Ångestbloggen

När jag träffar eller börjar skriva med en ny kille som jag känner att det skulle kunna bli något mellan oss, så känner jag behovet av att berätta allt om mig.

Jag väljer att berätta allt för dom då jag vill att de ska lära känna hela mig och inte bara den ”fina” sidan. Det är aldrig någon hemlighet för någon att jag inte alltid mår bra och har ångest, men det finns så mycket mer än det och det vill jag berätta. Många känner att de inte behöver berätta vissa saker för det definierar inte dom som personer, men jag känner att dessa saker definierar mig. Om inte dessa saker hade hänt mig eller jag hade gjort dom val jag gjorde skulle jag inte vara där jag är idag. Om jag inte hade vart tillsammans med en kille för några år sedan och hade jag kanske inte blivit tillsammans med mitt nu ex....

Det var ett tag sen, jag vet. Förlåt. Jag har bara inte orkat.

Sen förra inlägget har jorden nästan snurrat ett fjärdedels varv runt sin egen axel, snön har smält och blommorna slagit ut. Jag har varit både här och där, med men ändå långt borta i tankarna. Våren har varit tung och ska jag vara helt ärlig så är den ofta det. Precis som vackra solnedgångar väcker våren en stor tacksamhet hos mig men också en stor sorg, det är så många i mitt liv som inte finns kvar för att få uppleva den.

Den senaste tiden har därför bara handlat om att klara av skolan. Ångesten har konstant legat och pyrt under ytan och jag har varit stressad och lättretad. Jag har tappat räkningen på antalet gånger min kära sambo bokstavligen lyft mig från golvet och bäddat ner mig i soffan efter panikanfall....

Idag ska vi beröra ämnet normföljare, den undergrupp inom arten människa som i sin rädsla för allt (alltså ALLT) ägnar livet åt två saker i huvudsak: 1. att följa regelverk, ofta irrationella sådana, som tagits fram av en snäv bekantskapskrets; 2. att strida för dessa regelverk genom att krossa samtliga eventuella hot mot dem (det vill säga varenda liten stackare som råkar avvika). Normföljaren – en av orsakerna till mobbning, kränkningar, trakasserier och annan onödig galenskap i vårt samhälle.

Flockbeteende

Till exteriören ter sig normföljaren som en god representant för människoarten med ett välvårdat och polerat yttre. Den urskiljer sig dock så till vida att den nästan oavbrutet rör sig i flock. Horden tenderar att ha ett standardmått på 3-5 personer men sammanslutningar med både färre och fler...

Jag önskar att du på något sätt hade kunnat dela min värld. Se och uppleva allting ur mitt perspektiv, precis som jag tvingas uppleva ditt. Jag önskar att du kunde känna ångesten och rädslan jag känner varje gång du presenterar nya människor för mig, ber mig fråga någon om hjälp eller bara förklara vad jag menar när någon annan än du lyssnar. Jag önskar att du kanske bara för en dag kunde uppleva paniken jag får när jag hamnar i en stor folksamling.

Jag önskar att du förstod att du inte hjälper mig när du försöker tvinga mig att göra saker jag tycker är otäcka eller när du säger till mig att det inte alls är farligt. Jag önskar att du för några minuter kunde bli lika instängd och fångad i ditt sinne som jag är bara för att jag inte vågar berätta...

Att sortera är inte enkelt. Men vi gör så gott vi kan. Vi skapar normer, stereotyper, referensramar för att göra världen runt omkring oss begriplig. Det är ett högst mänskligt beteende som till viss mån är en förutsättning för att vi ska kunna förhålla oss till någonting alls. Men ibland blir ramarna så fyrkantiga att de istället blir till tunga bojor runt våra fötter. Jag har en förmåga att bestämma mig. När jag bestämt mig har jag inte bara valt, jag har dessutom suddat bort alla andra möjliga alternativ. Det finns bara en enda väg framåt och det är den jag går på. 

Men så dyker någonting upp som en inte väntat sig. Ett korsdrag som drar igen dörren bakom en men samtidigt låter ett fönster öppnas på vid gavel. Fan vad jag känner mig dum då. Dum för...

Jag tänker allt som ofta på vem jag är, vem är Simone. Hur vill jag ses som? Hur vill jag att människor ska uppfatta mig? Hur mycket ska jag bjuda på mig själv? Vad ska jag dela med mig utav och vad blir konsekvenserna? Vill jag vara liten? Stor? Offer? Överlevare? Stark? Svag? Ensam? Vilsen? Glad? Ledsen? Min sjukdom?
Så jävla många frågor, hur fan ska jag kunna sortera vem jag vill vara när det ligger så mycket i ryggsäcken? Jag vet inte, jag vet verkligen ingenting.

Många gånger tror jag att jag spelar olika roller i mitt eget liv, kliver in och ur karaktärer som om det vore en dans på rosor. Kanske känner alla så? Kan någon joina mig i detta då, förklara hur man ska förhålla sig?! Hur ska man veta vem man ska vara och när? Kan jag hitta ett sätt att stanna i Simone utan alla andra ansikten och karaktärer jag spelar i olika...

Man ska inte låta ångesten vinna, hur ofta hör man inte det? Kämpa dig igenom det jobbiga så kommer det kännas mycket bättre efteråt! Men om det inte gör det då? Om det känns skitjobbigt innan, under och efteråt, hur länge ska man tvinga sig själv att genomlida det bara för att ångesten inte ska vinna?  Gör den inte det ändå?

Som jag skrivit i ett tidigare inlägg så började jag spela fotboll igen efter 12 års uppehåll, det kändes roligt att testa igen. När ångesten började komma smygandes försökte jag att ignorera den, men fy vad det är jobbigt att hela tiden försöka komma på anledningar att fortsätta när det känns skit, rent ut sagt. När man kommer hem gråtandes efter en träning eller t.o.m. började gråta under träningen, hur peppar man sig själv...

Jag vill inte ha uppmärksamhet, bekräftelse eller liknande. Jag vill att människor ska våga fråga och se varningssignaler! Jag önskar att vi kan prata med våra unga om sexuella övergrepp, lära vuxna att se varningssignaler och få omvärlden att öppna upp ögonen för ämnet. Inget barn, ingen ungdom och ingen vuxen ska leva i tystnad och mörkret. Vi måste hjälp utsatta att sätta ord på det som hänt, acceptera dom för den person de är och stanna kvar. Det viktigaste är att stanna kvar! Att visa det minst tvivel eller antyda att personen kanske överdriver eller hittar på för den utsatta ännu längre in i mörkret. Lyssna, det är de ända du behöver göra. Lyssna utan att döma, utan att ifrågasätta och utan att lämna den utsatta när hen väl vågat öppna sig. Många...

Sommarlovet mellan 7an och 8an hände det mycket för mig, vi fick inbrott och det var verkligen jobbigt och otäckt. Någon hade gått igenom våra saker, tagit i mina kläder, vänt upp och ner på hela vårt liv. Strax efter det dog min farfar samma dag som vi hade träffat honom och min farmor, det var så chockerande och svårt att ta in. Det var första gången jag miste någon som jag stod nära och det var då det drog igång.

Varje natt som jag sover själv sover jag med ett gosedjur och minst en lampa tänd. Sover jag med min kompis behövs ingen lampa men gosedjuret, sover jag med min pojkvän behöver jag inte gosedjuret heller. Jag är 18 år, livrädd för mörkret och sover med gosedjur. På nätterna har jag vaknat och trott att någon ska mörda mig, att det sitter folk i min garderob eller det vanligaste: att någon...

Snart är sommaren här, en tid för att bara njuta. För vissa i alla fall. Själv måste jag söka sommarjobb precis som många andra som studerar och det är något jag våndas över. Mina tidigare arbetserfarenheter har inte alltid varit bra, ångest har varit en stor del i allt och inte bara under själva  arbetstimmarna. Ångesten kommer smygande redan dagen innan på kvällen, tanken på att jag snart måste gå och lägga mig för jag ska upp och jobba är kvävande. Många vill få det att låta som att jag är en lat ”ungdom” som vill sitta uppe hela natten och sova hela dagen istället för att jobba, men det är alltid de som inte förstår. När jag sedan har lagt mig kommer alla hemska tankar, ”ingen på ditt jobb tycker om dig”, ”ingen vill att du ska komma dit”, ”du...