Mitt hjärta är en fågel - Emelie Billman

Mitt hjärta är en fågel - Emelie Billman

Att öppna sig för någon, direkt eller via text, har stundtals visat sig ha lugnande effekt på min ångest. Förmodligen för att jag lättat på trycket genom att formulera erfarenheten i ord, men också för att andra känner igen sig och jag blir lite mindre ensam. Tack vare att jag fått prata av mig här på Ångestskolan så tvekar jag inte längre inför att vara öppen om det som tär på mig, vilket har haft stor betydelse. Men det finns ändå ett inlägg som jag dragit mig för att skriva och det handlar om den just nu enda diagnos som jag verkligen, verkligen skäms över. Min förhoppning är därför att några rader om den kanske (kanske, kanske, kanske) krymper den där obehagliga känslan åtminstone lite grann. Så here we go.

Jag vet inte riktigt hur folk som inte känner mig väl skulle definiera min person men i flera fall skulle det troligtvis innebära diverse adjektiv såsom otrevlig, ointresserad, kylig, blyg, arrogant, stel, snobbig eller självcentrerad. Det är inga orättvisa definitioner med tanke på hur jag framstår ibland, men de är samtidigt gravt felaktiga, för är det något jag är så är det social, snäll och intresserad. Från början var jag egentligen bara introvert, ett drag som jag bär med stolthet. Men på grund av depression och isolering är jag idag en person som lever med den mest pinsamma diagnosen man kan ha: social ångest. Det är den mest pinsamma diagnosen för att 1. Den som har den skäms över sig själv i största allmänhet och 2. Det är 2019 och social kompetens is the shit.

Japp, den var inte större än så, min stora skam. Och jag vet mycket väl att det inte låter så farligt om man inte själv har upplevt vidden av den. Hur den äter en inifrån. Den där rädslan som ständigt, utan avbrott, uppmanar till flykt om man bara råkar befinna sig ens i närheten av andra människor. Och skulle man stanna upp och lyssna på känslan hör man också den konstanta röst som aldrig upphör att klanka ner på sin värd:

Att jag inte skäms som går ut med slitet hår?! Att jag inte skäms som klippt ny frisyr?! Att jag inte skäms som mumlar så ingen hör?! Att jag inte skäms som låter för högt?! Att jag inte skäms som inte kan småprata?! Att jag inte skäms som pratar för mycket?! Att jag inte skäms över min bristande ögonkontakt?! Att jag inte skäms som stirrar för länge?! Att jag inte skäms som inte vågar delta?! Att jag inte skäms som trodde mig vara välkommen?! Att jag inte skäms som försökte vara lite rolig?! Att jag inte skäms som inte kunde kontra på skämtet?! Att jag inte skäms som sa emot?! Att jag inte skäms som bara svalde och gick vidare?! Att jag inte skäms som blev röd i ansiktet?! Att jag inte skäms som undvek mötet?! Att jag inte skäms som trodde att jag betydde något?! Att jag inte skäms som har noll självkänsla?! Att jag inte skäms som verkade så självsäker?! Att jag inte skäms över min blotta existens.

Hur jag än vrider och vänder på mig själv, mina beteenden, mitt utseende och min livssyn så blir rösten aldrig nöjd. Varje samtal, varje rörelse, varje kommentar och varje ögonkast ska analyseras till fördärvet och nog fasen består varje förklaring av att JAG är fel. Varenda.jävla.gång.

Det svåraste med social ångest är inte tystnaden och ensamheten. Inte i mitt fall i alla fall, för jag är som sagt introvert i grunden och njuter av de där sakerna, trygg i mitt nätverk av människor som alltid finns där när jag orkar umgås. Det värsta är snarare min egna ofrivilliga analys av vad andra tycker om mig. Att ANDRA eventuellt upplever tystnad och ensamhet som fel eller skamligt.

Så det jag tränar på mest vad gäller min sociala ångest är inte att prata och umgås, för jag tycker inte att det är en allmän grej som “alla ska kunna”. Istället tränar jag på att sluta analysera vad som försiggår i andras hjärnor. Jag förstår ju, intellektuellt, att ytterst få personer faktiskt funderar på hur andra framstår. De flesta, liksom jag, har de fördömande ögonen riktade mot sig själva enbart. Självklart finns de som inte har det också. Bottenskrapet av mänskligheten som seriöst anser sig berättigade att peka åt en annan och säga “fel”. Men de är så få och fördelen med att ha social ångest eller att bara vara introvert är att man utan större sorg kan utesluta sådana otäcka individer ur sitt liv. Man måste bara ständigt påminna sig själv om att JAG ÄR JAG. Jag har rätt att vara det, för i mitt liv är det enbart jag som får lov att avgöra vad som är okej och inte.

Jag är inte otrevlig, ointresserad, kylig, blyg, arrogant, stel, snobbig eller självcentrerad. Jag är väldigt asocial. Och väldigt social. Jag är väldigt rädd. Och väldigt modig. Jag är tråkig. Och roligare än de flesta. Jag är obekväm. Och avslappnad. Jag är tyst, högljudd, pigg och trött. Jag har alla egenskaper en människa kan ha, precis som alla andra. Vilken egenskap som tar störst plats varierar. Men det har ingen jävel med att göra, inte minst jag själv.

I jul blev denna ombytlighet särskilt tydlig. Förra julen hade jag nämligen några dagar då jag kände mig både pigg och energisk, för att depressionen inte var så djup just då. Det räckte för att få kraft till att trotsa ångesten i mig och jag kunde utan problem släppa fram både sociala färdigheter och glädje. Denna jul råkar jag å andra sidan befinna mig nere i en djup dipp och är dränerad på energi. Det finns inte en chans att jag kan möta rädslorna i mig och därför är jag, trots att jag är en och samma person, min egen motsats detta år. Och självklart skäms jag över det för jag bryr mig jätte, jätte, jättemycket i hur andra ska tolka det.

Den stora utmaningen med denna diagnos är just att bara acceptera sin egen komplexitet. Men den är värd att kämpa för, alla gånger, både för en själv och för andra som avviker från normen. Vi ÄR komplexa, även de som låtsas att de inte är det. Vi måste verkligen slåss för vår frihet att få vara Allt. Ibland slåss vi mot andra och ibland mot en inre röst i form av en diagnos. Håkan Hellström formulerar det spot on i låten “Mitt hjärta är ett jordskred” ...

“Mitt hjärta är en galen general, barrikerad under jorden med en vapenarsenal. Kom inte in, beväpnad är jag. Mitt hjärta är en galen general.

Mitt hjärta är en fågel som vill sjunga. Men jag ger den sprit och piller för att den ska tystna. Somna in, drick mer och slumra. Mitt hjärta är en fågel som vill sjunga.

Mitt hjärta är ett jordskred och holy smoke, allt drar det med sig ner. Det är ett nattåg som skenar och lämnar din stad i stenar. Det är en kamikazejapan, ja hjärtat i mig, det är bara fåniga ord men det slår för dig”.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.