Ångestbloggen
Nyårslöften och hur man håller dem - Magdalena Fredriksson
Idag är det den 30e december och snart återstår knappt en dag av år 2017. Vilket händelserikt år det varit, i alla fall för mig. Jag tog min examen som steg 1-terapeut i KBT vilket verkligen varit en highlight för mig i år. Men 2017 har också varit ett oerhört kämpigt år på många sätt och vis. Utbildningen har varit en av dessa saker, och det har tagit mig cirka två veckor att verkligen börja slappna av och vila i allting. Nu ser jag fram emot att “bara” jobba, och läsa de böcker jag vill och som intresserar mig, utan att känna stress över tentor, uppsatser, inlämningar och diverse andra akademiska prestationsmoment. Jag hoppas också få testa nya utmaningar och kanske ett nytt jobb, som går mer i linje med det jag vill göra. Men nog om det.
På tal om det nya året, 2018. Som varje år så...
Dagbok av en sjukdom - Ida Wi
Som ni redan vet så öppnar jag upp mitt hjärta mer än gärna för att dela med mig av information, förståelse och stöttning. Denna text är direktkopierad från dagboken jag förde med väldigt långa mellanrum, typ månadsvis, under året 2014. Jag hoppas det ska göra någon nytta mer än för bara mig.
Den 30 Januari 2014
Ärligt talat förstår jag inte varför jag inte har tagit livet av mig tidigare. Hur kom jag hela vägen hit? Jag ser ingen ljus framtid. Jag ser ingen förbättring. Jag ser inget värdigt liv. Jag har vaknat, med en så outhärdlig ångest att jag inte kan gå upp ur sängen utan att se det som en otroligt stor utmaning, i över en månads tid nu. Det har varit dåligt över huvud taget i ca tre månader. Och kanske (självklart) så har mina f.d. förhållanden en del...
Ångest och Sjukskrivning - Karolina Tågerud
2012 blev jag sjukskriven för utmattning och djup depression. Jag vårdades inneliggande på sjukhus eftersom jag planerat att ta mitt liv. Året som följde kämpade jag dagligen med ständiga självmordstankar och ångest dygnet runt.
Det var förlamande. Jag undrade om jag någonsin skulle leva ett normalt liv igen. Sedan dess har jag lyckats ta mig tillbaka till både arbetsliv och skola. Men jag har också haft mina bakslag. När allt har blivit för mycket och jag inte orkat. Min depression är utläkt men utmaningen har inte fått chans att läka. Livet ger mig hela tiden nya utmaningar och jag har inte fått möjlighet att landa. Förrän nu. Jag är sjukskriven igen men ser ändå ljusare på framtiden. Jag har fått bra hjälp av sjukvården. Blivit tagen på allvar. Fått stöd och möts av förståelse. Men att...
Bemötandet inom vården fick mig att sluta be om hjälp - Malin Andersson
Under min gymnasietid fick jag mitt första ryggskott. Jag bodde ensam i en lägenhet och vaknade mitt i natten för att vända på kudden. PANG lät det, sedan låg jag på golvet. Jag trodde på riktigt att jag skulle dö där i min ensamhet, jag kunde inte röra mig på flera timmar. Tillslut bet jag ihop och kröp till telefonen för att försöka få tag i hjälp.
Jag försöker efter några dagar gå tillbaka till skolan, ville inte missa mer än nödvändigt. Klarade inte längre än första lektionen eftersom jag varken kunde sitta eller stå ordentligt, så mina kompisar tog mig till skolsköterskan. Jag hade tur, för även skolläkaren var där så jag fick komma in akut och så gjorde de massa rörelsetester på mig. Det slutade med att de skickade hem mig (till en ensam lägenhet) med en massa...
Ta mig på allvar, jag är dödligt sjuk - Mathilda Gustavsson
Jag är så trött;
Så trött av att inte bli tagen på allvar
Så trött på att höra att alla är lite deppiga ibland och att jag ska rycka upp mig
Så trött på att må såhär
Det här har pågått i flera år, fram och tillbaka, bättre och sämre men aldrig tillräckligt bra. Det känns som jag har testat allt, från att vara inlagd på psykakuten till att försöka mitt yttersta att ”leva ett normalt liv som alla andra”. Det har inte varit lätt men trots allt lever jag än idag- även om jag inom vården har varit en ”röd-markerad i två år” dvs. en patient med hög suicidrisk.
I somras hände det. Min psykologs oro blev sann och jag försökte ta livet av mig. Trots detta blir jag inte tagen på allvar. Folk ser mitt självmordsförsök och...
Min separationsångest och min brors död - Gabriel Aas
Jag har endast 1 minne av min bror som dog i leukemi, jag minns hur jag satt i min farmors gamla soffa, såg mina föräldrar sitta kring min bror som låg med dropp och tog sina sista andetag. Jag minns hur jag såg mina föräldrar börja gråta, jag minns mina föräldrars hulkande gråt, jag minns hur dem såg så fruktansvärd förtvivlade ut, hur deras hela värld rasade. Jag var 5 år och min bror hade precis mist kampen mot cancer. Vid endast 12 års ålder.
Än idag så tänker jag tillbaks på minnen av min bror, och jag inser ofta att det enda starka minnet av honom är kvällen när han dog. När mina föräldrar pratar om hur varm och glad person han var, om hur mycket han älskade mig och mina syskon och hur mycket livsglädje som fanns i den lilla och så skadade kroppen. Så kommer det inte upp någonting...
Det blir alltid jul igen - Malin Holmberg
Triggervarning och kommentar: Den här novellen publicerade jag i december 2016 på min blogg saraswati.webblogg.se. Den är alltså ett år gammal nu men fortfarande aktuell. Därför väljer jag att även publicera den här på Ångestskolan.
Julen kan vara fantastisk. Den kan också frambringa väldigt jobbiga känslor för oss som förlorat familjemedlemmar. Jag vill passa på att varna då texten bland annat innehåller funderingar över varför människor begår suicid. Vill du inte läsa om det rekommenderar jag dig att hoppa över detta inlägg.
xxx
Den minusgradiga luften sliter i hennes hår. En lösryckt test fastnar på hennes torra läppar. Hon ser staden breda ut sig långt framför henne, på bägge sidor av och bortom det svarta vattnet. Det är natt nu och kylan tycks nypa de få bitar av hennes...
Till alla mina lärare - Linn Andersson
Idag vaknade jag upp med ångest, jag ville inte resa mig upp ur sängen, jag ville inte till skolan och jag vill absolut inte ställa mig längst fram i klassrummet och ha redovisning i 30 minuter .
Det är många som säger till mig att jag har prestationsångest men jag vet inte riktigt om jag vill hålla med. De säger åt mig att sänka kraven, samtidigt som jag får höra att E inte är tillräckligt bra när det kan vara en seger för mig. Det blir svårt att hitta balansen vart jag sak lägga min nivå när E är för dåligt men jag får inte lägga ribban för högt. Samtidigt har jag även hört att jag inte ska nöja med E, fortsätta hela tiden och sträva mot högre för att tillslut få A.
Jag presterar alltid mitt bästa, så länge jag orkar i alla fall. Jag har ämnen där jag vet att jag...
Om känslan jag aldrig satt på pränt - Malin Holmberg
Allt jag någonsin ville var att räcka till. Jag brydde mig inte om hur jag mådde. Vad som skulle hända med mig och mitt liv. Med mina drömmar och mål. Jag ville bara få henne att må bättre. Min lillasyster.
Så många tårar jag gråtit. Så många jag svalt ner. Så många jag hållit tillbaka. Tvingat in i kroppen. Så många salta droppar jag skrubbat in i egna sår. Som straff. Som det förklädda kallet som egentligen bara var ett martyrskap inget bett mig ta i. En hobbyjesus som gladeligen tog på sig både kors och törnekrona bara för att andra skulle slippa. Allra helst hon. Som om jag gjorde henne en tjänst. Jag var ju ändå så stark. Det sa ju alla. Hellre jag, än hon.
Jag skulle burit hundra kors för hennes skull. Jag skulle låtit hundra sår förbli öppna i min egen hud bara Gud...
Morfin - Simone Lagerqvist
För dig som lätt triggas av att läsa om självskadebeteende bör hoppa över detta inlägg. Läser du och känner dig illa till mods eller bara vill prata med någon så tveka inte på att höra av dig till mig!
Jag träffade min läkare i veckan efter att ha svackat lite, vi träffas för att prata om medicinering och hur vi ska gå vidare för att få en uppåtgående spiral istället för en nedåtgående. Vi pratar om mitt destruktiva beteende och vad det innebär för mig samt om jag varit destruktiv de senaste. Jag försöker finta läkaren och börja prata om något annat men han försöker fånga upp mig och få ur mig ett svar. Han märker att jag inte vill prata om det, att det är skambelagt för mig men säger något som får mig att kanske våga säga något. Jag kommer...