JUST NU: Boka dina biljetter till våra föreläsningar i maj!

En värld i tusen bitar - Nina Eklund

*nina eklund adhd ptsd Jan 22, 2018

2006 - Jag var tjugo år och världen som jag kände den hade precis raserats framför mina ögon och det fanns ingenting jag kunde göra för att få den hel igen.

Det fanns tusen anledningar och möjligheter att gå ut genom dörren och aldrig återvända men jag tog dem inte, vågade inte. Rädslan var större än någonting annat. Hoten som förföljde, förstörde och upprepades tills jag var övertygad om att han skulle göra dem till verklighet. Jag försvann i misshandeln, hoten, ner i mörkret. I hans våld. Jag trodde på oss, på att det vi hade. När det gick sönder stod jag ändå kvar med en tro att det kunde byggas upp, bli bättre. Men det går inte laga allt som är trasigt. En slagen kropp läker men såren finns alltid kvar. De blöder, varar och blir till ärr som sakta bleknar men de försvinner aldrig. Osorterade minnen, en del grå och flytande, andra är glasklara. Mycket av det som hände har jag förträngt men lika mycket minns jag som det var igår. Sorgen och ilskan över att han tog det som var jag, hur han slog min tillit och tro ur min kropp. Mina känslor bedövades och det som varit jag fanns inte längre kvar.

Hade jag något val? Det hade jag förmodligen men väljer att tro att jag inte kunde gjort på något annat sätt där och då. Jag valde att inte gå ut genom dörren för jag visste inte vad som skulle hända om det gick fel. Jag valde att stanna för att kunna ta mig därifrån när jag fick hjälp och stöd av människor som ville mig väl. Så jag väljer att tro att jag gjorde mitt bästa, det jag kunde göra just då.

När jag kommit ifrån honom och var i trygghet var det mardrömmarna som höll mig vaken om nätterna. De kastade mig tillbaka i minnen som jag inte önskar någon och som fick mig att tvivla om jag var hemma eller tillbaka hos honom. Jag sjönk sakta mot botten och kunde till slut inte vara vaken eller sova för han var överallt. Varje minne brände som eld, varje ljud fick mig att hoppa högt. Vänner och familj försökte få mig att prata men jag kunde inte. Ville inte utsätta dem för det jag tvingades hantera. Ville inte berätta för då blev det verklighet så jag teg. Var tyst tills det inte var hanterbart längre och jag föll. Rakt ner i djupaste mörker.  

Hos psykologen fick jag försöka sätta ord på det som hänt men orden räckte inte alltid till och efter något år ansåg psykiatrin att jag borde gå vidare. Det var jag som medicinerades, vårdades och försökte lägga ett pussel där alldeles för många bitar saknades. Det var min värld som var sönderslagen och innan jag kunde börja laga den så skulle jag glömma det som hänt. Säg aldrig till någon att gå vidare, be aldrig någon att glömma. Tysta aldrig den som går igenom helvetet oavsett vad som är orsaken. Det förstör och det som är trasigt tillräckligt länge kommer aldrig bli helt.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.