Ångestbloggen

Ångestbloggen

När utmattningen kom och tog över mitt liv - Frida Åsare

Illamående och kallsvettningar. Magsjuk?

Flimmer för ögonen och tunnelseende. Får jag migrän nu?

Yrsel, hjärtklappning och balanssvårigheter. Har jag fått en stroke?!

När jag fick min första panikattack förstod jag inte ens att det var just en panikattack. Det var februari och jag stod längst fram i klassrummet på Campus i Helsingborg och höll ett anförande om min nyss avslutade praktikperiod. Under denna period hade jag samtidigt arbetat på två extrajobb, läst en distanskurs i kulturjournalistik på halvfart, skrivit rapporter åt företaget jag praktiserade hos på heltid och rapporterat till universitetet. Snart stundade C-uppsats, kursavslutande reportage, sommarjobb och livet efter tre år av studier. Jag var ganska så stressad och panikattacken var en förvarning om att livet var på väg att gå galet.

Ett par månader senare...

Läs vidare...

Tappat bort mig själv - Sofia Olsson

Jag minns knappt hur allt startade. Vart började det? Hur gick det till? När blev jag sjuk? På riktigt kommer jag faktiskt inte ihåg detaljerna, jag kan inte berätta att så här var det…eller kan jag kanske ha förträngt det? Jag gick i alla fall i åttan (tror jag) och minns att det var mycket självskadebeteenden i mitt umgänge. Flera mådde dåligt, men vem gjorde egentligen inte det, i denna ålder? Att vara tonåring och gå igenom kroppsliga förändringar, försöka passa in, hitta sig själv, försöka bli omtyckt av alla, få bra betyg och leva upp till alla krav som ställs är inte någon enkel match. Inte ens idag...

Jag har alltid haft en konstig känsla inom mig, ända sedan jag var liten, jag har haft svårt att Bla hänga med och förstå. Något jag kommer gå in närmare på i ett...

Läs vidare...

En kommunalarbetares vedermödor - Malin Holmberg

Ibland känns det som om jag drunknar. Mitt i en överväldigande känsla av att tillvaron inte har någon yttre poäng. I förnimmelsen av att vår existens enbart skadar det stora hela i sig självt och att vi därför helt saknar mening. I insikten av att allt det som är mitt liv är beroende av saker jag själv inte till fullo kan kontrollera. Vissa saker går inte att komma undan.

Allt mer sällan ju äldre jag blir lägger jag mitt egenvärde i det jag åstadkommer. Mitt jobb är just enbart ett jobb. Någonting jag har en fallenhet för, erfarenhet av och kunskap om som i sin tur gör att jag kan göra andra saker som kanske kan fylla mitt liv med den mening jag så ihärdigt söker.

Men ibland påminns jag om hur tungt det är att jobba med människor. Påminns om hur tungrott det blir när systemet ständigt försöker...

Läs vidare...

Vad är PMDS? - Sophie Bengtsson

 

- Jag har PMDS, säger jag.
- Vad är det, frågar alla jag berättar det för.

Jag var 25 år när jag upptäckte att min psykiska ohälsa följde min menscykel. Vid den tiden hade jag tagit examen och börjat arbeta som lågstadielärare. Jag skulle lära mig hur skolans värld fungerar i praktiken, samtidigt som jag skulle planera lektioner, lära känna nya kollegor och vara en trygg vuxen för 35 sjuåringar. Det var mycket svårare att hålla ihop när jag jobbade än vad det var när jag pluggade. När jag pluggade kunde jag stänga in mig i mitt studentrum, strunta i föreläsningar och tacka nej till att träffa folk. Men det gick inte längre. Stressen jag utsattes för från jobbet var mer än vad jag kunde hantera under min PMDS - jag fick panikångest.

PMDS står för premenstruellt dysforiskt syndrom och är en...

Läs vidare...

Bekräftelsehora - Pernilla Olsen

Jag önskar att jag kunde säga att jag inte bryr mig om vad andra tycker om mig. Att jag alltid vågar vara mig själv och om någon inte gillar det är det deras problem. Tyvärr är inte fallet så, utan jag behöver bekräftelse hela jäkla tiden.

Jo visst, alla människor behöver bekräftelse, men alla är vi olika beroende av det. Jag låter det styra en stor del av mitt liv, vilket är skrämmande när man tänker efter. Jag lägger ut bilder på Instagram som jag vet att många kommer tycka är fina och jag lägger ut statusar på Facebook som jag vet att många tycker är roliga eller berör på något sätt. Jag ändrar mig beroende på vem jag pratar med och säger kanske att jag tycker om något som jag egentligen inte gör för att jag vill att de ska bli glada för att jag tycker likadant. När...

Läs vidare...

Jag berättar allt - Linn Andersson

När jag träffar eller börjar skriva med en ny kille som jag känner att det skulle kunna bli något mellan oss, så känner jag behovet av att berätta allt om mig.

Jag väljer att berätta allt för dom då jag vill att de ska lära känna hela mig och inte bara den ”fina” sidan. Det är aldrig någon hemlighet för någon att jag inte alltid mår bra och har ångest, men det finns så mycket mer än det och det vill jag berätta. Många känner att de inte behöver berätta vissa saker för det definierar inte dom som personer, men jag känner att dessa saker definierar mig. Om inte dessa saker hade hänt mig eller jag hade gjort dom val jag gjorde skulle jag inte vara där jag är idag. Om jag inte hade vart tillsammans med en kille för några år sedan och hade jag kanske inte blivit tillsammans med mitt nu ex....

Läs vidare...

Våren kom - Linnéa Eriksson

Det var ett tag sen, jag vet. Förlåt. Jag har bara inte orkat.

Sen förra inlägget har jorden nästan snurrat ett fjärdedels varv runt sin egen axel, snön har smält och blommorna slagit ut. Jag har varit både här och där, med men ändå långt borta i tankarna. Våren har varit tung och ska jag vara helt ärlig så är den ofta det. Precis som vackra solnedgångar väcker våren en stor tacksamhet hos mig men också en stor sorg, det är så många i mitt liv som inte finns kvar för att få uppleva den.

Den senaste tiden har därför bara handlat om att klara av skolan. Ångesten har konstant legat och pyrt under ytan och jag har varit stressad och lättretad. Jag har tappat räkningen på antalet gånger min kära sambo bokstavligen lyft mig från golvet och bäddat ner mig i soffan efter panikanfall....

Läs vidare...

Mitt i naturen: Normföljare - Emelie Billman

Idag ska vi beröra ämnet normföljare, den undergrupp inom arten människa som i sin rädsla för allt (alltså ALLT) ägnar livet åt två saker i huvudsak: 1. att följa regelverk, ofta irrationella sådana, som tagits fram av en snäv bekantskapskrets; 2. att strida för dessa regelverk genom att krossa samtliga eventuella hot mot dem (det vill säga varenda liten stackare som råkar avvika). Normföljaren en av orsakerna till mobbning, kränkningar, trakasserier och annan onödig galenskap i vårt samhälle.

Flockbeteende

Till exteriören ter sig normföljaren som en god representant för människoarten med ett välvårdat och polerat yttre. Den urskiljer sig dock så till vida att den nästan oavbrutet rör sig i flock. Horden tenderar att ha ett standardmått på 3-5 personer men sammanslutningar med både färre och fler...

Läs vidare...

Till dig som inte har social ångest - Fanny Vinsavaara

Jag önskar att du på något sätt hade kunnat dela min värld. Se och uppleva allting ur mitt perspektiv, precis som jag tvingas uppleva ditt. Jag önskar att du kunde känna ångesten och rädslan jag känner varje gång du presenterar nya människor för mig, ber mig fråga någon om hjälp eller bara förklara vad jag menar när någon annan än du lyssnar. Jag önskar att du kanske bara för en dag kunde uppleva paniken jag får när jag hamnar i en stor folksamling.

Jag önskar att du förstod att du inte hjälper mig när du försöker tvinga mig att göra saker jag tycker är otäcka eller när du säger till mig att det inte alls är farligt. Jag önskar att du för några minuter kunde bli lika instängd och fångad i ditt sinne som jag är bara för att jag inte vågar berätta...

Läs vidare...

När tiden är inne - Malin Holmberg

Att sortera är inte enkelt. Men vi gör så gott vi kan. Vi skapar normer, stereotyper, referensramar för att göra världen runt omkring oss begriplig. Det är ett högst mänskligt beteende som till viss mån är en förutsättning för att vi ska kunna förhålla oss till någonting alls. Men ibland blir ramarna så fyrkantiga att de istället blir till tunga bojor runt våra fötter. Jag har en förmåga att bestämma mig. När jag bestämt mig har jag inte bara valt, jag har dessutom suddat bort alla andra möjliga alternativ. Det finns bara en enda väg framåt och det är den jag går på. 

Men så dyker någonting upp som en inte väntat sig. Ett korsdrag som drar igen dörren bakom en men samtidigt låter ett fönster öppnas på vid gavel. Fan vad jag känner mig dum då. Dum för...

Läs vidare...
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.