Ångestbloggen

Ungefärlig lästid: 5 minuter

Jag minns så väl denna kommentar. Hört den flera gånger men minns speciellt när min dotters förskolelärare sa det till mig. Hon menade att det inte spelade någon roll för mig när jag lämnade henne på förskolan för jag hade ju ändå inget för mig. Tänk om hon vetat hur mycket jag just då hade att göra. Hur utbränd jag var just för att jag hade så mycket att göra och hur svårt det ens var för mig att ta en dusch eller äta en måltid mat.

Att vara sjukskriven kanske för många låter som man ligger på soffan och degar hela dagar. Att man faktiskt inte har något alls att göra om dagarna. Så kanske det är i vissa fall, det vet inte jag, men för mig såg det väldigt annorlunda ut.

Jag var sjukskriven på grund av ångest och depression....

Ungefärlig lästid: 7 minuter

”När det är stängt, då är det stängt. När det är släckt, då är det släckt.” Så sa Mia Skäringer på sin spexigt breda värmländska i sin föreställning ”Dyngkåt och hur helig som helst”.  Hon pratade om sin hemort. Jag vet inte hur många gånger jag har sett inspelningen av den föreställningen under de åtta år som förlupit sedan den hade premiär. Hundratals gånger kanske. Jag och min syster kunde titta på den om och om igen. Det fanns ständigt en replik som passade in i alla givna situationer och uttrycket från Robin Hood som hon lånade ”Hodiladi hodiladi hoppsan en sån dag” använder jag fortfarande om inte dagligen så åtminstone varannan dag.

Jag och min syster citerade alltid någonting. Disney och...

Tänkte bara ge dig en jättestor poäng med ditt liv, om du har plats för en extra? För enda anledningen till att den stora folksjukdomen “självhat” brett ut sig i vårt land är för att vi, enskilda individer, upplever oss som avvikande. Vi har alla fostrats till det. Föräldrar, lärare, kompisar, släkt och grupper av olika slag har samtliga, med jämna mellanrum, påpekat våra fel. Och eftersom felen varierar beroende på situation och umgänge så finns det nog, med facit i hand, ingenting med oss som faktiskt duger. Vi har alla förvandlats till kameleonter; överallt anpassar vi oss till omgivningen genom att förtrycka våra sanna jag och indirekt också alla som liknar oss. Vi blir inte mer än kloner av varandra.

Men detta självhat hade faktiskt kunnat förhindras. Om vi, från dag ett, hade sluppit att matas av mallar, ramar, normer...

För er som läst mina inlägg tidigare vet om delar av min bakgrund. Ni har hört om min pappa och de han utsatte mig för. Ni har fått ta del av de övergrepp som jag alltid pratat högt om i hopp om att någon annan ska känna sig mindre ensam eller att någon ska våga ta steget ut ur mörkret. Jag pratar öppet om detta för att jag tror att det kan göra skillnad. Men det finns saker som är svårt att säga högt, saker som hänt som jag aldrig säger högt för då får dem inte existera.

Jag vill prata om mitt andra övergrepp jag var med om. Den skolpersonalen på högstadiet som tog sig frihet att bryta ner mig ännu mer, att ta på min kropp. Han som visste om vad pappa hade gjort mot mig, att vi var mitt uppe i rättegång och hur allt detta påverkat. Han som var en trygghet.

Det var vår ute, jag och min syster var...

Jag vågar inte sticka ut. Det är ett problem som många personer säkert känner igen sig i, men med social fobi handlar det om fler saker och i större utsträckning. Nu vill jag inte sitta här och mena på att jag har det värre än alla andra, fast jag tror att det ligger sanning i att de som har social fobi har det svårare.

I diskussioner kan jag sitta med min åsikt i huvudet, men aldrig få fram den. Även om personen jag pratar med har helt fel fakta eller om jag helt enkelt inte håller med. Jag nickar och håller med för att det är lättare. Det hjälper inte att sitta bakom en skärm heller, varje dag ser jag någon skriva ut en kommentar på facebook som får mig att vilja skriva tillbaka och be dem att ta sig en funderare, snällt sagt. När jag kommer hem till någon och blir bjuden på tilltugg eller middag händer det ofta att jag...

Ungefärlig lästid: 2 minuter

Just nu mår jag inte så bra. Jag vet inte om det kommer vara i timmar, dagar, veckor eller månader. Jag vet bara att jag just nu inte mår så bra.

Jag går omkring med en klump i magen och ett tryck över bröstet. Stressen får tankarna att snurra i huvudet och panikkänslorna är ständigt närvarande. Världen har fått en grå nyans och jag har tappat min motivation. Förr var det här min vardag, nu vet jag inte längre vad jag ska göra av känslorna och hur jag ska hantera panikanfallen.

Orden ”just nu” tror jag är hela skillnaden mellan nu och då för mig. Då, när jag mådde som sämst, tänkte jag aldrig på mitt mående som ”just nu” för jag trodde det aldrig skulle bli bättre. Jag visste inte ens hur det kändes att vara frisk då jag spenderat...

Ungefärlig lästid: 6 minuter

Ofrivilliga tankar: En form av tvångssyndrom där tankar, ofta skrämmande sådana, produceras okontrollerat. Det kan vara medfött eller uppstå senare i livet.

Orsak: En teori är att vissa människor saknar det filter i hjärnan som normalt sorterar bort majoriteten av tankar. Resultatet blir att fler bilder, idéer och scenarier når medvetandet än hos människor som har ett filter.

Det är inte alla som har förmånen att veta orsaken till sin OCD men jag har det och hoppas att denna återblick åtminstone kan hindra någon från att få det på grund av ett visst modenyck. För mig började det för tio år sen, då jag för första gången hade landat i livet. Jag hade lärt mig älska mig själv och se ljuset i andra. Jag var hjälpsam, förlåtande och empatisk. Jag bejakade...

Ungefärlig lästid: 10 minuter

Det är bisarrt egentligen hur rädd man kan vara för förändringar. Hur det bekväma och det man är van vid kan hindra oss från att ta oss framåt. Det verkligt bisarra för mig har varit när jag valt att stanna i något som gjort mig fullständigt olycklig där jag upplevt livet som en enda lång resa av misär mot döden. Ändå har jag stannat där, vad det än kan ha gällt. Det kan ha gällt hela min livssituation, ett jobb eller en relation. Även destruktiva mönster hos mig själv som jag vägrat släppa just för att jag varit bekväm i min egen misär.

Jag vet inte hur många gånger jag tidigare klagat på livet, på hur påfrestande det varit eller på en relation som sugit musten och livsglädjen ur mig. Inte sällan har jag klagat på det jobb jag haft....

I mitt liv har förlusterna varit många. När jag tittar tillbaka på min tidslinje så kan jag spåra förlusterna hela vägen tillbaka till min födsel, av dem som skulle vara min säkerhet, min trygghet, min familj.

Hela uppväxten var ett enda stort tumult där sporadiska relationer till familjemedlemmar inte var något ovanligt för min del. Jag tvingades till isolering i perioder av en mamma som inte kunde hantera relationer utan lät sina egna känslor gå ut över den som stod henne närmast – mig. Jag lärde mig tidigt att ingenting var säkert när det kom till den trygghet som andra barn såg som en ren självklarhet, då flera familjemedlemmar dök in i mitt liv för att senare upphöra likt ingenting hade hänt, både genom min moders problematiska beteenden men också för att de själva inte kände för att ta...

”Jag lovar du betyder nånting
Du orkar ta dig igenom det här
Du räcker till, så var den du är”.

I vanlig ordning går det lång tid mellan mina inlägg. Mitt liv har varit en karusell sedan årsskiftet. Men ingen karusell som fört något dåligt med sig, snarare tvärtom! I maj flyttar jag från min hemstad och börjar jobba som kurator. Äntligen ska jag få göra det jag alltid drömt om - jobba med psykiska ohälsa, i frontlinjen. Men vägen hit var ju lång och krokig som många kanske förstått utifrån mina inlägg om självtvivel och prestationsångest. Och just dessa fenomen har kantat min vardag under en längre tid, och även nu de senaste veckorna. Och då behöver jag påminna mig om att sakta ner och acceptera läget, men inte låta det hindra mig från att fullfölja det jag...