Ångestbloggen
Att få den bästa och sämsta vården samtidigt - Alexander Olsson
Den svåraste perioden under mitt liv med mental ohälsa hade sin kulmen under gymnasiet, då jag för första gången även sökte hjälp från vården. Under denna period fick jag även den bästa hjälpen någonsin av vården. De tog mig på allvar, de lyssnade på mina problem och de gav mig den hjälp jag behövde. Än idag är jag fantastiskt tacksam för den hjälp jag fick och den fantastiska psykolog jag fick prata med. Det handlade till stor del av att få ens problem tagna på allvar, men också en stor gnutta personkemi som verkligen fungerade mellan mig och min psykolog. Hon hade en bra blandning mellan att kunna lyssna, vara trevlig och förstående men samtidigt väldigt realistisk och var inte rädd för att ibland ge mig den hårda sanningen vilket fick mig att inse en eller två saker kring mina tankegångar och...
The black dog - Malin Andersson
När min depression tar tag i mig som värst, så ligger jag bara ned och känner att jag har misslyckats med och förstört allt jag har byggt upp. Både inom arbete, utbildning, fritid och relationer. I min djupaste depressionsperiod så kändes det som att vakna med en stor sten i huvudet och orken att kliva upp fanns inte där längre, men jag gjorde det ändå eftersom det var vad som förväntades av mig. Varje dag var som att börja om från ruta ett, eftersom min depression hade fått mig att glömma allting som var bra med mig, allting jag hade åstadkommit i mitt liv och allting positivt som mitt liv innehöll.
Jag började känna mig värdelös och som en belastning för min sambo, mina anhöriga och mina vänner. De ”typiska” tankarna om att det hade varit lättare om jag inte fanns, infann sig allt oftare. I mitt huvud författade...
Tiden är inne - Mathilda Gustavsson
Varför kämpar jag ens? Jag vet att jag kommer ta livet av mig förr eller senare. Är inte allt jag gör nu förgäves då, ändå?
Allting kändes så meningslöst när jag visste att jag skulle ta livet av mig förr eller senare. Så fort jag stötte på ett hinder, var min första tanke att nu kanske det äntligen är dags för mig att ge mig av? Hur stora hindren behövde vara för att sätta igång denna tanke varierade kraftigt. På ”bra” dagar kunde ett dåligt resultat på provet eller en känsla av ensamhet trigga igång tanken men på en dålig dag räckte det med att byxorna jag tänkt ha på mig låg i tvätten.
Tankarna blev till handlingar och förberedelser för slutet.
Dagen då jag äntligen skulle ätas upp av mina demoner var kommen. Min sista livlina, min...
Konsten att lyssna på sin kropp - Sandra Wagenius
Det fanns många varningstecken som jag ignorerade i en väldigt lång tid innan jag kraschade. Jag hade lyckats hålla uppe den lyckliga fasaden i flera år. Eller, för den som inte låter sig luras så lätt så syntes det nog på mig att jag mådde skit rent ut sagt men jag vill gärna tro att jag lyckades lura de flesta i min omgivning.
Jag jobbade fem dagar i veckan och festade två-tre dagar i veckan, och så såg veckorna ut 52 veckor om året i några års tid. Jag vilade aldrig. Eller förresten, det är inte alls sant, någon vecka då och då sa kroppen ifrån och jag var sängliggande i sju dagar i streck pga. utmattning. Problemet var bara att jag kopplade inte att jag hade kört slut på mig själv, för jag hade ju även fysiska besvär de här veckorna som jag var sängliggande, och alla människor blir ju...
Vad kan vara värre? - Fanny Vinsavaara
Att leva med psykisk ohälsa är en daglig kamp. Jag tror att ingen som har psykisk ohälsa skulle önska att någon annan i ens närhet skulle drabbas av det. Inte bara problematiken att bli trodd och tagen på allvar utan hela karusellen att faktiskt få rätt vård och den dagliga känslan av att man aldrig kommer må bra. När man är mitt inne i sin ångest kan man oftast inte minnas hur det kändes att må bra. Om man någon gång har mått bra vill säga. Vad kan vara värre än när ens egen hjärna vänder sig emot dig? Det vet jag.
Jag lever inte bara med flera ångestsyndrom, jag lever med så kallad osynlig fysisk sjukdom. Ett kroppsligt syndrom som inte syns på röntgenbilder, blodprover eller kan opereras bort. Kronisk värk i hela kroppen. Om det finns en Gud kan man ju undra vem som retat honom till den grad att...
Gästinlägg #365: "När ångest och depression slår samman"
av Kumbrija
Ämnen: Ångest samt depression
Jag hade aldrig riktigt förstått mig själv förrän nu. Dels för att jag var osäker men också för att jag vägrade acceptera. Vad var det jag vägrade acceptera?
Jag vägrade acceptera att min depression stal så mycket ifrån mig, mina vänner, mina intressen, mitt självförtroende men det allra viktigaste mig själv. Jag insåg inte att varje gång jag var bland folk var jag så ångestfylld att den enda utvägen var att gå därifrån. Eller när jag var ensam och kände något i bröstet utan anledning och jag inte kunde andas, när jag var så himla arg på alla utan att ens förstå varför då var det ångest. Min depression stal mitt psyke och mig, min ångest sårade andra runt omkring mig, fick mig att må extremt dåligt och...
Gästinlägg #364: "Min allra största demon"
av Anonym, 25 år
Ämnen: Sexuellt utnyttjande
Livet fällde krokben på mig redan vid 5års åldern, jag levde med min mamma och hennes nya man och min nyfödda lillasyster. Rädslan för mörkret och mardrömmar redan då resulterade i ett hav av svarta vågor. Mammas man var den största demon i mitt liv. Han utnyttjade mig, på alla sätt som går, han intalade mig att de va normalt och det blev som vardagsmat för mig. Jag gick dag in och ut i väntan på nästa tillfälle. Nästa tillfälle då han skulle krossa min barndom och hela mitt liv.
Han påtalade dagligen hur mycket han älskade mig och att när jag blev gammal nog skulle han gifta sig med mig. Han ville äga mig och de gjorde han redan då. Jag var ett tomt skal som han satte sina kraftfulla klor i.
Jag minns våra bilturer. Jag var inte äldre än 9 år. Han...
Gästinlägg #363: "Jag påminner mig om att jag fortfarande lever"
av Hannah
Ämnen: Social ångest, depression, ätstörning och generell ångest
Jag vet inte hur många gånger jag tänkt tanken att dö. Jag vet inte hur många gånger jag skrivit om mitt självmordsbrev. Jag vet inte hur många gånger jag gråtit mig till sömns. Hur många gånger jag stått framför spegeln, vridit och vänt på mig för att se om jag skulle bli snyggare då, dragit in magen och räknat revbenen. Stått framför spegeln och velat slå sönder den. Jag vet inte hur många gånger jag fått panikattacker innan och när jag är i skolan. Jag vet inte hur många gånger jag har börjat svettats, blivit röd och fått panik när någon frågat mig något i klassrummet. Jag har ingen aning om hur många gånger jag har hållit på såhär...
Gästinlägg #362: "Ätstörningarna blev som ett fängelse"
av Anonym
Ämnen: Ätstörningar, ångest
Jag vill berätta lite om min historia. Om det så bara kan hjälpa en enda tjej eller kille en liten bit på rätt väg. Jag levde med ätstörningar under 8 år. Den tog över mitt liv till stor del. Jag började tänka annorlunda. Känna mindre. Det blev ett oerhört effektiv redskap att hantera ångest på. Det gjorde det så oerhört svårt att bli frisk igen på egen hand. Första året gick jag ner 25 kg. Min mens försvann.
Människor omkring reagerade men jag ville höra hur smal jag hade blivit. "Vilken bekräftelse att jag gör rätt", tänkte jag. "Hur ska jag kunna hjälpa henne, är hon sjuk?", tänkte de". Varje dag var styrd efter hur lite jag vågade äta utan att jag skulle svimma. När jag blev yr på eftermiddagen så kände jag mig...
I väntan - Luna Testudo
Bland lego, strategiskt utspritt
Bland pennor, pärlor och barnböcker
Bland högar av kläder, papper och vhs-filmer
I en 90-säng intill väggen
den förbannade, jävla ljuslila väggen
Med pyjamasen hårt åt knuten
Med gosedjuret tätt intill
Med hjärtat i halsen, med ögonen vidöppna
I kolsvart mörker och kvav luft
I väntan på tunga steg i trappan
I väntan på stanken av alkohol
I väntan på stora, feta händer som river upp, som gör illa
I väntan på tunga, ansträngda andetag i min nacke
Senaste inläggen