Jag har bara lite borderline - Sofie Thorson

Jag har alltid varit en känslosam person, jag brukar säga att jag älskar lika innerligt som jag kan avsky något. Det finns sällan ett mellanting när det kommer till mig och mina känslor. Min diagnos, "Emotionell instabil personlighetsstörning - Borderline" förklaras "känslomässig sårbarhet där man ofta pendlar kraftigt mellan olika starka känslolägen. Ibland kan självdestruktivt beteende som exempelvis missbruk eller självskadebeteende vara ett uttryck för detta." (källa- 1177 Vårdguiden) Och ja, det stämmer rätt bra in på mig.

Jag har svårt att minnas vid vilken tidpunkt i livet som min sjukdom bröt ut, ibland tänker jag att den började gro inom mig redan som ett litet embryo. Men vad blev egentligen startskottet för mitt brännande sår av ångest som jagar mig dagligen? Och vem är jag utan mina demoner i huvudet, utan min ångest som ständigt bråkar med mig och utan alla destruktiva beteenden? Det är frågor som jag var, och till viss del fortfarande är livrädd att få svar på.

Jag har levt ovetandes om anledningen till min problematik alldeles för länge för att veta vem jag är bakom min sjukdom. Och det gör också min resa till ett friskare och sundare liv så förbannat långdragen och smärtsam. Men jag är mer rädd för att fortsätta leva i ett stormande hav av självhat, panikångest, destruktiva tankar och beteenden. Och det var mycket tack vare min enorma skräckslagenhet för att må bra kombinerad med rädslan för att alltid må dåligt som jag för ca 4 år sedan valde att ringa samtalet till psykiatrin och begära en utredning.

Hösten 2014, efter år av dysfunktionella förhållanden och relationer, efter att ha självmedicinerat och levt i total förnekelse, skam och skuldkänslor. Efter att flertalet gånger fått åka akut in till sjukhus, dricka den där äckliga sörjan av svart kol, efter att ha lidit så enormt av vad jag nu vet var ångest i alla dess former. Efter att jag krigat och kämpat för att förstå, och tillslut insett att jag aldrig kommer fungera i samhället utan ett konkret svar, så bestämde jag mig för att söka hjälp via psykiatrin.

Jag har under mina tonår varit i kontakt med kuratorer, brottsofferjouren och läkare som alla uppmärksammat mig på att det finns anledningar till mitt mående och min destruktiva livsstil. Men de är såklart inget jag lagt speciellt mycket vikt vid att lyssna på. Tills den dagen jag fick min första tid för en utvärdering. Jag var då mitt i en flytt mellan två kommuner, så jag hann knappt börja med en utredning fören jag fick ställa mig i en kö igen på min nya hemort. Men innan jag flyttade så sa psykologen till mig att hon, efter två träffar med mig, anade vad jag skulle få för slutdiagnos. Hon gav mig några papper och länkar att kolla upp och läsa. Symptomen som borderline-personlighet stämde nästan alla in på mig. Och jag var övertygad om att denna sjukdom var mitt svar på många frågor. Det var anledningen till att jag skapat bråk, inte kunnat hantera ensamhet, att jag otaliga gånger redan som 12-åring försökte ta mitt liv. Även om de tog några månader till för mig att få en diagnosen fastställd i min journal, så var jag så lättad långt innan. Jag hade fått min utredning, så jag kunde ju släppa de nu och gå vidare i livet. Jag har bara lite borderline, det är allt.

Såklart inte.

Att få min diagnos var bara början på det nya mörker som sköljde över mig under en lång tid. Behandlingar, mediciner, djupa depressioner och väldigt mycket känslor att lära sig hantera. Sjukskrivningar, att våga vara öppen och ärlig. Att ta till mig av den hjälp jag blev erbjuden. Att lära mig tänka och agera annorlunda. Jag trodde att jag visste vad dåligt mående var, jag trodde jag hade koll på ångest och nedstämdhet. Tji fick jag. För även om jag idag anser att söka hjälp var ett av mina hittills bästa beslut, så drog de också igång ett jävla helvete under den första tiden.

Mina inlägg här kommer att handla mycket om min resa innan och efter min diagnos. Om den hjälp jag fått, den jag önskat att jag fick mycket tidigare och om sånt jag hade föredragit att slippa höra. Jag kommer skriva om problematik, såsom missbruk, ätstörning och relationer. Ämnen som jag ännu inte lyft så mycket med varken psykiatrin eller i mina tidigare texter på andra medier och bloggar. För mig har skrivandet alltid funnits med, och vetskapen om att vi är så många som orkar dela med oss och sätta ord på psykisk ohälsa och hälsa är så enormt tacksamt och behjälpligt.

Hoppas du vill läsa mina och de andra fantastiska personer som öppnar upp sig i sina inlägg på den här portalen, och förhoppningsvis genom de våga känna dig lite mindre ensam!

-----
Vill du kontakta Sofie? Gör det på 
-----
 
Har Ångestskolan hjälpt dig på något sätt och du vill hjälpa tillbaka? Då kan du Swisha valfri summa till 123 666 14 82 för att stödja arbetet och hålla sidan vid liv. Varje krona hjälper till!
 
Ta hand om dig
Eric 

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.