Mitt möte med vården - Sophie Bengtsson

Mitt möte med vården - Sophie Bengtsson

 

Jag skulle sova hos min pojkvän. Jag var stressad över jobbet och jag hade ingen riktig lust till livet. Det var mitt i veckan och jag skulle till jobbet dagen därpå. Jag har alltid haft problem med att packa - det är ångestframkallande. Det var inget undantag den här gången. Jag kollade busstider och insåg att jag hade bråttom. Jag slängde på mig alla sjuttioelva tygpåsar jag packat och när jag kommit utanför porten slog det mig att jag hade glömt mitt hårspray. Det fullkomligt rusade i kroppen på mig. Jag sprang tillbaka in i lägenheten. Så fort jag låst upp och öppnat dörren skrek jag det högsta jag kunde. Jag vrålade, kastade alla grejer i golvet och grät. Jag kröp upp i ett hörn, hyperventilerade och grät. Mina fingrar domnade. Huvudet var klart, jag förstod precis vad som hände - panikångest. Hjärnan och kroppen var som frånkopplade från varandra.

Efter den här händelsen sökte jag hjälp. Jag fick träffa en läkare som verkade ta mig på allvar. Hon pratade med mig, lyssnade på vad jag berättade. Hon tog prover för att säkerställa att mina problem var psykiska och inte fysiska. Efter att provsvaren kommit och fysisk sjukdom kunde uteslutas blev jag skickad till en psykiatrisköterska. Väl där berättade jag att jag börjat se ett mönster i mitt mående.

“Du har nog PMDS” sa hon.

“Då hjälper inget annat än medicin. Jag skickar tillbaka dig till din läkare.”

Sagt och gjort. Jag fick en telefontid hos läkaren och under samtalet skrev hon ut antidepressiva till mig.

“Ät dessa i tre månader. Sen kan du bryta och äta cykliskt. Hör av dig om tre månader så skriver jag ut mer” sa hon.

Jag har aldrig före det eller efter det pratat med en så stressad läkare. Denna gång hörde hon mig inte. Hon ville att samtalet skulle hållas kort och svarade knappt på mina frågor - hon skrev ut medicin och verkade tänka att mina problem skulle vara ut vägen efter det. Jag tappade allt förtroende för henne. Vilket resulterade i att jag aldrig tog tabletterna. Jag vågade inte. Inte förrän nästa panikångest tog över mig. Gråtandes ringde jag gynekologmottagningen istället för vårdcentralen. Där fick jag prata med en kvinna som hade arbetat med PMDS-patienter tidigare.

Jag är ingen läkare men enligt mina erfarenheter så ska du inte äta antidepressiva dagligen. Du ska prova att äta tabletterna cykliskt.” sa hon. Hon menade att jag inte skulle vara rädd för att prova.

Jag lugnade mig och vågade, tack vare kvinnan på gyn, ta mina antidepressiva. Om det hjälpte det mig? Inte ett skit. Ibland kändes det som att tabletterna triggade ångesten och framkallade ångestattacker snarare än att hindra dem. Jag tappade all sexlust, blev förstoppad och var illamående hela tiden.  

Jag hamnade i en ond cirkel. Jag hade ångest varje dag. Min livslust var lika med noll och jag ville inget hellre än att bo i min säng. Jag kunde inte hantera några måsten. Jag var en dålig lärare som bara skällde och var arg på eleverna. Jag var en dålig sambo som aldrig orkade göra någonting. Tillvaron var ohållbar.

Jag bestämde mig för att försöka igen. Tack och lov var jag frisk nog att orka. Jag vågar inte tänka på hur mitt liv hade sett ut idag om jag hade mått ännu sämre och inte orkat kontakta vården gång på gång.

När jag ringde vårdcentralen fick jag veta att läkaren jag tidigare träffat hade gått i pension. Min nya läkare, Maja, gjorde sin AT-tjänst på min vårdcentral. Första gången vi träffades bara grät jag, grät och snorade. Vi pratade om nya alternativ gällande medicineringen och kom överens om att jag skulle prova en annan sorts antidepressiva. Vi bestämde också att jag inte skulle äta cykliskt, utan dagligen.

Maja och jag höll kontakten. Vi träffades flera gånger och pratade i telefon vid enstaka tillfällen. Tabletterna hjälpte mig. Jag började skratta igen. Äntligen kände jag igen mig själv. Jag mådde bra och kunde vara den sociala person som jag identifierar mig som.

Det senaste halvåret har jag inte haft någon kontakt med vården angående mitt psykiska mående. Jag tar mina antidepressiva och lever det liv som jag vill leva och jag hoppas att det är så det får förbli.

-----
Vill du kontakta Sohpie? Gör det på [email protected]
-----
 
Har Ångestskolan hjälpt dig på något sätt och du vill hjälpa tillbaka? Då kan du Swisha valfri summa till 123 666 14 82 för att stödja arbetet och hålla sidan vid liv. Varje krona hjälper oss att fortsätta vara annonsfria!
 
Vår nya webbkurs finns nu tillgänglig att testa gratis på: https://www.angestskolan.se/p/webbkurs-social-angest
 
Ta hand om dig
Eric 

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.