som alla andra och i mitt liv är det meningen att jag ska va den alla kan klanka ner på och frysa ut.

Detta fick jag acceptera när jag var 8år, kan ni förstå det?

Att jag Fredrica 8år gammal har bara acceptera detta och trott att mitt liv skulle vara så livet ut. Att jag var värdelös och att jag var ful. Jag var inte lika bra som dom andra barnen.

Dom första gångerna jag var hos min psykolog för 2år sen så började vi med att gräva. Det var så vi gjorde i...

Läs vidare...

Dom svek mig - Linn Andersson

I maj 2016 kom jag i kontakt med BUP och åkte dit för att ha mitt första möte med dom. Det gick ut på att de ställde frågor och jag svarade, de skulle bedöma min situation och se ifall det fanns något att gå vidare med. Jag satt där och blottade verkligen ut hela mig och jag svarade på alla frågor, men jag kände att de inte tog in vad jag sa riktigt. Det var något som kändes riktigt fel. Jag åkte därifrån och vi väntade på ett besked. Ifall de fanns något att gå vidare med eller inte. Vi fick ett samtal, där förklarade dom att jag inte skulle få någon hjälp eftersom jag inte behövde den, men det var vissa saker som jag hade berättat som de var tvungna att berätta för mina föräldrar då jag är minderårig. De sa också att de hade ringt socialen som vi var tvungna att ha ett...

Läs vidare...

Jag kan äntligen förstå vem jag är på riktigt - Malin Olsson

Jag har alltid varit den där tjejen som varit över högt och lågt. Har jag inte hörts så har jag synts eller båda delarna samtidigt. På samma gång har det varit en drivkraft som fått mig dit jag är idag, samtidigt som det är hemskt jobbigt att vara jag.

Ända sedan jag var lite så har jag känt att jag stuckit ut, jag har inte passat in i den förväntade ramen. Jag har varit högljudd, väldigt motoriskt klumpig, haft svårt att ha en jämn aktivitetsnivå, ett humör utan dess like både på gott och ont, lära mig nya saker, hålla fokus och kunna ta en förändring på ett sunt sätt. Det har helt enkelt varit en berg – och dalbana sen jag var liten.  När jag prata med mina vänner som hängt med sen barnsben så säger de att det var en del utav mig. De accepterade mig för den jag var, det var...

Läs vidare...

Att oroa sig för allt och alla - Jenny Nylén

Att blotta sig eller älta sina problem när man har GAD är inte lätt. Hjärnan är så inställd på att man ska hjälpa andra och att man själv inte ska orsaka något problem eller ta upp onödigt tid. Så därför känns det bara liksom onödigt att ta upp egna problem, men ser till att man själv inte är så viktig utan gör den andra till viktigast. Andras problem kan man lösa, ge en massa råd och stöttning, men när det kommer till en själv blir det liksom stopp. Varför är det så? Jag har lärt mig under min kognitiva terapi att jag bortser från mig själv. För jag är så upptagen med att andra nära och kära ska ha det bra.

Att det är bättre att jag lider eller mår dåligt en att någon annan i familjen eller i nära vänkretsen gör det. Man tar på sig...

Läs vidare...

Allt jag inte minns - Malin Andersson

Med suddiga ögon tittar jag mig runt i rummet, vart är jag? Klockan visar 03:56 och jag måste kissa. Jag sneglar på personen som ligger på min vänstra sida, men hjärnan kopplar inte vem denna person är. Jag kravlar mig upp ur sängen, går igenom klädkammaren och stannar utanför toaletten. Jag står och stirrar ut genom fönstret som finns i datarummet, utanför finns en byggnad, och jag känner igen den. Jag står kvar, försöker med all minneskapacitet lokalisera vart jag befinner mig. Det tar kanske runt 3-4 minuter av intensivt stirrande och tänkande innan det går upp för mig att jag är i min lägenhet, där jag bor med min sambo sedan 4 år tillbaka. Jag kissar och tassar försiktigt tillbaka i sängen där jag kryper ner och krampaktigt håller om min blivande man.

Minnet sviker mig, jag har svårt att lokalisera vart jag är,...

Läs vidare...

En ganska ny kvinna - Malin Holmberg

Livet jag lever idag är kanske för den utomstående inte särskilt annorlunda, men för mig är skillnaden enorm. Att som idag vakna 06:15 och vara utsövd. Att orka njuta av morgonrodnaden över min förort och att känna lukten av daggdroppar mot växtlighet som letar sig in genom min på vid gavel öppna balkongdörr. Någonting som hade varit helt otänkbart för ett år sedan.

Det finns ytterligare en parameter i allt det här. En faktor jag funderat mycket på men skrivit lite om. Jag var bara 25 när min pappa dog. Om lite mer än en månad ska jag nu fylla 30.

Om en ska tro på andra som är äldre och visare än jag tycks åren mellan 25 och 30 vara år då en som individ genomgår många förändringar som det är. Utan trauman och depressioner. Jag har genomgått en ganska stor förändring som person och...

Läs vidare...

En resa, massor med minnen - Simone Lagerqvist

I skrivandets stund sitter jag på tåget mot Göteborg för vidare resa mot Cypern med min släkt. En resa jag sett fram emot över ett år och det ska bli mysigt med lite kvalitetstid med närmaste familjen. Ändå är det något som skaver lite lätt innanför bröstet. Ångesten infinner sig ganska snabbt och jag försöker känna bortom den och identifiera känslan. Idag är den svår att hitta men jag försöker. Samtidigt som jag försöker identifiera så suckar jag av lättnad när jag vet att styvpappa hämtar mig med bilen på centralen. En suck av lättnad då jag vet att han ännu inte druckit något. Då kommer jag på känslan, jag känner skam.

Mamma och styvpappa har druckit så länge dem vart tillsammans. Det är dumt att kalla dom alkoholister för dom söker sitt jobb och...

Läs vidare...

Räknas din panik mer? - Fanny Vinsavaara

Alla har upplevt rädsla någon gång. Ni vet när kompisen hoppar fram bakom ett hörn och skrämmer slag på dig. Eller när du sitter i ett helt tyst rum och någon nyser så du håller på att flyga ur stolen. Vi alla vet hur det känns. Som tur är så går den rädslan över på ett par sekunder. Trots att vi bara hinner bli rädda i ett par sekunder så reagerar kroppen på ett otroligt vis. Pulsen stiger till 100 och kroppen blir stel och redo för flykt. Vi kan inte undvika att bli skrämda men vi kan undvika saker som skrämmer oss. Och det krävs egentligen väldigt lite för att vi ska börja undvika saker på grund av rädsla. Om du en gång har fastnat i en hiss väljer du kanske trapporna istället eller om du har blivit getingstucken är du definitivt mer vaksam när du hör dom surra förbi.

Att leva...

Läs vidare...
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.