Du vet du kan förändra allting - Magdalena Fredriksson

Du vet du kan förändra allting - Magdalena Fredriksson

”Jag lovar du betyder nånting
Du orkar ta dig igenom det här
Du räcker till, så var den du är”.

I vanlig ordning går det lång tid mellan mina inlägg. Mitt liv har varit en karusell sedan årsskiftet 2017/2018. Men ingen karusell som fört endast dåliga saker med sig, utan snarare tvärtom. Jag har nu flyttat från min hemstad för andra gången i mitt liv, denna gång långt bort. 40 mil för att vara specifik. Jag har mitt drömjobb och jobbar nu med terapi på heltid. Men vägen hit var ju lång och krokig som många kanske förstått utifrån mina tidigare inlägg om självtvivel och prestationsångest. Och just dessa fenomen har kantat min vardag under en längre tid, och även mer nu under de senaste veckorna. Och då behöver jag påminna mig om att sakta ner och acceptera läget, men inte låta det hindra mig från att fullfölja det jag tänkt.

Som vissa av er kanske känner igen är de första raderna i texten från Kents låt ”Kärleken väntar”. Nu sjunger de ju även om pengar, vilket det inte handlar om för min del. Eller kanske lite, eftersom jag inte valt denna väg för pengarna utan för mitt inre driv att hjälpa andra. Men jag tycker just dessa rader från texten stämmer in på hur jag försökt peppa mig själv den senaste tiden. Jag tvivlar ju jämt mig på mig själv - vem jag är i jobbet och för mina nära och kära. Jag har genomgått en rad livsförändrande situationer de senaste månaderna, och jag är nervös och spänd över hur jag ska tackla dessa nya utmaningar - kommer jag räcka till, kommer det jag har att ge betyda någonting? I jobbet, i en ny relation, i denna nya stad? Det här relaterar en del till mitt privatliv. Jag har flyttat 40 mil bort från allt och alla jag känner till. Familj, vänner, arbetskamrater och mitt hem har jag lämnat bakom mig. Kärleken gick i kras när jag väl givit upp allt annat för att komma hit. Så samtidigt som jag varit exalterad och väldigt glad, så är det något som skaver inom mig och drar ner mig. Relationer är det viktigaste för mig, inte prylar, pengar eller framgång, och att då lämna allt man har känns tufft. För att sedan, bevisligen, inse att man verkligen lämnat allt. För räcker jag till för mina anhöriga på 40 mils avstånd? Självtvivlet är närvarande, mer än någonsin. Jag försöker att orka ta mig igenom det här, och att tro att jag räcker till genom att vara den jag är. Men jag har heller aldrig tvivlat just så här mycket på mig själv och min egen förmåga.

Det har hänt att ledsna klienter sagt till mig, ”det är inte så lätt som du tror, bara för att du inte har några problem”. I terapi och stödsamtal kan man vara personlig men absolut inte privat, så jag kan egentligen aldrig motbevisa detta på något annat sätt än att konstatera att alla har bekymmer. Men jag tänker att vi terapeuter är människor vi också, och att lyfta en sådan här sak ganska allmänt tycker jag är viktigt. Inte för empati eller förståelse från klienter för de ska inte ge oss det, absolut inte. Men för att de ska tro på det vi har att säga, att de ska förstå att vi faktiskt förstår eller åtminstone försöker förstå. Det kanske känns som att vi sitter på våra piedestaler och har löst våra problem och därför omöjligt kan förstå något som är svårt, tungt och jobbigt, men faktiskt så gör vi det. Vi har själva gått igenom saker, allt är inte skolboksfraser eller tomma, inövade ord. Jag vill i alla fall tro att mina kollegor världen över gör det här av samma anledning som mig, för att man faktiskt vill hjälpa.

Jag har själv en rätt tung period framför mig med avslut och avsked, som jag inte ser fram emot. Jag trodde jag skulle slippa undan en ny sådan här fas efter vårens avsked. Framförallt ska jag börja om i en ny fas i livet. Bygga upp & finna nya vänskapsrelationer, få familjerelationerna och vänskapsrelationerna ”hemma” att funka på distans, och faktiskt hitta ett nytt hem då det inte är optimalt idag, där jag befinner mig. Jag kunde tycka att jag hade allt fram tills nyligen. Jag hade kärleken och drömjobbet. Nu har jag bara jobbet i min omedelbara närhet. Jag fick det sistnämnda under en kort period medan jag fick lämna allt annat. Men jag tror att det finns ljus där på andra sidan av denna tunnel, och att det blir bra. Jag får acceptera att jag har blandade känslor inför detta. Att jag måste möta mina rädslor, mina tvivel och min separationsångest för att få ut allt jag kan av detta. För trots att framtiden är oviss, otrygg och läskig, så måste vi alla möta den någon gång, och då är det lika bra att köra på. Precis som att man får göra uppoffringar och genomföra förändringar för att få något annat som saknas. Osäkerhet och ovisshet skrämmer de flesta, mig med, men vi behöver utmana oss och möta det för att se vad som finns på andra sidan. Utan att veta vad som komma skall. Jag måste våga fast jag inte orkar, jag måste räcka till trots att jag inte är hel.

Och faktiskt vill jag här tacka alla klienter jag haft, som själva vågat ge sig ut i det okända, oavsett om det handlat om att påbörja eller avsluta en relation, flytta, byta jobb eller helt enkelt trotsa sina tankar och rädslor. För att ni vågat förr så vågar jag nu. Oavsett hur smärtsamt det är och kommer bli.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.