Ångestbloggen
Jag önskar att någon hade pratat - My Nilsson
Kära förälder sluta inte älska livet bara för att du fött barn.
Kära förälder sluta inte uppmärksamma dina brister.
Kära förälder tala om för din omgivning att du älskar dem för den de är.
Detta är till dig som växt upp eller just nu i denna stund växer upp med föräldrar som lever/levt med missbruk/psykisk ohälsa. Du vet inte om det för att du känner dig sårbar men jag vet att du är en av de starkaste personerna i ditt liv.
Kära barn du är värd att vara barn.
Kära barn jag tror på dig oavsett.
De som hamnar och lever i ett missbruk glömmer ofta snabbt bort sin omgivning. De glömmer att leva, de glömmer att visa den rätta kärleken.
Omgivningen glömmer att älska på rätt sätt tillbaka, glömmer att förlåta och det omgivningen glömmer mest av allt är...
Livet är för kort för att vara sin diagnos - Alexandra Lundström
Livet kom emellan. Jag har inga ursäkter gentemot mig själv, er eller ångestskolan. Depressionen tog över mig innan jag ens hann blinka och trots att jag hade 1000 saker att skriva om så har mitt huvud varit blankt. Tomt. Och detta har varit den största anledningen för min frånvaro.
Ibland funderar jag över hur min personlighet hade yttrat sig om jag inte led av psykisk ohälsa. Många gånger när jag faktiskt upplever ögonblick där varken min borderline eller alla problem som hör därtill är närvarande så känner jag faktiskt knappt igen mig själv. Jag ser nämligen min borderline samt alla de återkommande problemen med ätstörningar, självskadebeteenden, beroenden, och depressioner som en del av mig. Kanske är det fel, kanske borde jag försöka skilja mer på min personlighet, mitt jag, snarare än att blanda ihop det med en...
Ett vykort från en deprimerad mamma - Jenny Tistell
Svart sörja!
Att drabbas av en svår depression är som att sjunka ner i tjock, svart, kletig, klibbig, illaluktande sörja. Tills man drunknar i den. Sen ska man leva så – drunknad och kvävd av svart sörja. Det finns ingenstans att hämta luft. Ingen yta att simma upp till. Varje steg är som att bestiga berg med den svarta sörjan runt sin kropp. Allt är tungt. Fast man är helt tom inombords och avstängd, likgiltig, så är allt tungt att bära. Så var det när depressionen kom till mig. Jag orkade inte gå. Jag låg ner. På golvet, i soffan, i sängen. Jag orkade inte alltid ens öppna ögonen, fast jag var vaken. Alla ljud gjorde ont och kroppen värkte vid varje rörelse. Jag var så tom. Hela jag var utan innehåll. Utan innehåll blir man meningslös. Jag var meningslös. Värdelös. I vägen. Jag ville bara dö....
Årsdagen - Sissela Bremmers
Jag minns den morgonen som det var igår, alla dofter, känslor, detaljer, tankar.
Jag minns den varma morgonen när mammas samtal kom. Jag minns vilka kläder jag tog på mig och jag minns hur cigaretten och kaffet smakade vid macken i Sandsjöbacka i Lindome när jag och min storasyster var på väg ner till Varberg.
Jag minns alla blåljusbilar på vår gård, jag minns min mamma och lillasysters förtvivlade blickar.
Och det värsta av allt så minns jag pappas bleka ansikte liggandes mot soffan, hur jag skrek till och föll ihop på vårt köksgolv och min lillasyster får fånga upp mig.
Jag minns hur jag sitter och gungar och tänker ”Detta händer inte. Detta är en mardröm, när vaknar jag?”
Jag minns hur poliserna stannar tills begravningsentreprenören kommer och de ska hämta pappa. Jag minns hur de råder oss att inte vara...
Ätstörd i hemlighet – Del 1 - Sofie Thorson
Jag har alltid varit kräsen gällande mat, och fick ofta skäll för att jag inte åt vad som helst. Att jag tog för mig för mycket mat som jag ändå inte åt upp. Så för att slippa tjat och bråk åt jag ibland upp all mat och kräktes sedan ut den. Jag vet inte varför, men jag avskydde känslan av att vara mätt, jag gillade inte att vara hungrig heller. Men tomheten kändes bättre.
Jag fick ofta höra att de är viktigt att hålla sig i form, och pikarna om att jag behövde träna var många. Jag utvecklade tidigt en osund relation till mat, men det har som sagt inte varit något jag relaterat mitt självhat till fören i sena tonåren. Jag var, och är fortfarande en person som alltid jämför mig med andra. Och det har alltid handlat om kroppens utseende, om fettvalkar, om dubbelhakor, celluliter och bristningar. Den där...
Att växa upp med ångest - Tove Östman
Sommaren 2012, jag var nio. Jag skulle börja fyran, äntligen få sluta på fritids och börja på ”klubben”, dessutom skulle jag snart fylla 10. Jag kände mig riktigt stor. Men istället för att ha en lika lång och bekymmerslös sommar som de flesta andra nio-åringar fick jag min första panikångestattack. Min psykiska ohälsa och ångest som tidigare ”bara” varit fobier tog fart på riktigt.
Hösten 2014 blev den värsta i mitt liv. Ångesten höll fast mig och jag var slav för den på heltid. Jag var så fruktansvärt rädd för panikattackerna att jag gjorde allt i min makt för att undvika alla möjliga situationer som kunde trigga den. Trots det fylldes nätterna av panikångest och jag fastnade i en ond spiral. Ångest ledde till sömnbrist, sömnbrist ledde till ångest. Allt fokus låg...
Ett vykort från katastrofmamman - Jenny Tistell
Det är svårt att bli förälder. Det vågar jag faktiskt påstå att det är för alla. I samma ögonblick som den lilla varelsen kommer till världen och till ens famn så förstår man att det här är allvar! Det här är på riktigt! Den här lilla, lilla människan är nu i mitt ansvar. Sen får man följa med på den resan som föräldraskapet ger biljett till. Man får åka virvelvind och bergochdahlbana, man får skratta, gråta och våndas. Varje fas i det lilla barnets liv är lika mycket äventyr för föräldern som för barnet.
Men varje kris och varje svårighet för barnet blir tredubbelt för föräldern. Som förälder ska man inte bara axla sina egna känslor och svårigheter, man ska även göra detsamma för sitt barn – samtidigt.
Så jag...
När mat blir siffror och siffror blir mat - Jenny Ekman
Jag vet inte exakt när kontrollen tog över vardagen. Min vardag. Jag som vanligtvis beskrevs som en glad prick men något slarvig blev en helt annan person i samband med “matkontrollen”. Hur kan maten påverka ens personlighet så? En fråga jag aldrig riktigt förstått mej på. Jag förmodar att maten alltid har varit en slags identitets-grej i ett samhälle där vi har möjlighet att själva välja. I ett samhälle där det finns mat i överflöd blir mat något “fint” att kunna hantera och till och med avstå? I ett samhälle där det råder brist på mat förmodar jag att denna psykiska sjukdom inte har fått samma spridning; det är ju inte en prestation att stå emot något som det råder brist på? Möjligtvis om man avstår för nära och kära men där råder ett annat...
Att leva med PMDS - Sophie Bengtsson
17 januari 2017: Jag bröt ihop fullständigt på jobb i morse. Grät så jag knappt fick luft. Min rektor fick hoppa in för mig och ta min lektion för att jag skulle få en chans att lugna ner mig. Det gick inte. Blev tvungen att gå hem.
5 april 2017: Jag hatar att ha ångest. Jag hatar att behöva ha det såhär. Jag hatar att vara hemma från jobb. Efter att ha brutit ihop fullständigt igår var jag tvungen att prata högt med någon om vad som hände. Jag vet ju att den "friska" varianten av mig inte sympatiserar med den "sjuka". Jag hatar verkligen ångest!
12 oktober 2017: Jag sitter i mitt klassrum och gråter. Om 15 minuter ska jag hålla i ett utvecklingssamtal. Jag ska förhålla mig till både tolk, förälder och elev. Mitt klassrum har varit kaos idag. Att ha 20 9-åringar som skriker mitt namn och kräver uppmärksamhet är det...
Ätstörd i hemlighet - Sofie Thorson
Ätstörning. Destruktiv relation till mat. Kroppskomplex. Bulimi. Hetsätning. Att äta vid sorg och glädje, att svälta i flera dagar, att äta konstant. Alltid hungrig, aldrig hungrig.
Jag har alltid varit medveten om min skeva relation till mat, men den har aldrig stått i fokus i fråga om min psykiska ohälsa. Slutet av 2017 var första gången jag gick djupt in på det med en psykolog, första gången som jag vågade skriva offentligt om det en gnutta.
Jag blottar min själ om ångest, om min diagnostiserade sjukdom, jag skriver om ensamheten och om självskada i psykisk form, om de mörka tankar jag krigar med om mig själv. Men när jag vill skriva om mitt missbruk till mat, om hur jag ljugit om frågor kring ätstörningsproblematik och om all den ångest som jag verkligen inte kan hantera till följd av min förnekelse, då tar orden slut...