Ångestbloggen
Hej! Föreläsningarna i Södertälje, Stockholm & Visby har flyttats till hösten. Se din mail för mer info! Ta hand om dig! /Eric

Ångestbloggen

Dom svek mig - Linn Andersson

I maj 2016 kom jag i kontakt med BUP och åkte dit för att ha mitt första möte med dom. Det gick ut på att de ställde frågor och jag svarade, de skulle bedöma min situation och se ifall det fanns något att gå vidare med. Jag satt där och blottade verkligen ut hela mig och jag svarade på alla frågor, men jag kände att de inte tog in vad jag sa riktigt. Det var något som kändes riktigt fel. Jag åkte därifrån och vi väntade på ett besked. Ifall de fanns något att gå vidare med eller inte. Vi fick ett samtal, där förklarade dom att jag inte skulle få någon hjälp eftersom jag inte behövde den, men det var vissa saker som jag hade berättat som de var tvungna att berätta för mina föräldrar då jag är minderårig. De sa också att de hade ringt socialen som vi var tvungna att ha ett...

Läs vidare...

Jag kan äntligen förstå vem jag är på riktigt - Malin Olsson

Jag har alltid varit den där tjejen som varit över högt och lågt. Har jag inte hörts så har jag synts eller båda delarna samtidigt. På samma gång har det varit en drivkraft som fått mig dit jag är idag, samtidigt som det är hemskt jobbigt att vara jag.

Ända sedan jag var lite så har jag känt att jag stuckit ut, jag har inte passat in i den förväntade ramen. Jag har varit högljudd, väldigt motoriskt klumpig, haft svårt att ha en jämn aktivitetsnivå, ett humör utan dess like både på gott och ont, lära mig nya saker, hålla fokus och kunna ta en förändring på ett sunt sätt. Det har helt enkelt varit en berg – och dalbana sen jag var liten.  När jag prata med mina vänner som hängt med sen barnsben så säger de att det var en del utav mig. De accepterade mig för den jag var, det var...

Läs vidare...

Att oroa sig för allt och alla - Jenny Nylén

Att blotta sig eller älta sina problem när man har GAD är inte lätt. Hjärnan är så inställd på att man ska hjälpa andra och att man själv inte ska orsaka något problem eller ta upp onödigt tid. Så därför känns det bara liksom onödigt att ta upp egna problem, men ser till att man själv inte är så viktig utan gör den andra till viktigast. Andras problem kan man lösa, ge en massa råd och stöttning, men när det kommer till en själv blir det liksom stopp. Varför är det så? Jag har lärt mig under min kognitiva terapi att jag bortser från mig själv. För jag är så upptagen med att andra nära och kära ska ha det bra.

Att det är bättre att jag lider eller mår dåligt en att någon annan i familjen eller i nära vänkretsen gör det. Man tar på sig...

Läs vidare...

Allt jag inte minns - Malin Andersson

Med suddiga ögon tittar jag mig runt i rummet, vart är jag? Klockan visar 03:56 och jag måste kissa. Jag sneglar på personen som ligger på min vänstra sida, men hjärnan kopplar inte vem denna person är. Jag kravlar mig upp ur sängen, går igenom klädkammaren och stannar utanför toaletten. Jag står och stirrar ut genom fönstret som finns i datarummet, utanför finns en byggnad, och jag känner igen den. Jag står kvar, försöker med all minneskapacitet lokalisera vart jag befinner mig. Det tar kanske runt 3-4 minuter av intensivt stirrande och tänkande innan det går upp för mig att jag är i min lägenhet, där jag bor med min sambo sedan 4 år tillbaka. Jag kissar och tassar försiktigt tillbaka i sängen där jag kryper ner och krampaktigt håller om min blivande man.

Minnet sviker mig, jag har svårt att lokalisera vart jag är,...

Läs vidare...

En ganska ny kvinna - Malin Holmberg

Livet jag lever idag är kanske för den utomstående inte särskilt annorlunda, men för mig är skillnaden enorm. Att som idag vakna 06:15 och vara utsövd. Att orka njuta av morgonrodnaden över min förort och att känna lukten av daggdroppar mot växtlighet som letar sig in genom min på vid gavel öppna balkongdörr. Någonting som hade varit helt otänkbart för ett år sedan.

Det finns ytterligare en parameter i allt det här. En faktor jag funderat mycket på men skrivit lite om. Jag var bara 25 när min pappa dog. Om lite mer än en månad ska jag nu fylla 30.

Om en ska tro på andra som är äldre och visare än jag tycks åren mellan 25 och 30 vara år då en som individ genomgår många förändringar som det är. Utan trauman och depressioner. Jag har genomgått en ganska stor förändring som person och...

Läs vidare...

Räknas din panik mer? - Fanny Vinsavaara

Alla har upplevt rädsla någon gång. Ni vet när kompisen hoppar fram bakom ett hörn och skrämmer slag på dig. Eller när du sitter i ett helt tyst rum och någon nyser så du håller på att flyga ur stolen. Vi alla vet hur det känns. Som tur är så går den rädslan över på ett par sekunder. Trots att vi bara hinner bli rädda i ett par sekunder så reagerar kroppen på ett otroligt vis. Pulsen stiger till 100 och kroppen blir stel och redo för flykt. Vi kan inte undvika att bli skrämda men vi kan undvika saker som skrämmer oss. Och det krävs egentligen väldigt lite för att vi ska börja undvika saker på grund av rädsla. Om du en gång har fastnat i en hiss väljer du kanske trapporna istället eller om du har blivit getingstucken är du definitivt mer vaksam när du hör dom surra förbi.

Att leva...

Läs vidare...

Dagen jag kraschade - Sandra Wagenius

Dagen jag kraschade glömmer jag aldrig. Jag hade hört talas om personer som “gått in i väggen” innan och jag förstod inte hur de personerna lät det gå så långt att dom jobbade sig sjuka. “Om du inte trivs på jobbet, byt jobb” tänkte naiva jag. Problemet med de som blir utbrända är ju att man älskar sitt jobb, och man älskar att känna sig behövd. Jag fick en kick varje gång chefen bad mig att göra någonting för då fick jag den bekräftelse jag strävade efter konstant.

Det var på förmiddagen den 2a oktober 2014 som det hände. Det hade varit väldigt stressigt ett längre tag på jobbet och min chef kom med en uppgift till mig som behövde göras, som allt annat, "så fort som möjligt". Mitt naturliga svar som jag alltid svarade när någon gav mig en uppgift var glatt och med ett...

Läs vidare...

När jag vaknar vill jag dö - Fanny Fredriksson

Vid lunch är jag så lycklig att jag kan spricka.

Lagom till eftermiddagen får jag en ångestattack som håller i sig till kvällen.

Strax innan jag ska gå och lägga mig har det hänt något som gör att jag har ett lyckorus i kroppen. Men när jag ligger i sängen och klockan närmar sig 03.00 då kommer tankarna som äter upp mig inifrån. Jag är värdelös, ful, äcklig och så jävla ensam.”

Jag heter Fanny, jag är 25 år och lever med Borderline, GAD och panikångest.

Såsom jag beskrev i början, så är ofta en vanlig dag i mitt liv. Vissa dagar märker jag det mer, vissa dagar mindre.

När jag skriver det här är det Januari 2017, mina diagnoser fick jag för precis 1 år sedan. Det va först då jag förstod varför jag mått, reagerat och agerat som jag gjort de senaste åren.

...

Läs vidare...

Pappa, jag tror att jag dör - Fanny Jaensson

Jag sitter där i fåtöljen. Allt är som det ska, mina föräldrar springer små stressat runt i huset och packar ner det sista i resväskan. Jag är redan klar, jag har vikt ner alla mina kläder och packat ner allt i min stora rosa resväska som jag fick när jag tog studenten några veckor tidigare. Jag kollar på tv, klockan är strax innan 19.00 och “Sverige Ninja Warriors” går på repris. Jag har haft en trevlig kväll, vi har ätit grillad kyckling med potatissallad och min bror kom hem på middag. Visst, jag hade en del ångest eftersom vi dagen därpå skulle åka till Kroatien. Men det kändes ändå bra, det hade gått bra att packa och jag hade kunnat hålla ångesten på en bra nivå. Det var i alla fall det jag trodde.


P A N G. Trycket på bröstet kom från ingenstans. Det började sticka i...

Läs vidare...

Vem är jag? - Fanny Fredriksson

För 3 år sen började min resa på spine center. Jag fick träffa en kirurg som äntligen sa att jag kunde få hjälp med smärtan som jag hade i ryggen. Jag hade då 3 degenererade diskar i ländryggen.

Steloperation var då det han sa att han kunde göra. Men för att få göra den behövde jag sluta röka och gå ner i vikt, jag slutade röka och gick ner 25 kg på nästan 6 månader. Då kom jag tillbaka och fick höra att steloperation inte alls var den operationen jag behövde utan att jag skulle få träffa en specialist inom diskproteser. Och för att ens få en tid hos honom behövde jag då gå igenom en diskografi. En undersökning man gör vaken i en operationssal. Vätska sprutas in i den trasiga disken via en nål i höften. Om det gör ont, då vet man att det är därifrån min...

Läs vidare...
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.