Kroppen och jag - Malin Holmberg

Kroppen och jag - Malin Holmberg

Det är så mycket en inte förstår. Fastän jag blir äldre och klokare. Fastän livet tvingat mig att lyfta på locket och kolla ner i mina röriga lådor där inne i hjärnan. Fastän jag nog letat och sorterat mer än de flesta så tycker jag att jag aldrig någonsin kan sätta mig ner och tänka att jag har rätt bra koll på vem jag är.

Oftare finner jag mig i tankar numera där jag frågar mig själv saker; vad tycker jag egentligen? Vad känner jag egentligen? Vem är jag egentligen?


Att jag förlorade min pappa vid 25 och min syster vid 28 års ålder, har tvingat mig till massa saker. Men det har också tillåtit mig andra.

Det har tvingat mig att ta tag i mitt psyke. Jag har liksom inte kunnat fortsätta ignorera min ångest eftersom den blivit så påtaglig och drivit mig att göra saker som jag helt enkelt blivit tvungen att förhålla mig till. Och det är bra givetvis. Smutsigt som fan på vägen, men i slutänden bra. Nu när jag kommer ut på det som vi så gärna vill kalla ” den andra sidan” är det så mycket med mig som förändrats, så mycket att det som verkligen chockar mig är att vissa saker är precis likadana. Jag har gått igenom ett jävla helvete och ändå lyckats med konststycket att lära mig absolut ingenting om vissa grejer.

Tänk att denna 30-åriga kvinna med rätt stor självkännedom, genomgående feministisk analys och med en rätt arrogant inställning till samhället såsom vi skapat det fortfarande är precis lika ätstörd och kroppshatande som den 17-åring jag en gång var.


Det hade jag i mitt sörjande tunnelseende trott att jag gjort mig fri ifrån. Men det har jag såklart inte. Jag har bara inte haft möjlighet att tänka särskilt mycket på kropp och mat eftersom jag har haft fullt upp med att bara andas och typ gå upp ur sängen varje dag, och då inte ens lyckats med det.


Den rationella delen av mig vet att det är någonting jag aldrig kan komma bort ifrån. De känslorna är någonting jag aktivt kommer få resonera bort med mig själv varje gång de dyker upp i resten av mitt liv och det enda jag kan göra det är att bilda mig ännu mer för att göra den kampen lite lättare varje gång.


Jag vill såklart älska min kropp och ibland kan jag förmå mig att göra det. Och ibland står jag där framför spegeln med hatande blixtar till ögon och då måste jag göra mig den tjänsten att stå kvar och fråga mitt känslomässiga, ätstörda, tjockhatande jag vad fan hennes problem är. Jag måste våga stå kvar och möta det jaget med rationella argument byggda på minnen och fakta.


”Skönhet sitter inte i storleken!”, ”Vi kan vara tjocka och snygga.” skriker ni då.


Och självklart! Ja! Det är sant! Det är så vi ska tänka. Men, låt oss heller inte ljuga. För det är ju inte så vi tänker egentligen. Många av oss försöker, och en del kanske lyckas, vad fan vet jag. Men jag måste få lov att porträttera det tudelade. Därför att det kanske är den jag är. Den som kämpar. Den som lägger sig ner och ger upp. Den som vet bättre men som gör det sämre i alla fall. Den som är rätt trasig i kanterna men som kan stråla i all sin ofullkomlighet. Någon måste få vara den i flödet av antingen eller. Och det är jag nog jävligt bra på. För ibland tänker jag att jag är som en enda stor problemformulering fast med lösningen inbakad.


MipH

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.