Dagbok av en sjukdom - Ida Wi

Som ni redan vet så öppnar jag upp mitt hjärta mer än gärna för att dela med mig av information, förståelse och stöttning. Denna text är direktkopierad från dagboken jag förde med väldigt långa mellanrum, typ månadsvis, under året 2014. Jag hoppas det ska göra någon nytta mer än för bara mig.

Den 30 Januari 2014
Ärligt talat förstår jag inte varför jag inte har tagit livet av mig tidigare. Hur kom jag hela vägen hit? Jag ser ingen ljus framtid. Jag ser ingen förbättring. Jag ser inget värdigt liv. Jag har vaknat, med en så outhärdlig ångest att jag inte kan gå upp ur sängen utan att se det som en otroligt stor utmaning, i över en månads tid nu. Det har varit dåligt över huvud taget i ca tre månader. Och kanske (självklart) så har mina f.d. förhållanden en del med mitt tillstånd att göra. Det där stödet finns inte längre utan nu är det bara jag som ska stå här på mina taniga ben och ta över världen, helt själv. Ensam. Lämnad. Men det kanske är så det ska vara. Vissa har dyslexi, vissa är blinda och jag har ångest. Så är det med det. Och då finns det ju ingen lösning mer än en. Jag känner mig som en börda för mina närmsta, skadat gods. Ta bort det då. Ta bort det som inte behövs. Jag menar, det känns som om att det inte går att lösa och det kommer inte bli bättre, ja, då är det bara att ta bort!

Jag är så arg på mig själv, fan, kan du inte bara ta dig i kragen och ställa dig upp? Hur svårt kan det vara? Men det är svårt, och jag kan inte ta hand om mig själv. Jag vet inte hur jag ska ändra på min syn på mig själv, den som är så djupt rotad. Psykologen sa att jag ska tänka på mig själv som jag skulle göra med mitt barn. Ta hand om dig. Älska dig. Och ja, det är lätt att säga, men hur i hela friden gör man det praktiskt?! Jag menar, hur självgod får jag bli? Jag vet inte hur jag ska göra. Jag kan allt teoretiskt, jag kan säga många bra saker till människor i nöd, jag är ju för fan inte dum, men jag kan inte praktisera det. Jag önskar att det fanns ett piller som gjorde allt bra igen, jag vill inte att det ska ta tid och verkligen inte tid från pappa. Han förtjänar bättre.

Den 23 Februari 2014
“Du har hela livet framför dig” Jo tack, det känns mer som ett hot än en möjlighet.

Den 25 Februari 2014
Igår var jag tvungen att få hjälp av pappa att äta middag. Förnedrande. Jag hade inte styrka nog i hela högra armen att föra gaffeln mot munnen. Han matade alltså en 19-åring som om hon vore ett spädbarn.

Den 10 Mars 2014
Det här håller inte. Jag gråter ögonen ur mig och funderar på vilket sätt jag ska ta livet av mig dagligen. Kan inte någon bara hjälpa mig?

Den 16 Mars 2014
Jag läggs in på psyket.

Den 14 April 2014
Jag fyller 20 år, fortfarande inlagd. Inne på mitt tredje försök till medicinering som ska fungera… tur att jag har folk omkring mig, annars.. ja du vet.

Den 16 Maj 2014
Jag blev utskriven från psyket i Nacka. Det känns okej. Det var skönt att alltid ha folk omkring sig som förstod och inte ställde fel frågor. Fast vissa var ju dumma i huvudet, men det får en räkna med. Tråkigt utan gemenskapen bara…

Den 20 Juni 2014
Ute med båten med pappa, fick min första panikattack sen psyket. Tog en hel del oxascand för att klara av att stanna kvar. Jag kunde inte precis simma till land ändå.

Den 17 Augusti 2014
Inget bakslag ännu… knaprar samma medicin och blir allt mer trygg och stabil. Jag blundar inte längre för sjukdomen utan låter den bli förstådd.

Den 18 September 2014
Håller min första föreläsning om psykisk ohälsa. Fy fan vad roligt! Ämnet är ju tufft men herregud vad mycket jag har att säga, berätta, informera och dela med mig av!! Wow.

Den 5 Oktober 2014
Börjar jobba på en gymnasieskola som administratör. Känns bra att få jobba 50% och ha tid för mina hobbys hemma samtidigt… plus att jag gör någon sorts nytta i samhället.

Den 20 December 2014
Fick en panikattack som inte ville försvinna på alldeles för lång tid… som jag i och för sig alltid tycker. Som vanligt blir kroppen helt störd och trött och jag somnade, men när jag vaknade var det något annorlunda. Hjärnan ville inte mörka ner sig… utan ville ge mig positiva tankar om framtid, ljus och hälsa. Det var spännande.. jag tror jag klarar det här. Jag vill nog leva. Jag är så tacksam för psyket, medicin och vård. Tacksam var ordet.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.