Ångestbloggen

Fem och ett halvt år har förlupit sedan min verklighet blev omöjlig att ignorera. Min pappas blå läppar i ett rum på Varbergs sjukhus. Blåmärken på mina knän efter att jag fallit till marken. Den strålande sommarsolen i juli som stack i mina chockade ögon. En pisksnärt av svärta i ett innan så vanligt, ungt kvinnoliv. Ett naivt flickebarn som trott hon lidit blev en kvinna som visste bättre. Som visste och numer vet att en aldrig någonsin skall säga ”Nu kan det inte bli värre.” För det kan det alltid.

Två år och elva månader har rullat undan som havsvågor ibland ilskna av storm och ibland kav lugna som rovdjuret innan attack. Allt sedan hela jag revs i bitar. Allt sedan jag rev nästan allt omkring mig i bitar. Min syster, min lilla, lillasyster som jag bar så nära mitt inre. Som avvisades och förlorades i en härsken...

Jag går uppför trappan till skolan med en klump i magen, eftersom jag vet vad som väntar.

Jag har inga vänner på den här skolan, så det är bara en lång dag av ensamhet. Jag kommer alltid tidigt till lektionen för att inte riskera att vara sen. Jag skulle inte klara av allas blickar när jag knackar på dörren för att komma in efter att lektionen har börjat.

Eftersom jag är tidig går ofta läraren förbi mig på väg mot salen. Jag tittar ner i marken så att vi inte behöver säga hej till varandra och uppleva den pinsamheten det skulle innebära.

Jag vet vad de tänker.

Vad är det för fel på honom?

Varför har han ingen att prata med?

Jag kommer till första lektionen och hör allt snack runt om mig. Alla pratar om deras helg. Jag tittar ner i marken och försöker att undvika ögonkontakt.

Under lektionen gör jag samma...

Det finns något du måste få veta. 

I ungefär tre år har jag drivit Ångestskolan på egen hand och gjort mitt bästa för att göra alla nöjda. Det har blivit filmer, citat och blogginlägg om alla möjliga ämnen inom psykisk ohälsa och många har förväntat sig att det ska fortsätta så. Många tror även att det är ett helt team bakom allt jobb, vilket gjort mig ganska utmattad när jag inte kan leva upp till vissa förväntningar. 

Tyvärr tappade jag bort mig själv på vägen i att ge alla vad de vill ha. Jag började den här resan med att försöka hjälpa andra som lever med social ångest och rädslor precis som jag själv har gjort. 

Efter en lång tid fumlandes fram och tillbaka känner jag att det är dags att hitta tillbaka till starten.

I framtiden kommer jag helt...

Under många år av mitt liv har jag varit väldigt rädd för att hälsa ordentligt på människor. Detta grundar sig i att jag alltid stammade när jag skulle säga mitt namn till någon, vilket blev en oerhört svår triggerpunkt för min ångest. Bara jag kände att det kanske skulle ske kunde jag känna svetten komma, andningen försvinna och katastroftankarna explodera inom mig.

Resultatet blev ofta att jag gjorde vad som helst för att undvika att hälsa på nya människor och därmed göra bort mig som första intryck. Det var enklare i stunden att inte alls lära känna den här personen än att kanske få en ny vän på lång sikt. 

I efterhand har jag hört att vissa tolkade mig som arrogant första gången vi sågs eftersom jag inte hade hälsat på dem. De trodde att jag kände mig bättre...

Precis som för många andra var att hålla föredrag framför klassen bland det värsta för mig i skolan.

Det var sömnlösa nätter långt i förväg och katastroftankar om vad som skulle ske när det var min tur. 

Ingen pratade om att väldigt många är rädda för detta och jag trodde därför att jag var helt ensam i världen med den här känslan. 

Tankarna kring hur det skulle gå blockerade mig från att göra bra förberedelser, vilket i sin tur bara skapade mer stress. 

Jag kommer ihåg en gång i gymnasiet när jag skulle prata om tyfoner inför klassen och hade som räddning i sista sekund skrivit ut en sida från Wikipedia med en sammanfattning om dessa tropiska cykloner. Tanken var aldrig att läsa rakt av, men i stunden var det det enda jag kunde göra för att den jobbiga känslan...

År 2016 tog 1129 personer i åldern 15 år eller äldre livet av sig. Psykisk ohälsa stiger. Stressfaktorer som påverkar oss negativt. Duktiga flickor och macho pojkar som skadar sig själva. Svälter sig själva. Hetsäter. Utvecklar tvångstankar. Utvecklar generell ångest-syndrom. Utvecklar sjukdomar som inte försvinner. Utvecklar skörhet. Utvecklar hjälplöshet. Utvecklar självmordstankar som ger oss självmorden.

Jag fick en rejäl panikattack i helgen. Jag hade lagt mig ner för att försöka lugna mitt lilla hjärta och jag började kaskadspy, jag spydde galla. Jag gjorde som jag brukar och ringde min FabDad. Han var i telefonen i flera timmar samtidigt som jag spydde, grät, skrek, hulkade och darrade. Jag somnade med telefonen vid mitt öra och han la på en halvtimme efter att jag hade somnat, han var kvar ifall att jag skulle vakna. Vilken...

Jag sitter i bilen någonstans längs en motorväg där det är som tydligast att stad övergår i landsbygd. Mörkret som fortgående sväljer mig avbryts av allt färre ljuskällor. Jag tar mig längre och längre bort från allting som skänker sikt och snart skall jag vara den enda ljuskällan i den omslutande skogen. Det är där jag är uppväxt. Det är där jag blev jag. Det var dit jag drogs tillbaka. Det var inget val. Det var min inre instinkt.

Den fuktiga asfalten smeks av däckens gummi medan jag gläntar ut genom mina tankar. Så länge en kan vara i en kapsel. Försvinna in i sig själv och bara finnas där. Därinne där världen inte är någonting annat än en skärmsläckare.

Det går en motorväg genom mitt huvud också. Men den är aldrig tom. Den är aldrig mörklagd. Den är...

OBS - Ett eventuellt triggande inlägg om sexmissbruk och sexuella övergrepp!

Precis 13 år fyllda träffade jag min första pojkvän. Jag hade  varit ”ihop” med många killar sedan första klass, för sån var jag. Alltid killarnas favorit, aldrig en i tjejgänget.

Jag levde för honom, jag stod ut med så mycket skit och bråk, och vi dumpade varandra var och varannan dag under ett par års tid innan vi gick helt skilda vägar en gång för alla. Relationen satte tidigt igång min sedan dess destruktivt medicinerande livsstil gällande killar och sex. Jag accepterade att bli behandlad som en sexuell slav, att ta emot fysisk och psykisk misshandel i små och stora portioner. Jag lärde mig att det var värt det för den lilla uppmärksamhet och bekräftelse jag fick däremellan.

Relationer har för mig, så långt tillbaka jag kan...

Idag är det den 21 november och PMS-dagen. Dagen instiftades 2015 av Karin Adelsköld som också är ordförande i PMS-förbundet. I både Nyhetsmorgon och SVT Nyheter belystes ämnet under morgonen.

 
Länk till klippet i Nyhetsmorgon: https://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon/11937679

 
Länk till filmen på SVT: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/isabel-lider-av-pmds-har-haft-det-i-femton-ar

Så låt oss prata PMS idag. Mycket och högt! Göm inte din menskopp, dina tamponger, bindor eller trosskydd när du ska på toa för att byta. Vi skäms för mycket - det är slut med det nu. Belys din omgivning om varför du beter dig som en galning emellanåt. Ta hjälp av den information som finns på internet. Dela artiklar, blogginlägg, intervjuer och filmer med de människor som finns i din närhet. Låt dem försöka förstå....

Jag försöker summera året som snart är slut. Det här året då jag fick en vändpunkt, året då jag blev författare, året då jag för första gången kunde börja ta mig själv på allvar. Det här året då jag fick mina ”benproteser” och skulle lära mig att leva med dem.
Nu har jag skrivit en bok, bloggat massor på min blogg och på ångestskolan och haft lite föreläsningar. Allt i samma tema: psykisk ohälsa och ensamhet.

Då andras bloggar, berättelser, böcker och föreläsningar var så viktiga för mig under mina sämsta stunder så kändes det så viktigt att få komma med ett bidrag tillbaka. Det finns en kraft i att känna igen sig i någon annans berättelse, att få låna någon annans ord. Jag ville så gärna att mina ord skulle...