Ångestbloggen

Ångestbloggen

Jag levde för andra när jag inte kunde leva för mig själv - Madeleine Larsson

Jag har aldrig haft några framtidsplaner innan, för jag trodde aldrig att jag skulle ha någon framtid. Jag bestämde mig i ganska ung ålder att livet inte var något för mig och att jag därför inte behövde tänka framåt. Jag accepterade tanken på att jag inte skulle fira min 20-årsdag. Det låter så hemskt när jag skriver det och knappt ingen visste heller om det. Men så var det och jag visste att ingenting skulle få mig att ändra mitt tankesätt.

Men sedan stod jag där och det var min 20-årsdag. Jag förstod inte riktigt varför jag fortfarande fanns kvar och det byggdes upp en stress inuti mig. Men det var så mycket förändringar som skedde just då och jag hade helt enkelt inte planerat något. Min tanke var aldrig att jag skulle planera min bortgång, utan mer att jag skulle låta mig själv göra...

Läs vidare...

Tomrummet som ”aldrig” fylls - Maja Lindholm

Nar jag vaknade upp, var jag fortfarande trott. Alltid. Tomheten som kandes i kroppen gjorde att musklerna inte kande for att anvandas. Det var svart att ta sig till badrummet, det var svart att ata frukost, det var svart att ta sig till taget, det var svart att jobba. Nar jag var pavag till jobbet la min kropp av direkt och jag somnade pa taget. Nar jag var pavag hem hande samma sak. Nar jag var hemma var jag for tom for att ens ha intresset for att se en serie eller laga en god middag. Jag ville bara lagga mig ner.

Den har tomheten, det var hopplost. Hela mitt liv kandes som ett skamt. Vad var meningen med allt det har? Ska jag kanna sahar for alltid? Jag sag inget ljus, allt var bara morkt.

 

Tankarna och oron som pagick i mitt huvud - Ar jag verkligen pa ratt plats i livet? Vill jag bo kvar i den har staden? Vill jag jobba pa det har stallet? Vill jag fortsatta min karleksrelation? Det gjorde mig helt slut. Jag var matt av att vara vaken for da borjade jag tanka pa livet....

Läs vidare...

Säg att du älskar mig - Pernilla Olsen

Det är så hemskt när man tänker på alla gånger jag har gjort saker för att någon annan ska tycka om mig, att jag alltid försökte försäkra att de inte skulle rata mig. Varje omfamning, varje kyss sa till mig att jag var fin, att jag var bra och att jag var någon som någon ville vara med. Ändå slutade det varje gång att jag stod där, kände mig smutsig och skamsen, och framförallt ensam. Man gjorde om samma sak gång på gång, för vadå?

Överallt runt mig såg jag andra som var älskade, i alla fall vad jag såg, att någon annan skulle ha liknande problem som jag var inte verkligt för mig. Jag såg bara att andra fick komplimanger, andra hade planer varje helg, andra blev uppraggade när man var ute och dansade, andra hade pojk- respektive flickvän, andra avslutade ett samtal med sina föräldrar med...

Läs vidare...

Laga sprickorna med guld - Patrik Sten

Idag talade Facebook om att mitt syskonbarn hade blivit 18 år. Tack vare hens sida kunde jag fräscha upp minnet av när hen föddes och mycket riktigt så är hen vuxen nu. Detta kanske inte låter så extraordinärt, tiden går och de som är unga växer upp. Men till saken hör att jag inte haft kontakt med min biologiska familj på flera år, på grund av hur mycket det kostar mig i känslor och skedar.

Jag växte upp i en familj där vrede och våld sällan var långt borta, ej heller psykisk misshandel. Mina föräldrar drack för mycket, var inte lyckliga i sitt förhållande och grälade ofta. Än idag har jag c-ptsd (complex post-traumatic stress disorder) som triggas av höga röster och (främst) arga män. Visst, det fanns bra saker också, jag växte upp i övre medelklass så pengar saknades sällan, vi...

Läs vidare...

Det är den som går vilse som finner de nya vägarna - Suzana Kraeva

Jag drevs hela tiden av att bevisa mitt värde genom att vara duktig inför mig själv och andra annars kritiserade jag mig själv med att jag var lat, dålig eller svag. Min självkänsla var fullständigt beroende av vad jag åstadkom på alla plan i livet. Detta gjorde att jag sprang igenom de flesta åren i mitt liv, alltid steget före. Under denna marathon gjorde jag bara, utan att känna efter. Det jag sprang efter var framgång, jag fick en kick av all bekräftelse efter mina prestationer. Jag lyckades med precis allt jag önskade, hade toppbetyg när jag gick i skolan, fick alla jobben jag sökte och mycket mer. Detta stärkte och matade min prestationsbaserade självkänsla. Jag tog mig själv på största allvar.  Jag ville hela tiden känna bra, allt annat var obekvämt. Jag drev på och fokuserade hela tiden på mina mål, för jag trodde...

Läs vidare...

Självinsikt är det finaste vi har - Julia Ekström

Om jag fick ångra något här i livet så skulle de vara alla dom tillfällen jag såg på mej själv som något sämre än ”alla” andra. För jag är varken sämre eller bättre! Rent allmänt känner jag såhär, om du huvudsakligen behandlar människor runt omkring dej med respekt och omtanke så ser jag inga problem med just dej eller mej som individ och människa. Vi måste inte tycka om eller älska alla runtomkring oss, men de borde vara lag på att respektera och bemöta andra på ett schysst sätt. Tyvärr ser inte samhället ut så idag och jag har bara lärt mej att inte vara bitter över de.

Självinsikt är det finaste vi har. Vi måste börja se oss själva för att kunna möta andra! Jag tror att många människor går runt och tror att dom är snälla och bra...

Läs vidare...

Att trivas i sin ensamhet - Emma Bernfort

”Ibland tycker du det är skönt att få leka själv en stund.”

Så stod det i en bok mina förskolelärare skrev i för att berätta om min utveckling. När jag börjar grundskolan tar mina lärare ofta mig åt sidan för att fråga om jag blir utfryst eller mobbad. Mitt svar var alltid ”Nej, jag vill vara ensam”.

På varenda utvecklingssamtal var det också samma visa, samma frågor om varför jag ofta var själv på rasterna. Även där svara jag alltid att jag ville va själv och mina föräldrar såg det inte som något problem. ”Är det hon själv som väljer det så är det inget att bekymra sig över”.

Jag ljög aldrig, jag ville hellre va själv på rasterna. På den tiden var det så svårt att förklara. Hur trött jag blev av att vara med klasskamraterna...

Läs vidare...

När jag får ångest för att jag har ångest! - Jennifer Fryksäter

Ibland kan jag få ångest just för att jag lever med ångest!

Det händer oftast när jag har gjort upp planer (vilket inte händer alltför ofta tyvärr) och jag får avboka, just pga mitt mående! Jag avbokar oftast för att jag är trött/utmattad; jag orkar inte helt enkelt. Jag vet att detta sårar mina vänner och min familj; och det är verkligen de sista jag vill! Jag vill gärna så mycket, men jag orkar så lite!

Men..

Detta är en viktig sak som jag har lärt mig genom åren och ännu mer de senaste månaderna;

Jag går före! Mitt mående går före! Att prioritera mig själv går före! Att ta hand om mig själv går före!

Där av har jag slutat boka in saker; för att slippa få mer ångest än vad jag redan lever med!

Jag måste tänka på enbart mig själv!

 

...
Läs vidare...

Jag genomlider dagen tyst och stilla - Ina Engsmark

Ny skoldag, ångesten kommer som ett brev på posten, jag vill inte stiga upp.

Mitt inre skriker, mitt hjärta slits itu och jag mår illa.

Men jag stiger pliktskyldigt upp även om jag protesterar. Jag vet vad som väntar i skolan, ensamhet, hånfulla ord och den väntande toaletten där jag låser in mig.

Jag genomlider dagen tyst och stilla, långt där bak i klassrummet kryper jag ihop i bänken för att göra mig osynlig.

Det är rast, vi går och tar på oss skor och jackor och kliver ut på skolgården. Jag ställer mig mot väggen och ser alla andra gå omkring två och två, jag får inte vara med, för jag är konstig. När vi har ätit lunch så är jag den som blir lämnad kvar ensam för att jag är långsammast. Det gör ont i mig, tårarna pressar i ögonen och jag kniper igen dem, hårt....

Läs vidare...

Affirmera och acceptera mera! - Jonas Persson

Alla vi med en ångestproblematik eller depression vet hur enkelt det är att få, och bekräfta, negativa tankar; för det är ju en del av problematiken. Men betänk då det motsatta, att kunna säga det motsatta: ”Vad modig jag var som vågade...” ”Idag var jag glad för att...” ”Tänk vad bra att jag...”

På hösten 2002, när jag var 31 år, ändrades mitt liv ganska rejält. Det var då jag fick veta att det var OCD/tvångssyndrom som gjorde att jag mådde så dåligt. Innan dess hade jag i nästan tio års tid haft en massa ångest och rädslor. Rädslor att jag var eller kunde bli dödligt sjuk på grund av alla virus, bakterier och smuts som jag utsattes för i livet. Allt detta gjorde att jag begränsade mitt liv. Jag våga inte ha några förhållanden eller relationer, jag...

Läs vidare...
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.