Ångestbloggen

Med hjälp av mina PM(D)S-systrar på facebook har vi tagit fram en lista på saker som vi anser är helt rimliga under PM(D)S…

• Att börja stortjuta på ett möte på jobb för att en kollega bett en vara tyst.
• Att bli vansinnig på sin sambo för att hen andas (för högt).
• Att hamna i total apati och isolering.
• Att tolka “älskling, vad fin du är idag” som “älskling, du är så ful alla andra dagar”.
• Att vilja lämna sin sambo och sina barn för att bosätta sig på något isolerat ställe där man får vara ifred.
• Att vid möte med en långtradare få en kraftig impuls av att vilja knäppa upp bältet, gasa och svänga över i andra filen.
• Att vilja “ramla” framför ett tåg.
• Att avsluta sin dagliga sysselsättning, jobb eller plugg - för man är ändå...

När jag fick mitt första barn så fick jag i present av en anhörig, ”stora barnläkarboken”. Det var nästan som att ge knark till en ruskigt abstinent missbrukare. Jag sög i mig rubbet. Alla symtom, alla diagnoser, alla behandlingsförslag: ALLT! Sen ringde jag Vårdcentralen med egna teorier om symtom och dess uppkomst för att alltid få tillbaka att allt var okej, min dotter var inte sjuk. En gång ringde jag helt övertygad om att hon hade en sjukdom som heter ”Kawasakis sjukdom”. Jag läste innantill när jag i telefonen till sjuksköterskan berättade om hennes symtom. Jag var helt övertygad att detta måste stämma. Hon hade varendaste ett av de där symtomen. Jag grät förtvivlat, helt övertygad om att nu var det allvar på riktigt.
Sköterskan trodde på mig och blev jätteorolig, men lugnade mig med att säga att hon...

”Jag är en positiv och glad person. Jag har inga katastroftankar” – Bullshit och inte på samma gång.

Jag är så in i helvetet negativ. Och katastrofala scenarion är allt som oftast det enda jag kan tänka på.

Om en person jag håller av inte svarar i telefon på första signalen så ligger den förmodligen döendes någonstans, eller vill helt sonika inte prata med mig.

Om jag ser att en person öppnat en snap jag skickat med inte besvarat den omgående så var jag inte tillräckligt snygg, rolig eller värd de sekunderna att snapa tillbaka. Ytlig katastrof (knappast en katastrof ens..) förvisso, men självkänslan knäcks ju lika mycket varje gång för det.

En kille jag tycker om skrev häromdagen till mig att han inte mådde så bra – min första tanke var ju såklart att det var för att han skulle dumpa...

Om du är som jag, har svårt att sätta ord på känslan. Om du är som kanske många andra lyssnar mer på texten än musiken. Om du är som jag använder dig av låttexten för att uttrycka dig. Om du är som jag fastnar för en låt för just den beskriver hela världen.

Ikväll gjorde jag det eller ja rättare sagt gör jag det ofta. Tolkar texten på mitt sätt för att sedan kunna förmedla detta vidare.

Det finns ofta låtar jag spelar för mina nära för att kunna säga att jag är glad, arg, ledsen eller att jag älskar dem.

Låten för ikväll blev Melissa Horn - Jag saknar dig mindre och mindre.

Vad är din låt som beskriver din känsla?

https://open.spotify.com/track/0atRkLynwT9JbhSQkoPdLY?si=DnanbTzGT_u3T8yEtzS-jg

Och glöm inte att du aldrig är ensam!

Så länge jag kan minnas har jag känt mig annorlunda. Annorlunda och Ensam.
Alltid liksom tänkt att jag inte passar in här på jorden. Att jag nog har hamnat helt fel. Jag har alltid känt att jag inte förstår den här världen på samma sätt som andra. Den där enorma längtan efter att få passa in och höra till har drivit bort mig från allt som ursprungligen var mitt jag. Mitt sanna jag.
Jag har också levt med psykisk ohälsa sedan jag var barn.

Det är svårt med ensamhet. Det är svårt på många sätt. Vi vill så gärna höra till dessutom, vi vill så gärna få vara en del av det där som inte är ensamhet så vi låtsas gärna att vi inte är ensam. Så att vi inte avslöjar vår ensamhet för vi kan annars riskera att hamna ännu mer utanför. Så det gör det...

För något år sedan läste jag en artikel som delade in mänskligheten i två grupper: “maximerare” och “satisfierare”. Vilken fruktansvärt orimlig generalisering tänkte jag. Men ibland återkommer jag ändå till denna tanken och slås av att det kanske ändå finns ett uns av sanning i den.

Maximerare är människor med perfektionistiska drag. Ni vet de som alltid satsar på att på att få ett A på tentan. Oavsett hur mycket tid eller psykisk ohälsa det kräver av dem. Maximerarna är de som alltid spanar på det där gräset på andra sidan. Och som oavsett hur bra de har det alltid funderar på att fly fältet. För den där utbildningen, det där jobbet, eller den där partnern som finns på andra sidan är ju så mycket bättre än allt som är just nu. Satisfierare å...

De senaste månaderna har gått ut på att jag försökt hitta mig själv. Förstå vem jag är utan att vara beroende av en annan människa. Av den människan. Det har gått oväntat bra. Verkligen extremt bra till min förvåning.

Jag har blivit manipulerad till att tro att jag inte klarar mig själv. Manipulerad till att vara beroende av honom. Men det är jag inte. Det har jag aldrig varit. Jag är en stark och självständig individ som klarar mer än vad jag tror. Det enda han gett mig är en psykisk sjukdom jag kunnat vara utan.

Men eftersom allt gått över förväntan, varför känner jag mig fortfarande vilse? För varje sak jag klarar av, känner jag mig bara mer vilse. Jag kanske har hittat mig själv, jag kanske vet vem jag är som en självständig individ. Nu måste jag bara lära mig att älska denna individ....

För drygt ett år sen startade jag en viktresa. Jag behövde det för att få äta de preventivmedel jag ville plus att jag inte längre kände igen mig i den kropp jag befann mig i.

Under depressionen fick jag höra så mycket om min kropp.

Hur tjock jag var, hur jag borde göra ditt eller datt. Kommentarer som ”Oj, ska du äta allt det där?” eller rakt ut ”Vad tjock du blivit”. Kunde vara från alla möjliga.

Jag har haft vana att få kommentarer om min kropp sen jag var ca 10 år gammal, av både släkt och framförallt mobbarna. Hur killen jag var kär i skrek över skolgården ”Feta kossa!”.

Jag hade lagt på mig en del efter min depression, av både ojämn kost, lite motion och framförallt: Alla olika mediciner och byten av dem.

Vid förra hösten mådde jag bättre än på länge! Jag hade...

Frågan är inte om jag ska svälja tabletterna, bara hur många jag behöver just idag.

När tårarna rinner som mest, när bröstet smärtar och hjärtat brinner, då kan inga rationella beslut fattas. Det är mörkret som äger mig just nu. Jag är fast i greppet av demonernas hånskratt och ångestens destruktiva grepp.

Jag försöker verkligen i mina mörkaste stunder att välja andra alternativ, använda mig av de färdigheter jag lärt mig via behandlingar och psykologer. Jag vill tänka på positiva minnen och glädjande stunder, på min resa och hur stark jag varit i så många motgångar. Men när ensamheten griper tag blir jag svagare än någonsin. Jag är verkligen livrädd för ensamhet och för vad de känslorna gör med mig.

Jag har genomgått så många prövningar de...

Den här sommarn har jag som person utvecklats. Jag tackar mest medicinen och stödet av familjen.

Nu i veckan har jag anmält mig för att hjälpa till under Ironman. Vilket innebär en massa nya människor och människor som pratar engelska. Jag hade inte ens orostanke innan jag huxflux anmälde mig som volontär.

Önska mig lycka till!

Samtidigt under sommarn har jag med små steg vågat söka mig vidare. Det största underverket har varit fotbollen som nästan är en självklarhet. Inga utbrott eller impulsiva uttryck.

Med detta sagt skriver jag till dig som tycker att dessa saker känns extremt långt bort som exempel att volontärarbeta. Men som jag läste i ett annat inlägg påminner jag dig om att sätta små mål, vardagliga mål som stärker dig.

Mål för dagen:

Kliva upp

Få på kläder

Käka frukost

...