Ångestbloggen
Hej! Nu kan du boka dina biljetter till mina föreläsningar i maj. Klicka här för mer info! /Eric

Ångestbloggen

Tänk vad livet kan föra med sig - Suzana Kraeva

Jag minns rummet i lägenheten där jag både med familjen för cirka 15 år sedan. Min och lillasysters rum med de blå väggarna. Jag kände mig så äcklig. Var så fylld av självhat och ångest som åt upp mig inifrån. Jag hade gått ner flera kilo men kände mig ändå tjock och ful. Mat blev min fiende. Dagarna började kretsa kring mat och när jag skulle äta. Jag hade börjat äta strikt, endast begränsade portioner. Jag tränade intensivt flera gånger i veckan. Åt endast hemma eftersom det var obekvämt att äta inför andra människor. Jag minns att jag blev glad av att någon annan åt, bara jag slapp. Folk jag träffade började titta på mig oroat.  Jag minns att jag gillade det. Jag tackade nej till mycket, för att slippa ångesten om jag behövde äta mer än vad jag hade...

Läs vidare...

Smärtans paradox – Gråt tills hjärtat läkt - Achillea Dahl

Mitt hår är klätt i tårar. De rinner i strida strömmar längs mina kinder och blandas upp i mitt svarta svall. Blir anonyma tillsammans med de tester som ramar in mitt ansikte. Jag tvättas i min egen sorg. Renas genom smärtan. Den är konstant närvarande. Jag behöver inte söka efter den, den hittar mig. Letar sig in i min vardag och gör att jag täcker golvet med mina salta stänk. Lämnar spår i parketten där mitt hjärta har fått sjunga ut om sitt allra innersta. Det gör ont att lyssna på men behöver likväl bli hörd.

För att den någonsin ska kunna bli annorlunda.

För att det någonsin ska kunna bli annorlunda.

I flera år var målet detsamma; håll det onda på avstånd. Så långt bort det bara går. Vilket, indirekt, ledde till att det onda var det enda som kändes. Jag har levt livet i...

Läs vidare...

Vi ska inte be om förlåtelse - Sofia Tysklind

Förlåt vill jag säga till alla i min närhet som ha behövt stå ut med mig och min ångest. Förlåt för allt jag har gjort och allt jag har ställt till med – så känner jag dagligen. En ständig skam, men varför?

Egentligen ska jag ge mig själv en klapp på axeln, som har klarat av ett helt år av ångest och depression. Jag ska känna mig stark, för det är vi alla som dras med detta. Men det gör man inte, istället känner man skam.

Varför ska vi gå runt och skämmas för vår ångest då det inte är mer än en mänsklig reaktion? Det är en normal reaktion på en stressad eller pressad situation. Visst att den kanske inte alltid är ämnad för situationen som vi är i, men det är fortfarande en känsla som vi känner.

Att varje dag behöva kämpa mot sina egna...

Läs vidare...

Du är INTE din sociala ångest - Eric Bergström

Idag tänkte jag berätta om en läxa jag lärde mig tidigt i min utbildning inom social ångest. Det var då lite svårt att förstå eftersom jag under väldigt lång tid intalat mig att jag bara fick leva såhär, men efter ett tag lärde jag mig att det inte behövde vara så. Idag tänkte jag alltså utmana myten om att social ångest är en del av vår personlighet som inte går att förändra.

När du var liten sa kanske någon till dig att "du är blyg" eller "du är väldigt tyst". Detta kan tas som att social ångest är en del av din personlighet och identitet. Att det är något du föddes med eller har utvecklat med din uppväxt, precis som ditt hår eller andra delar av kroppen. Sanningen är dock att social ångest inte är en del av dig.

Tänk såhär: Är du ångestfylld...

Läs vidare...

Rädd för att leva, rädd för att dö - Sally Sjöblom

En geting där du sitter på en uteservering? Jag vill alltid utan undantag fly därifrån och fäkta med armarna. Folk säger att jag inte ska. Jag låter bli. Sitter där istället och är livrädd och rör inte en fena. Paniken är nära. Vad är det värsta med getingar och getingstick? Smärtan? Nej, inte för min del. Jag har äntligen hittat världens bästa salva för samtliga insektsbett. Men vad grundar sig rädslan i? Jo, döden. Eller, vänta. Jag har läst någonstans att man inte ska vara så luddig när man föreställer sig det värsta. Som att då säga att man är rädd för döden. Det är alldeles för abstrakt och brett begrepp. Vad jag är rädd för när det kommer till getingar är att bli stucken och drabbas av en anafylaktisk chock. Så. Nu har jag benat ut begreppet...

Läs vidare...

Att våga acceptera - Malin Hansson

Panikångest, paniksyndrom, ångest… Kalla det vad fan du vill, finns bara ett ord som är rätt och det är HEMSKT.
Känslan att vara fånge i din egen kropp och hjärna, att känna att vad du än gör och försöker så försvinner den inte. Den där klumpen i magen, det där trycket i bröstet och det värsta av allt, alla tankarna.
Tankarna som kommer utan förvarning, som kan ändra ditt humör på en sekund, och när de väl är där, då försvinner dem inte heller.

Du är tjock, där finns fett, varför äter jag? ska jag äta? ska jag kräka? varför ska jag leva? vad ska jag ändra för att vara bra? måste träna! undra vad alla andra tänker? Jag är ful!

SÅ mycket tankar och så lite svar, för vem ska svara dig, dina egna svar är värdelösa enligt dig själv,...

Läs vidare...

Jag levde för andra när jag inte kunde leva för mig själv - Madeleine Larsson

Jag har aldrig haft några framtidsplaner innan, för jag trodde aldrig att jag skulle ha någon framtid. Jag bestämde mig i ganska ung ålder att livet inte var något för mig och att jag därför inte behövde tänka framåt. Jag accepterade tanken på att jag inte skulle fira min 20-årsdag. Det låter så hemskt när jag skriver det och knappt ingen visste heller om det. Men så var det och jag visste att ingenting skulle få mig att ändra mitt tankesätt.

Men sedan stod jag där och det var min 20-årsdag. Jag förstod inte riktigt varför jag fortfarande fanns kvar och det byggdes upp en stress inuti mig. Men det var så mycket förändringar som skedde just då och jag hade helt enkelt inte planerat något. Min tanke var aldrig att jag skulle planera min bortgång, utan mer att jag skulle låta mig själv göra...

Läs vidare...

Tomrummet som ”aldrig” fylls - Maja Lindholm

Nar jag vaknade upp, var jag fortfarande trott. Alltid. Tomheten som kandes i kroppen gjorde att musklerna inte kande for att anvandas. Det var svart att ta sig till badrummet, det var svart att ata frukost, det var svart att ta sig till taget, det var svart att jobba. Nar jag var pavag till jobbet la min kropp av direkt och jag somnade pa taget. Nar jag var pavag hem hande samma sak. Nar jag var hemma var jag for tom for att ens ha intresset for att se en serie eller laga en god middag. Jag ville bara lagga mig ner.

Den har tomheten, det var hopplost. Hela mitt liv kandes som ett skamt. Vad var meningen med allt det har? Ska jag kanna sahar for alltid? Jag sag inget ljus, allt var bara morkt.

 

Tankarna och oron som pagick i mitt huvud - Ar jag verkligen pa ratt plats i livet? Vill jag bo kvar i den har staden? Vill jag jobba pa det har stallet? Vill jag fortsatta min karleksrelation? Det gjorde mig helt slut. Jag var matt av att vara vaken for da borjade jag tanka pa livet....

Läs vidare...

Säg att du älskar mig - Pernilla Olsen

Det är så hemskt när man tänker på alla gånger jag har gjort saker för att någon annan ska tycka om mig, att jag alltid försökte försäkra att de inte skulle rata mig. Varje omfamning, varje kyss sa till mig att jag var fin, att jag var bra och att jag var någon som någon ville vara med. Ändå slutade det varje gång att jag stod där, kände mig smutsig och skamsen, och framförallt ensam. Man gjorde om samma sak gång på gång, för vadå?

Överallt runt mig såg jag andra som var älskade, i alla fall vad jag såg, att någon annan skulle ha liknande problem som jag var inte verkligt för mig. Jag såg bara att andra fick komplimanger, andra hade planer varje helg, andra blev uppraggade när man var ute och dansade, andra hade pojk- respektive flickvän, andra avslutade ett samtal med sina föräldrar med...

Läs vidare...

Laga sprickorna med guld - Patrik Sten

*patrik sten c-ptsd familj May 04, 2019

Idag talade Facebook om att mitt syskonbarn hade blivit 18 år. Tack vare hens sida kunde jag fräscha upp minnet av när hen föddes och mycket riktigt så är hen vuxen nu. Detta kanske inte låter så extraordinärt, tiden går och de som är unga växer upp. Men till saken hör att jag inte haft kontakt med min biologiska familj på flera år, på grund av hur mycket det kostar mig i känslor och skedar.

Jag växte upp i en familj där vrede och våld sällan var långt borta, ej heller psykisk misshandel. Mina föräldrar drack för mycket, var inte lyckliga i sitt förhållande och grälade ofta. Än idag har jag c-ptsd (complex post-traumatic stress disorder) som triggas av höga röster och (främst) arga män. Visst, det fanns bra saker också, jag växte upp i övre medelklass så pengar saknades sällan, vi...

Läs vidare...
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.