Bemötandet inom vården fick mig att sluta be om hjälp - Malin Andersson

Under min gymnasietid fick jag mitt första ryggskott. Jag bodde ensam i en lägenhet och vaknade mitt i natten för att vända på kudden. PANG lät det, sedan låg jag på golvet. Jag trodde på riktigt att jag skulle dö där i min ensamhet, jag kunde inte röra mig på flera timmar. Tillslut bet jag ihop och kröp till telefonen för att försöka få tag i hjälp.

Jag försöker efter några dagar gå tillbaka till skolan, ville inte missa mer än nödvändigt. Klarade inte längre än första lektionen eftersom jag varken kunde sitta eller stå ordentligt, så mina kompisar tog mig till skolsköterskan. Jag hade tur, för även skolläkaren var där så jag fick komma in akut och så gjorde de massa rörelsetester på mig. Det slutade med att de skickade hem mig (till en ensam lägenhet) med en massa triangelmärkta mediciner. Det var allt jag fick, ingen uppföljning, inga råd, ingen remiss till ytterligare hjälp.

När jag var 20 kom det andra ryggskottet, då bodde jag i södra Sverige och arbetade på en fysiskt väldigt krävande arbetsplats. Jag blev körd till akuten, fick komma in och ligga på en brits i vad som kändes som evigheter och sedan efter en kort läkarundersökning fick jag värktabletter utskrivet och 3 dagars sjukskrivning.

Efter det började min verkligt svåra resa inom vården, eller mer passande kanske utanför vården. Vid 21-års ålder mådde jag så dåligt psykiskt att jag inte orkade mer. Jag söp mig ofta full och proppade i mig tabletter som jag på ett eller annat sätt fått tag i, en gång gick det så långt så jag skar mig ordentligt i armarna. Men som tur hade jag mina nya fina vänner som vägrade låta mig vara ifred, de kom hem till mig, ringde ambulansen och följde med i transporten. På sjukhusets akutintag var det fullt med folk den lördagsnatten, personalen rullade in mig i korridoren, ställde sängen mot väggen och sa ”Här kan du ligga och tänka efter på vad du har gjort och skämmas”. Jag låg där i 2 timmar, sedan ställde jag mig helt enkelt upp och gick min väg.

Jag sökte vård för mina sår dagen efter, och blev på måndagen inlagd på en psykiatriavdelning. De började med att proppa i mig ångestdämpande och visade mig sedan till mitt rum. Jag sov nästan hela dagen, gick ut och rökte, sov lite mer, tog medicinen när de kom med den och blev väckt när arbetslaget bytte skift. I detta arbetslag jobbade en tjej, jag kände igen henne, men kunde inte riktigt placera henne. Jag vände mig om och somnade igen. Dagen efter bad jag om att få gå hem, vilket jag fick, samt 3 veckors sjukskrivning och remiss till psykolog.

Några helger efter denna incident vaknar jag mitt i natten av att telefonen ringer, det är en tjej som jag lärt känna via mitt nya jobb. Hon frågar ”Men Malin, är det verkligen sant? Har du skadat dig själv?!”. Jag frågade hur hon fått reda på det, och hon berättar att denna tjej varit med på festen och berättat detta för alla. Nämnas ska också att hon var vän med min dåvarande partner, men även exet till denna. Så de hade en ordentlig skrattfest åt vad jag hade gjort. Jag anmälde detta till sjukhuset men de valde att inte agera.

Veckor senare får jag en tid hos psykolog. När jag kommer in i rummet sitter det en man och en kvinna med armarna i kors och stirrar uppfodrande på mig. De använder hela tiden ord som ”lilla gumman” och säger att ”När man är i min ålder så håller man inte på med sånt svammel”. Jag zoomade ut under samtalet och gick hem fast besluten att inte berätta för någon om hur jag mådde, eftersom vården hela tiden bemötte mig på ett sätt som gav mig skam.

Jag sökte inte vård igen, jag visste inte vad för orsak jag skulle ge, oberoende på vilken skada jag hade, så att jag skulle bli tagen på allvar av vården. Rädslan för att bli förlöjligad igen gjorde att jag inte ens sökte vård när jag uppenbarligen hade behövt. Inte ens ett stort köttigt jack i benet kunde få mig att åka in. Jag var livrädd för att de skulle säga att jag får skylla mig själv, eller att de inte skulle tro mig när jag sa att det behövdes sys. Så jag lindade i 2 veckor, de blödde konstant den tiden och slutade i ett ärr, stort som en potatisklyfta, på smalbenet.

2014 blev mitt psykiska mående sämre och sämre, kroppen blev tröttare och tröttare, värken värre och värre så då fanns det tillslut ingen utväg. Jag ringde min vårdcentral och sökte hjälp för smärtan, fick svaret att hade jag väntat så länge, så kunde jag vänta några veckor till. 12 veckor senare fick jag träffa en läkare, fick en remiss till röntgen och ytterligare 3 månaders väntan. Röntgen visade inget akut, så jag fick rekommendationer att söka mig till den alternativa vården. Det gjorde jag och började även självrehabilitera mig på alla möjliga sätt.

Efter examen 2016 var jag både utbränd, djupt deprimerad och knappt fungerande av all värk. Jag valde ändå att bita ihop, för vem skulle tro mig? Jag var vältränad, utbildad hälsovägledare och en pågående masterutbildning inom hälsa…tankar om att jag borde veta bättre slog mig alltid i bakhuvudet. Februari 2017 var läget ohållbart, men jag valde fortfarande att bara söka för smärtan, eftersom jag hade sökt för det innan. Tillslut fick jag en tid och jag grät som ett barn när jag satt i väntrummet. Rädslan över hur jag skulle bli bemött gjorde mig så skakig och nervös att jag inte kunde kontrollera mig längre. Jag fick en remiss till en smärtutredning och sömntabletter eftersom jag knappt sovit ordentligt på flera månader.

I utredningen ingick det att träffa en läkare, sedan en psykolog, arbets- och fysioterapeut. Några veckor senare kom kallelsen till första besöket, nerverna gjorde att jag grät mig igenom hela timmen. När jag tillslut träffade psykologen, förändrades något, hon såg mig, mitt mående och hon fångade upp mig och blev min livboj närmsta veckorna. På hennes rekommendationer sökte jag också vård för utmattningsdepression, det var enklare när jag kunde använda hennes utlåtande som stöd. Sedan april detta år har mitt förtroende för vården väx, möte för möte med nya vårdkontakter. Jag är i dagsläget omgiven av ett starkt vårdteam som gör allt de kan, ger mig all tid jag behöver och är också oerhört skickliga på att lyssna bortom mina ord. Jag är tacksam över att jag släppte min ”mask” och vågade börja lita på vården igen, annars hade jag aldrig varit där jag är idag.

Vad tyckte du om inlägget? 

Kommentera, dela med dina vänner och gilla oss på Facebook 

 
 
 
 

-

 
Close

50% Avklarat

Two Step

Lorem ipsum dolor sit amet, consectetur adipiscing elit, sed do eiusmod tempor incididunt ut labore et dolore magna aliqua.