Ångestbloggen

”Jag lovar du betyder nånting
Du orkar ta dig igenom det här
Du räcker till, så var den du är”.

I vanlig ordning går det lång tid mellan mina inlägg. Mitt liv har varit en karusell sedan årsskiftet 2017/2018. Men ingen karusell som fört endast dåliga saker med sig, utan snarare tvärtom. Jag har nu flyttat från min hemstad för andra gången i mitt liv, denna gång långt bort. 40 mil för att vara specifik. Jag har mitt drömjobb och jobbar nu med terapi på heltid. Men vägen hit var ju lång och krokig som många kanske förstått utifrån mina tidigare inlägg om självtvivel och prestationsångest. Och just dessa fenomen har kantat min vardag under en längre tid, och även mer nu under de senaste veckorna. Och då behöver jag påminna mig om att sakta ner och acceptera läget, men inte låta...

Igår var jag på andra besöket för schematerapin. Jag kommer gå, till att börja med, på 10 tillfällen. Denna gång så fortsatte vi på livslinjen, men kom bara till 2008. Vi pratade väldigt mycket om “duktiga flicka”-epiteten som jag besitter, som så många med mig. Det är inte konstigt att jag formades till att bli den duktiga flickan med tanke på att min bror fick uppmärksamhet genom att vara bråkig och jag fick uppmärksamhet genom att vara duktig. Duktig i skolan, duktig med vännerna, duktig med föräldrarna, duktig med hobbys, duktig med utvecklingen, duktig med.. ja i stort sett allt jag skulle ta mig till. Då kanske man undrar “men varför var inte du bråkig och fick uppmärksamhet på så sätt?”. Nej, det ville jag inte vara eftersom mina föräldrar hade fullt upp med min bror och inte skulle...

ÄNTLIGEN! Jag har fått en plats för schematerapi i Stockholm.

Mina panikattacker har kommit tillbaka trots att jag äter samma medicin som jag gjort i 5 år nu och varit frisk ett bra tag. Attackerna började komma i somras och jag är väl medveten vid det här laget hur mina depressioner börjar: med panikattacker. Så, jag försökte vara vuxen och fånga detta i tid innan jag blir sjuk igen. När jag träffade min psykiatriker så höjde han dosen för en av mina mediciner, venlafaxin, och vi gick igenom alternativ för terapi. Jag har gått på KBT, dynamisk korttidsterapi, internet-KBT, gruppterapi, PDT och en del mindfulness men jag har inte riktigt tyckt att något har gett mig det resultat jag vill nå. Min psykiatriker skickade mig till en psykolog några veckor därpå som skulle göra en bedömning för vilken vård jag skulle...

Att öppna sig för någon, direkt eller via text, har stundtals visat sig ha lugnande effekt på min ångest. Förmodligen för att jag lättat på trycket genom att formulera erfarenheten i ord, men också för att andra känner igen sig – och jag blir lite mindre ensam. Tack vare att jag fått prata av mig här på Ångestskolan så tvekar jag inte längre inför att vara öppen om det som tär på mig, vilket har haft stor betydelse. Men det finns ändå ett inlägg som jag dragit mig för att skriva och det handlar om den just nu enda diagnos som jag verkligen, verkligen skäms över. Min förhoppning är därför att några rader om den kanske (kanske, kanske, kanske) krymper den där obehagliga känslan åtminstone lite grann. Så here we go.

Jag vet inte riktigt hur folk som inte känner mig väl...

Jag minns att under mina 10 år  i grundskolan gick jag till skolan varje dag rädd. Livrädd. Allting skrämde mig. Lärarna, eleverna, lokalerna etc. Eftersom jag var den tysta och lugna flickan blev jag alltid placerad bredvid de “busiga” pojkarna, i tron att det skulle lugna dom. Hur jag kände eller påverkades av det var det ingen som frågade mig. Det var faktiskt ingen som någonsin frågade mig hur jag mådde alls.

Jag sa aldrig ett ljud, alldeles för rädd att bli bedömd, straffad eller skrattad åt. Att se folk i ögonen fanns inte i min värld. Under alla dessa år fanns det bara en sak jag önskade mig och det var att få kunna bli osynlig. Att kunna vandra runt utan att någon såg mig, övertygad om att det skulle ta bort allt det där onda jag kände inuti mig hela tiden. Smärtan som högg i mig och förgiftade mig,...

Den här texten beskriver hur en vanlig morgon kunde se ut för mig och för andra som lever eller har levt med tvångssyndrom. En morgon på ungefär 15 minuter, förkortad.  

1.2.3.4.5.6. hur många timmar har jag sovit? Jag gick och la mig vid 10. 1,2,3,4,5,6, hur många timmar har jag sovit, jag vaknade då… Jag måste sova minst 6 timmar. 6 timmar är bra. 1,2,3,4,5,6, nej, 1,2,3,4,5,6. Hur många timmar har jag sovit. Jag känner mig inte okej. Jag är okej, jag måste vara okej. Sluta nu och gå upp. Räknar dina fotsteg, gå inte på mattkanten, 1,2,3,4,5,6 stanna. Jag är okej. Mitt hjärta rusar, jag har inte varit uppe i natt. Jag har inte varit ute och jagat någon med kniv. 1,2,3,4,5,6 hur många timmar har jag sovit? Nej jag är okej. Följ rutinerna, missa ingen, koncentrera dig nu. Fortsätter räkna 1,2,3,4,5,6. Jag ska äta...

Det var ett tag sedan sist. Trevligt att kännas vid dig igen. Jag trodde inte du kunde växa dig så stark igen. Du är inte min längre du är din egen. Du är inte jag.
Om det är okej för dig så vill jag att du lämnar mig nu och hittar aldrig mer tillbaks

Det var när jag fick höra att min psykolog skulle sluta som den växte sig större.

Den förvärrade min vardag och min träning.

Jag har varit fri ett långt tag och varit tacksam över att få vara glad.

När jag varit glad har jag kvävt mina andra känslor.

När beskedet kom brast jag, min känslor svämmade över och jag fick besök igen.

Besök av den mörka, tomma och den hjärtskärande ångesten.

Jag var livrädd ett tag men jag fick mitt avsked och jag bearbetar känslorna.

Jag vill kväva dem men då vet jag att den kommer växa sig ännu starkare.

Under en längre tid har jag tillbringat mina tisdagar med 2h KBT.

Med hjälp av dessa hemläxor, möten och verktyg har jag påbörjat min resa.

Min resa mot att hantera ångest, relationer och acceptera känslor. Genom att arbeta med KBT i grupp får man större insyn på hur andra hanterar saker och ser saker. Man får verktyg av varandra och hjälper varandra.

Om du får ett erbjudande om att starta i en KBT grupp ber jag dig att ge det ett försök. Våga bestämma dig att ge dig hjälpen som du förtjänar.

Jag var inte heller säker, jag var rädd för grupp och jag trodde inte på medveten närvaro.

Jag har fortfarande en lång resa kvar med att hitta verktyg och acceptera en grupp som delar med sig av sin psykisk ohälsa.

Men en sak får du inte glömma, du är värd all hjälp och du är värd att få din röst...

Jag ligger klarvaken. De ilsket lysande siffrorna på klockradion visar 03.46. Det kryper i kroppen av ångest som ter sig i form av rastlöshet, och ingen sovposition i sängen känns bekväm. Täcket är för varmt och kudden är för platt. Jag hör mina egna hjärtslag dunka likt en enorm baskagge i öronen samtidigt som min andning har fastnat någonstans strax under sköldkörteln. Suckar och sparkar med fötterna i madrassen. MEN SOV DÅ!

Mina sömnstörningar började med mardrömmar i anslutning till utmattningskraschen. Fortsatte med nattliga panikattacker eller närmast oändlig oro och ångest med total oförmåga att somna. I perioder uppenbarar sig denna rest från mitt mörkaste mörker, inkräktande och högst ovälkommen.

Tankarna virvlar och jag försöker lösa regeringskrisen och...

2018 har varit mitt lugnaste och tryggaste år sedan jag tog studenten. Jag har äntligen kontroll över mitt liv. Jag har inte oroat mig eller stressat upp mig onödigt mycket. Visst har jag haft ångest till och från men det här året har jag har vunnit över den. Det här året har jag varit starkast - starkare än den ångest som har försökt komma åt mig.

Jag lider inte längre av psykisk ohälsa. Jag mår bra och fungerar som jag ska. Att detta delvis är tack vare mina antidepressiva spelar ingen roll. Så länge jag slipper slåss mot mina demoner varje månad så kan jag äta antidepressiva livet ut om det så krävs.

Mitt liv håller på att förändras. Jag ska bli mamma. Många med PMS/PMDS vittnar om att PMS/PMDS-perioderna blir värre efter att de fött barn. Kanske blir det så även för mig...