Ångestbloggen

Många tröttnar lätt... på samma. Inte jag. För att jag ska kunna slappna av och må bra behöver jag känna en trygghet. Oftast i form av rutiner. . Helst av allt skulle jag vilja ha allt planerat, i minsta detalj! Om jag fick bestämma skulle jag vilja veta exakt vad som kommer att hända och ske. Jag mår bra av, eller rättare sagt mår bättre av att veta vad som skall hända och det gör att jag kan slappna av en aning.

Oftast när oväntade saker händer eller om planerade planer spricker så kryper oron och paniken in i kroppen, kontrollbehovet är enormt! Kanske går det att likna känslan med ångest? Det är svårt att sätta ord på vad som händer i kroppen eller hur det känns. Jag blir orolig, nervös, känner mig liten/osäker, blir stressad och till och med arg.

Jag åker mer än gärna till ställen jag...

Jag skulle sova hos min pojkvän. Jag var stressad över jobbet och jag hade ingen riktig lust till livet. Det var mitt i veckan och jag skulle till jobbet dagen därpå. Jag har alltid haft problem med att packa - det är ångestframkallande. Det var inget undantag den här gången. Jag kollade busstider och insåg att jag hade bråttom. Jag slängde på mig alla sjuttioelva tygpåsar jag packat och när jag kommit utanför porten slog det mig att jag hade glömt mitt hårspray. Det fullkomligt rusade i kroppen på mig. Jag sprang tillbaka in i lägenheten. Så fort jag låst upp och öppnat dörren skrek jag det högsta jag kunde. Jag vrålade, kastade alla grejer i golvet och grät. Jag kröp upp i ett hörn, hyperventilerade och grät. Mina fingrar domnade. Huvudet var klart, jag förstod precis vad som hände - panikångest. Hjärnan...

Vinden mot mitt ansikte känns som tusen nålar. Alla dofter gör mig yr. Alla smaker får det att vända sig i min mage. Alla känslor får mitt hjärta att explodera.

En dag vaknade jag bredvid dig, jag låg och bara såg på dig där du sov, det vackraste i mitt liv. Hur kunde jag ha en sån tur att vara älskad av dig, du underbara människa? Hur kunde jag vara så lyckligt lottad?

Varje dag spenderade jag i försök att kompensera upp för denna otroliga lycka som givits mig. Jag kämpade och jag slutade aldrig att kämpa, aldrig någonsin. Och ändå kände jag mig aldrig tillräcklig. Aldrig någonsin. Jag skulle gå genom eld och vatten för dig. Jag gav dig allt och mycket mer därtill, men det var aldrig tillräckligt. Jag började sjunka, jag kunde inte överleva efter allt jag givit dig, det fanns inget kvar att ge. Det var...

Hej och förlåt för ett osammanhängande inlägg där jag försöker då någonting att låta vettigt. Jag kämpar med inspiration just nu men jag hoppas någon tycker om det.

Jag älskar våren och sommaren, allting blir lättare på något sätt. Min kropp absorberar solens strålar ända in till benmärgen och jag finner inspiration till livet igen. Jag målar, är spontan och älskar livet. Jag är klipsk, ser till att ha mitt liv i ordning liksom. Den här våren mådde jag så bra att jag till och med bestämde mig att jag vill sluta med mina antidepressiva.

Jag har ätit medicin i omgångar och denna omgång har jag ätit dom i kanske fyra år. Jag minns faktiskt inte om jag ska vara ärlig. Medicinen har blivit en del av min vardag, som jag vet att jag ska borsta tänderna och äta varje dag ska jag...

När jag avslutade min tid på BUP efter en utredning som visade på nollresultat gick jag över till vuxenpsyk.

Det kan ha varit det bästa valet både jag och pappa gjorde. Pappa som är min stöttepelare har alltid varit delaktig i min resa mot att hamna där jag är nu.

Det är tack vare honom jag sitter här nu och kan skriva att min resa på vuxenpsyk har varit det bästa året jag varit med om inom psykiatrin.

Att jag fått en helt jävla in i helvetes underbar psykolog som har accepterat mig och mina klumpiga uttryck samt tankar. Efter ett år med samtal och en kort period med KBT är jag äntligen under utredning igen.

Det låter konstigt att säga att det är “äntligen” men denna utredningen har visat resultat. Tack vare den läkaren jag fått träffa har jag fått dubbel medicin. En som jag ska ta vid behov och en jag går på...

Jag är ute och reser själv för första gången. Backpackar runt i Malaysia. Till en början är jag väldigt socialt aktiv och träffar många nya människor. Det är både spännande och läskigt att ha total kontroll över hur mycket social kontakt som man söker hos andra. Efter ett tag träffar jag en tjej ifrån Österrike. Vi börjar resa tillsammans och jag hänger med på hennes resplaner. Så fortsätter resan. Men efter några dagar slår det mig. Något har förändrats. Jag är plötsligt inte längre lika aktiv i sökandet efter nya vänner och jag har inte fått en ny Facebook-vän på flera dagar. Samtidigt som hon är minst lika aktiv som förut. Varför fråga om någons Facebook när jag vet att hon redan har gjort det? Omedvetet har jag lagt över det sociala ansvaret...

Jag har två teveserier som jag ser. Om och om igen. Jag byter inte, jag lägger inte till någon ny utan jag håller mig till de här som jag kan och där jag vet hur det går. Men som alla påverkar mig känslomässigt på olika sätt.  En påverkan utan att vara en trigger. Det är vad jag är ute efter. En av dessa teve serier är en sjukhusserie. Nästan alltid blir man lite berörd och fäller en och annan tår. Ibland är det väldigt skönt, att få gråta lite utan egentlig anledning.

Men häromdagen fick jag lite av ett annat perspektiv där mellan tårarna. I ett avsnitt är en av huvudrollerna väldigt traumatiserad efter en olycka.  Hon slutar prata och hon är apatisk emellanåt och slåss emellanåt. Hennes somatiska status är god varpå hon egentligen inte behöver någon somatisk vård...

Jag minns min första panikångestattack, jag minns allt, jag minns vad jag hade för pyjamas, jag minns vilken dag det var och jag minns hur jag skämdes.

Jag var 6 år, det var en söndagskväll jag hade precis lagt mig i min säng och pappa hade läst min favoritbok Snickare Andersson och Jultomten. Jag kände hur ögonlocken blev tyngre och tyngre, andningen gick ner men hjärtat slog som en trumma. Ett tryck över bröstet bara växte och helt plötsligt flög jag upp ur sängen och bara skrek. Allt detta hände så fort, jag blev livrädd. Jag skrek ett primalskrik, jag sprang fram och tillbaka i huset i ren och skär panik. Jag minns att det slutade med att jag kräktes och att mina föräldrar höll om mig tills jag somnade. Jag minns hur det vaggade mig och strök mig över håret och sa att allt kommer bli bra. En liten 6 åring med så...

Man kan vara en dålig vinnare, när man skryter över sin vinst och trycker ner de andra för att de inte var lika bra. Man kan vara en dålig förlorare, när man blir arg och ledsen för att man inte vann, man kanske till och med vill skylla på någon annan för att man förlorade. Jag är inget av det, jag är den sämsta förloraren. Och det är en helt annan nivå.

Det är pinsamt att känna så här, alla tror jag är en dålig förlorare, vilket jag egentligen inte är. Det handlar inte om det, utan det handlar om att jag har social fobi och att jag alltid ska hitta en anledning till att trycka ner mig själv. Jag skäms bara av att skriva det här inlägget.

Jag tycker det är roligt att spela spel, allt från brädspel, charader till tv-spel och meningslösa spel på telefonen. Jag tycker också det är roligt med...

Trots att det varit en otroligt varm sommar så har det varit en ångest sommar.

Planerna var stora och framtiden så nära.

LNU var sökt, jobb var sökt trots all ångest inför det. Jag var nöjd och så peppad.

Det blev inte som tänkt, studenten fick inte det avslut som jag hoppats. Ville säga hej då men var rädd för alla känslor.

Inget jobb under sommarn, ännu mer ångest. LNU ansökan beviljades inte.

Allt jag hade inför sommarn var fotbollen och äntligen hade jag chansen att prestera.

Få hämta energi och lära känna mig själv.

But noo, sommarn har varit endast ÅNGEST.

Trots en negativ sommar har jag fortfarande min kämpaglöd kvar inför framtiden. Jag får äntligen börja prestera på riktigt.

Matcherna drar igång och den 27/8 börjar jag läsa engelska och matte.

Som min kropp och hjärna...