En hypokondriker berättar - Jenny Tistell

En hypokondriker berättar - Jenny Tistell

När jag fick mitt första barn så fick jag i present av en anhörig, ”stora barnläkarboken”. Det var nästan som att ge knark till en ruskigt abstinent missbrukare. Jag sög i mig rubbet. Alla symtom, alla diagnoser, alla behandlingsförslag: ALLT! Sen ringde jag Vårdcentralen med egna teorier om symtom och dess uppkomst för att alltid få tillbaka att allt var okej, min dotter var inte sjuk. En gång ringde jag helt övertygad om att hon hade en sjukdom som heter ”Kawasakis sjukdom”. Jag läste innantill när jag i telefonen till sjuksköterskan berättade om hennes symtom. Jag var helt övertygad att detta måste stämma. Hon hade varendaste ett av de där symtomen. Jag grät förtvivlat, helt övertygad om att nu var det allvar på riktigt.
Sköterskan trodde på mig och blev jätteorolig, men lugnade mig med att säga att hon ringt in deras läkare som är specialist på svåra barnsjukdomar och som egentligen var på konferens men som nu satt i akut taxi på väg in till vårdcentralen för att ta hand om min dotter. Helt otroligt fint och professionellt av dem. Jag skyndade dit med min dotter. Det var liv eller död!

Naturligtvis behövde den här specialistläkaren bara kliva in i rummet och se min dotter på håll för att förstå att detta inte alls rörde sig om Kawasakis sjukdom.  De symtom som jag beskrivit fanns i princip inte mer än i min hjärna. Han suckade och förfärade sig lite, men han tog det ändå lugnt när han förklarade för mig att det inte var någon fara och att jag kanske inte skulle läsa den där boken.
Jag tog honom på orden. Skamsen och ganska dränerad över att ha gått i panik en hel dag, slängde jag sedan den där boken.

Det här är ett exempel när min skräck för sjukdomar tar över.

Men nästa gång kan det gälla mig. Det kan börja med att jag på morgonen reagerar över att mina handflator ser så röda ut. Jag kan liksom inte släppa det sen utan det pågår i min hjärna hela tiden. ”men varför var de så röda” ”visst var de konstigt röda ändå” ”har jag feber tro” ”men det ser ju inte normalt ut”. Så känner jag efter och känner efter och känner efter. I hela kroppen. Varenda cell känner jag i. Jo minsann, det sticker och domnar lite under revbenen där på sidan. Är det inte levern som sitter där? Nu börjar jag bli varm och få hjärtklappning för nu förstår jag att det kanske är nåt fel i kroppen på mig. Så gör jag det man absolut inte ska göra i det läget: Jag googlar! Jag googlar röda handflator och får upp länkar till leversjukdomar, leverskador, defekta blodkroppar, sköldkörtel skada etc etc

Snabbt drar jag slutsatsen att levern är allvarligt skadad så då googlar jag vidare på leverskador.
Det dröjer inte länge förrän jag förstår att domningarna och stickningarna jag kände tyder på att det nu är allvar. Jag har nog gått länge med den här skadan utan att förstå hur sjuk jag är. Så läser jag symtom: trötthet, illamående, klåda, feber etc. Så analyserar jag…..hur har det egentligen varit sista tiden? Jo, jag mår faktiskt illa. GUD VAD ILLLA JAG MÅR! Så klart börjar det klia och sticka överallt också. Nu får jag panik för jag förstår på riktigt, att jag ska dö. Det första jag tänker på är mina barn. Hur ska jag berätta för mina barn att det inte är lång tid kvar? Vem ska ta hand om dem när jag dör?
Jag ringer i panik till deras pappa och berättar gråtande att jag nog har en allvarlig sjukdom och jag måste få vara med mina barn alla dagar fram tills jag dör nu. Vi har levt tillsammans i tolv år han och jag, så han svarar lugnt och vant: Självklart ska du det, det blir bra, vi ordnar det, jag förstår… etc.

Sen kommer stunden då jag måste övertyga vårdcentralen att ta prover. Det är den svåra biten för där jobbar syster Siv och hon släpper inte fram nån hysterisk kvinna utan ordentlig anledning.
Men jag lyckas ändå förmå henne till att lägga in lite leverprover.
För säkerhetsskull googlar jag också biverkningar på de läkemedel jag åt pga. ryggskott och ledvärk förra veckan och där får jag också veta att jag nog gav mig själv dödsstöten av att ha ätit de tabletterna. De kan nämligen ge leverskada.
I en liten egen andakt för mig själv och inför Gud lovar jag mig själv att aldrig aldrig mer äta läkemedel om jag överlever detta.

Sen kommer domen; alla prover är okej, handflatorna ser nästan lite vita ut nu i stället. Jag är trött och slut efter all gråt och panik och somnar. När jag vaknar en stund senare har hjärnan fått en paus och jag har fått distans till allt och förstår att än en gång var det min hypokondri/GAD/oro som tog över.
Då skrattar jag. Då kan jag ringa mina vänner, som jag tidigare tagit farväl av, och skratta och skoja om hur tokig jag är. Jag bjuder på historiens alla tokiga detaljer och tänker att det är ju bra att man kan skratta åt eländet ändå. Så skrattar vi tillsammans och skojar om syster Siv som alltid måste vara grindvakt på vårdcentralen. Hela jag är dränerad på energi. De senaste dygnen har detta ockuperat mig helt och snott all energi jag hade. Jag har totalt tappat min funktion och inte kunnat ägna mig åt något annat än detta. Så jag är trött. Hungrig och trött.
Lite lagom lugn och lättad försöker jag vila, men precis sekunden innan jag kommer till ro känner jag igen hur det sticker till där i levern.  Det var inte så roligt ändå. Jag förstår att handflatorna är ur bilden men nåt fel på levern har jag, det känner jag. De tog nog inte alla prover ändå. Jag har dessutom läst att de ofta missar viktiga prover vid just den här typen av symtom. Så är det igång igen.

Det här kan man verkligen skoja om. Jag har gjort mycket tokiga saker som går att skratta och skoja om när jag varit panikslaget övertygad om att jag har en sjukdom. Jag har försökt övertyga en läkare att jag hade en hormonspiral vandrandes i ryggen nånstans kanske i njurarna faktiskt, och jag har ljugit ihop konstiga symtom från nån påhittad afrikansk sjukdom och jag har faktiskt hävdat att jag hade en könssjukdom på ryggen. Jag har gråtit, övertalat, krävt och förtvivlat vandrat i vårdens händer. Ringt alla jag känner som jobbar inom vården.  Det går att skoja om. Faktiskt. Jag har varit riktigt tokig.

Men på riktigt; på djupet i mig, så är det inte roligt alls. Det är hemskt. För när det kommer så är det min enda enda sanning och ingen och ingeting annat kan övertyga mig om nåt annat än att jag har en allvarlig sjukdom, att jag ska dö eller att nåt hemskt ska hända. Det är hemskt.
Det som slår så fel då är när alla runtomkring i ens omgivning försöker övertyga en om motsatsen.
För det blir nämligen bara värre då. Mitt enda gensvar på det är att tänka: ni fattar inte, ni kan inte, ni vet inte. Så slutar jag i stället berätta för dem. Inte heller blir det bättre för att någon skäller ut en eller försöker uppfostra mig: Nu får du väl ändå sluta, du tror du kan och vet så mycket, du fattar väl att du bara inbillar dig etc etc. För så klart: NEJ! DET FATTAR JAG INTE JUST DÅ. Jag är fastkedjad och bojad av min hemska sanning.

Det allra bästa stödet och hjälpen man kan ge är att alltid ta en rädd människa på allvar. Det betyder inte att man måste genomföra ett hundratal undersökningar och provtagningar jämt. Det betyder att man lyssnar. Att man lugnar. Att man förstår att den rädda personen har det svårt just nu. Det som uppstår beror inte på att dumhet eller annat utan enbart på att hen är rädd och hen har det svårt. Rädsla är inte rationellt. Hur många gånger har inte du varit rädd för något som egentligen är rätt så orealistiskt, ologiskt och osannolikt? De allra flesta har varit det någon gång. Det spelar ingen roll hur orealistiskt det är, rädslan tar över hela kroppen och hela hjärnan och den känns. Den går inte bara att stänga av för att någon säger så. Tvärtom faktiskt, den växer när man möter någon som försöker övertala en att inte vara rädd. Då blir man ju också ensam.

Det bästa man kan göra som anhörig är att lyssna, krama, trösta, säga snälla saker
jag förstår att du är rädd nu, jag hör att du har det jobbigt, jag vet att det här skrämmer dig
Det är så klart en förutsättning att du står ut. Om du vet med dig att du nästan inte gör det, utan bara kommer bli stressad och/eller irriterad på den här rädda människan som är inbillningssjuk hela tiden, ja då tycker jag du ska hålla dig borta. För om du inte står ut med henne, hur sjutton ska hon då stå ut? Kanske kan du hjälpa till att avleda lite? Gå en promenad tillsammans eller laga mat tillsammans och äta ihop. Ljug aldrig om symtom eller så. Säg precis som det är.

Som vårdgivare skulle jag säga att det är samma strategi som gäller. Lyssna. Validera. Försök se hur svårt hen har det i stället för att se hur fel hen har. Ljug aldrig om symtom provsvar etc för att lugna. Säg precis som det är. Även om svaret är att du inte vet. Skäll aldrig. Uppfostra aldrig. Ibland kan faktiskt även en väldigt hypokondrisk människa bli sjuk på riktigt så man måste ändå alltid lyssna på vad hen berättar.

Det gjorde den där läkaren så bra när han kom där i akut taxi och skulle undersöka min dotter. När han förstod att det inte handlade om kawasakis sjukdom. Han förstod att det där inte var något elakt eller dumt från min sida. Han såg att jag var rädd. Han såg att jag hade det svårt. Han pratade med mig lugnt och snällt och berättade lite om de symtom som faktiskt fanns (lite blåsor runt munnen) och sen pratade han om att det är lätt att bli orolig. Ingen skuld eller skam på mig.
Det resulterade i att jag slängde boken och faktiskt minskade min oro för att min dotter skulle bli sjuk. Den försvann inte, men den minskade. Framförallt ringde jag inte vårdcentralen varje gång utan mindes hans vänliga och lugnande ord och kunde därmed hjälpa mig själv lite grand.

Men den där andakten som jag höll där mellan leverskada och skämt, den där om att aldrig äta läkemedel. Den ligger kvar som ett löfte. För jag kan ju aldrig vara säker nog. Samtidigt som alla läkemedel jag hämtar ut ändå måste sparas. Man kan ju aldrig vara säker nog.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.