Ångestbloggen
GÄSTINLÄGG #427 - Försäkringskassan körde över mig
GÄSTINLÄGG #426 - Så blev jag kvitt min OCD
GÄSTINLÄGG #425 - Träning och medicin gav mig livet tillbaka
GÄSTINLÄGG #424 - Är jag inte som alla andra?
GÄSTINLÄGG #423 - Jag hoppade 8 meter rakt ner på stenar
GÄSTINLÄGG #422 - En flicka i mängden
"En flicka i mängden"
(av Kristin)
GÄSTINLÄGG #421 - Är det mitt bagage?
Det där med bagage.
Jag trodde att man kunde tömma väskan och få släppa lite tyngd. Men såhär efter 10 år är väskan minst lika tung om inte ännu tyngre.
Jag kommer inte ihåg någonting bra från min barndom. Endast sorgliga, hemska och vidriga minnen sitter som klister i mitt huvud.
Som liten flicka fick jag se hur min pappa gick från att vara min fina, starka pappa...till att bli en alkoholist.
Från att ha det tryggt i mitt hem till att bli en liten krog där folk samlades efter stan stängt ner. Som liten flicka fick jag se min mamma och mina syskon åka ifrån mig.
Och som liten flicka blev jag sviken, lämnad, och övergiven..mest ibland mina känslor.
Livet gick ju såklart, men alla dom där känslorna hänger ju kvar.
Varje dag är jag rädd för att bli lämnad, utbytt, övergiven eller att inte duga för dom jag...
Räddas genom rädsla - Achillea Dahl
Är du rädd?
Tvekar du i dina andetag? Tvivlar du i dina rörelser? Har du en inneboende förvirring som är där och ifrågasätter din förmåga, kapacitet, motivation. Förlamar den dig om dagarna och håller dig vaken om nätterna. Kan du se den? Höra den? Känna den? Förnimma den i dialoger och uppfatta den i periferin. Kanske vandrar ni hand i hand, kanske kastar den sig över dig en lugn torsdagskväll, kanske har den tagit ett järngrepp om dina fötter och tvingar dig att släpa den vart du än ska. Alldeles för närgången med noll insikt i den paralysering dess närvaro innebär, utan någon som helst hänsyn till det liv som ständig kommer i andra hand för att du måste förhålla dig till ett betongblock som aldrig velat dig något gott.
Är du rädd?
För jag är rädd. Jag är så...
Vi kan rädda liv - Julia Ekström
Jag kommer aldrig att glömma dom där sorgsna ögonen som speglade min biologiska fars själ. Och jag kommer aldrig att glömma sista gången jag såg honom, jag kommer aldrig att glömma honom.
Min biologiska pappa levde med bipolär sjukdom och tog sitt liv år 2014. Inte nog med att suicid är ett tabubelagt och nedtystat ämne så är även psykisk ohälsa de.
Den dagen jag fick veta att han verkligen var borta väcktes en ilska i mej men oxå en passion, en passion för att hjälpa andra och påbörja ett arbete för att bryta tystnaden kring psykisk ohälsa.
Jag har aldrig varit arg på honom, snarare på systemet och faktumet att han aldrig fick den hjälpen han behövde inte ens dagen han dog.
Jag kan tyvärr bara se dödsfallet ur ett perspektiv, mitt egna. Jag sörjer det han och jag aldrig fick, en relation att bygga...
Vad hände med pappa? Del 1 - Emma Bernfort
När jag var liten såg jag på mina föräldrar som att de vore superhjältar. I mina ögon var de modiga, tog bra hand om mig och precis som i filmerna var de nästan odödliga. Men jag skulle få inse den hårda vägen att även superhjältar kan dö.
Så vad hände egentligen med min pappa? Och vad händer med ett barn som går igenom ett trauma och inte får hjälp att hantera det?
Personligen minns jag inte mycket från den här tiden, jag kommer förklara varför senare. Så jag kommer gå igenom vad som hände baserat på fakta och vad jag fått berättat ifrån andra, huvudsakligen min mamma.
Den 17 Oktober 2007 åkte min pappa in till sjukhuset. Vid det laget hade han haft ont i bröstet i flera dagar men läkarna trodde det bara var sura uppstötningar (men oj så fel de hade). Han hade tidigare fått...
Sluta styras av dina negativa tankar med SNÄLL-modellen
Gå igenom de fem enkla stegen när du behöver komma loss från en negativ spiral och istället göra det som verkligen är viktigt för dig!
Senaste inläggen
